Nästan som på rutin kommer högerns något tröttsamma trollsvans med ett lika konsekvent budskap. Att ha djur är inte en mänsklig rättighet, utan en lyxvara och därför bör den som skaffat sig ett sällskapsdjur snällt betala vilket pris som helst för dess vård.

Om det är rimligt eller ens skäligt, är ointressant för den långa, ludna trollsvansen.

En primal del i mig vill vråla att även hantverksöl är lyxkonsumtion, men ingen verkar ha något emot att man underlättar för småbryggeriernas överlevnad. Men det är knappast retoriskt effektivt, eller ett särskilt logiskt argument.

Det är dock inte så konstigt att högern alltid verkar återvända till argumenten om individens ansvar när ännu ett marknadsmisslyckande uppdagas.

Att det är gynnsamt för folkhälsan att underlätta för de i samhället som vill ha sällskapsdjur är en svår diskussion för högern att vinna.

Forskning har visat att djurägare är friskare i den benämning att de belastar sjukvården mindre än icke-djurägare. En amerikansk studie visade dessutom att hundägare har en högre överlevnadschans vid hjärtinfarkt.

Resultatet stöttas av en svensk studie vid Uppsala universitet som visade att vara hundägande innebär en 23 procent lägre risk att dö i hjärt-kärlsjukdom. För övrigt var risken att dö oavsett orsak 20 procent lägre, även efter att resultatet justeras för kända riskfaktorer.

Det är också svårt för högern att argumentera för att veterinärbranschen – i likhet med skolan, sjukvården och järnvägen – inte bara är ytterligare ett exempel på att marknaden sällan besitter de förmågor som behövs för att lyckas ge god, kvalitativ verksamhet på rättvisa villkor.

I det här fallet äger två riskkapitalbolag, Evidensia och Anicura, i princip alla marknadsandelar och kan därmed frikostigt salta fakturan för djurägare som söker vård till sina sjuka djur.

Att priserna i Sverige ökat mest i hela Europa, och att vi ligger betydligt högre än exempelvis Spanien, stödjer inte heller logiken. Konkurrensverket konstaterade att ordinarie priser stigit med 40 procent mellan 2020 och 2025, vilket inte följer den allmänna prisutvecklingen i samhället.

I förbifarten kan vi också krossa myten om att de skenande priserna enbart skulle handla om avancerad sjukvård. Dagens Nyheters granskning visade att prisskillnaden även gäller förebyggande åtgärder.

En kastrering av en tik i Sverige idag kostar omkring 11 000 kr. I Spanien kostar liknande ingrepp omkring 1 600 kr.

Så istället för att vråla om hantverksöl och vingårdar, som i alla fall jag skulle klassa som lyxkonsumtion, försöker jag slutligen krossa argumentet så här: Vad är egentligen en mänsklig rättighet i högerns Sverige?

Att ha någonstans att bo? Nej.

Att kunna utnyttja hela sin stad med kollektivtrafik? Nej.

Jämlik skolgång, med behöriga lärare? Nej.

Men att Anicura och Evidensas ägare ska få köpa ytterligare ett slott med pengar de tjänat på sjuka djur? Ja, det är självklart.

Gör din röst hörd, skriv i Rörelsen!

Kom ihåg det när trollsvansen eller bara någon 16-årig grisch kille börjar veva om individens ansvar. De är så snåla att de inte ens kan unna oss i arbetarklassen en liten katt.

Och det säger jag ändå som smålänning.

Dock verkar en ljuspunkt uppkommit i debatten! Nu har även Ulf Kristersson börjat posera med hundar på sociala medier.

Betyder det att en politisk majoritet erkänner problemet, eller att Kristersson plötsligt insett att socialdemokratisk politik vinner val?

Jag hoppas på det första, men räknar kallt med det andra.

Därför tar jag inga chanser och röstar socialdemokratiskt den 13 september.

Matilda Jonasson Linde jobbar på inom Handels och är ledamot i SSU Stockholms distriktsstyrelse.

Tidigare i Rörelsen:

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:

Lämna en kommentar

Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.

Jag tror på en högre makt.

Kalla den Gud eller Universum om du vill. Jag är medlem i Svenska kyrkan. Jag tror att allt hör ihop, att energier rör sig mellan människor, platser och skeenden.

Jag ber (min favoritbön är Sinnesrobönen), jag manifesterar, lägger kort, renar med salvia och använder ritualer, meditation, mindfulness och yoga nidra som sätt att odla närvaro, självkännedom och inre förankring.

Varje dag tackar jag för vägledning, för sammanhang, för livet och för den större helhet jag får vara del av.

Jag är inte så vidare värst religiös, snarare spirituell eller andlig. Enligt Sveriges Radios program om “nåtismen” praktiserar jag Sveriges vanligaste livsåskådning: tron på ”något” som ingen riktigt kan definiera men många känner finns.

I den meningen ligger det också nära det som kallas existentiell hälsa och som i internationell forskning ofta beskrivs som “spiritual health”.

Psykologen och forskaren Lisa Miller visar i sin bok The Awakened Brain hur andlighet kan vara en mätbar resurs för psykisk hälsa och resiliens. Psykiatriprofessorn Markus Heilig, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, har skrivit att forskningsläget starkt talar för att mening, sammanhang och tillhörighet påverkar hälsan, med tydligt samband för både psykisk ohälsa och hjärt-kärlsjukdom.

Att undersöka sambandet mellan mening och hälsa är inte kvacksalveri. Det är legitim, viktig folkhälsovetenskap.

När jag läste om meningsskapande i vår tid slog det mig också hur många människor som söker mening, sammanhang och gemenskap. Det är ett grundläggande mänskligt behov och existentiella frågor hänger ihop med psykisk hälsa.

Ändå görs det jag och andra svenskar ägnar oss åt till en partipolitisk slagpåse.

Efter avslöjandena om Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Eds Fållökna-härva har existentiell hälsa blivit synonymt med korruption och skattefinansierade retreats på en herrgård.

Kritiken är berättigad. En oberoende utredning efter valet som granskar stiftelsen, jävsförhållandena och hur regeringsuppdraget om existentiell hälsa dök upp samtidigt som Ed startade sin verksamhet är precis vad som krävs.

Om Socialdemokraterna vinner valet vill jag att man tillsätter just en sådan utredning. Att Folkhälsomyndighetens förra generaldirektör Karin Tegmark Wisell enligt Aftonbladet fick lämna sin post efter att ha ifrågasatt uppdraget är i sig skäl nog.

Men något har gått snett när kritiken glider över i ett hån mot en livshållning och mot alla oss som praktiserar den utan herrgårdar eller statsbidrag.

Daniel Suhonen och andra på vänsterkanten har målat upp existentiell hälsa som flum och kvacksalveri. Mumbo-jumbo, för att använda Suhonens eget ord.

Jag ägnar mig inte åt existentiell hälsa för att Gud eller Universum ska belöna mig med en herrgård eller ett flådigt statligt jobb. Jag gör det för att det konkret hjälper mig att hantera stress och den tomhet ett prestationssamhälle skapar när det mäter allt utom det som håller oss vid liv.

Gör din röst hörd, skriv i Rörelsen!

Granska Kristersson och Ed. Skattemedel och jäv på en herrgård förtjänar en utrednings fulla ljus.

Men låt inte det bli en ursäkt att avfärda ett helt forskningsfält och de väljare som hittar kraft och återhämtning i meditation, stillhet, gemenskap och andra existentiella praktiker.

När ledande socialdemokrater hånar andlighet och existentiell hälsa hånar de inte bara ett skandalomsusat statsministerpar. De gör också ett politiskt misstag som är kontraproduktivt och riskerar att stöta bort egna väljare som också kommer att minnas vilka som skrattade åt dem på valdagen.

Alexandra Einerstam är väktare och skribent.

Tidigare i Rörelsen:

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:

Lämna en kommentar

Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.

Filmen har varit hett omdebatterad och kritiserad, framförallt för huruvida historiskt korrekt den skildrar det antika Grekland. Mycket kritik kring filmens inkorrekta historieskildring verkar egentligen handla om att driva på det tröttsa…

Read more

Nuvarande regering är på väg att lämna förnuftets och vetenskapens väg. Den anser att kyrklig konservatism ska bota samhällets problem.

Kristdemokraters påtryckningar på Folkhälsomyndigheten att acceptera existentiell hälsa som medicinsk praktik, trots att begreppet inte kan definieras …

Read more

Varje livstid inrymmer tillfällen, ögonblick, då tiden som stannar upp en sekund och står helt stilla.

Sådana ögonblick som det kommer finnas ett ”före” och ”efter”. Som kommer att diskuteras och bearbetas kollektivt, som alla förhåller sig och har en relation till.

Ofta händelser som drar upp en reva i tiden, i själen och blir till permanent ärrvävnad i vårt kollektiva minne och medvetande. I vår själva existens som människor och samhälle.

När jag växte upp hörde jag min pappa i detalj redogöra för var han befann sig och vad han gjorde, kvällen då Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Alla svenskar i pappas generation har egna sådana berättelser.

Min morfar, som var född 1927, berättade också om egna ögonblick, historiska händelser, då världen förändras för alltid. Krigsutbrottet, freden.

Jag har mina egna, jag också. 11 september och när Anna Lindh mördades är två tydliga sådana ögonblick som etsat sig fast.

Och så det allra starkaste, 22 juli 2011. Terrordådet i Oslos regeringskvarter – avledningsmanövern – som följdes av det fruktansvärda terrordådet på Utøya.

77 människor mördades den dagen. De flesta var bara barn.

Utøya är och var då AUFs – SSUs norska systerorganisations – sommarparadis. En ö för sommarläger, politiska diskussioner, tältövernattningar och minnen för livet. Som SSUs svenska motsvarighet, Bommersvik utanför Järna.

Terrordådet på Utøya var politiskt och överlagt. De som brutalt och hänsynslöst mördades här hade valts ut efter noggrann planering, just för att de var aktiva i den norska socialdemokratins ungdomsförbund.

För att de stod för en politik, världsbild och värderingar som terroristen vill förgöra.

Jag minns allt från den dagen. Hur jag satt framför TVn i vår trea på Sveavägen i Eskilstuna och följde ”terrorexperternas” spekulationer i realtid. Och jag minns den akuta känslan av illamående, klumpen och smärtan i magen, som blev starkare och starkare i takt med att bilden av vad som skedde klarnade.

Jag minns bekantas inlägg på Twitter och Facebook. De som varit där, skulle varit där och var där.

Helgen som passerade besökte jag Utøya. Ön har blivit en plats för möten och samtal, folkbildning och demokratiskt skolning.

Norges och kanske Europas största klassrum för just detta ändamål, definitivt det vackraste. En demokrativerkstad, som personalen här själva kallar det.

Jag gjorde mitt besök tillsammans med Eric Sundström, chefredaktör för ABF:s kulturmagasin Fönstret, som ska spegla verksamheten i nästa nummer av tidningen.

Själv vill jag lära mig mer. Hur har de gjort? Vilka metoder använder de i utbildningen? Hur reser man sig och går vidare, blickar framåt igen? Vad kan vi lära av varandra och hur kan vi samverka och bli starkare tillsammans?

Denna helg var ön välbesökt. Vi var där tillsammans med en pensionärsgrupp från fastlandet, en lokalförening från Arbeiderpartiet och så en stor grupp skolungdomar från de regionala ungdomsråden runt om i hela Norge.

Det är sällsamt vacker på Utøya, på ett sätt som liksom inte kan beskrivas med ord. Samtidigt är det bekanta vyer och miljöer, som jag sett hundratals gånger på nyhets- och dokumentärbilder efter terrordådet och kommit att förknippa så tydligt med just detta. Det är starka kontraster.

22 juli har etsat sig fast i själva floran och faunan här. Som att gräset är lite grönare och rötterna starka, och småfåglarnas drill låter på ett alldeles särskilt vis, just på Utøya.

Minnesmärkena över offren, blommor som anhöriga lagt ner på just den plats där deras son, dotter, syster eller bror miste livet den dagen.

Kaféhuset – ”Hegnhuset” – där terroristen iskallt klev in och avrättade de ungdomar som sökt skydd och försökt gömma sig. Öns självklara centrum.
Den byggnaden är idag inbyggd och ombyggd. Ett minnesmärke och ett klassrum i praktisk demokrati i ett.

Tillbyggnaden består av 69 pelare som sträcker sig upp ur marken och bär hustaket – en för varje person som mördades på Utøya den 22 juli. Kring dessa står ytterligare 495 pelare som symboliserar var och en av de överlevande från terrordådet på ön.

Arkitekturen förstärker berättelsen, gestaltar komplexiteten, sorgen och kampen på oerhört värdigt sätt. Brittiska The Guardian har kallat byggnaden ”världens viktigaste utbildningsbyggnad”.

Invändigt är mycket bevarat, som en tidskapsel från den 22 juli 2011. Pianot, skåpen, overheadapparaten och tjock-tv:n.

Men också kulhålen, de vissna rosorna som lagts bredvid de bleknande fotografierna på den plats i huset där just barnet på bilden mördades den dagen. De var 13 till antalet, på just den platsen.

Runt de bevarade delarna har också ett klassrum för folkbildning och engagemang byggs till. Med kolossala fönster för maximalt ljusinsläpp och stolar som alltid ställs i ring – för att cirkeln är den mest demokratiska formationen för att skapa lärande situationer med medskapande och engagemang. Demokratiundervisningen här är deltagarbaserad och praktisk.

På väggen sitter en tidslinje över 22 juli 2011. Jag får läsa sms-konversationer mellan barnen på ön och deras föräldrar på fastlandet; ”Jag har gömt mig. Ring mig inte!”

I slutet av varje konversation står att läsa vilka som fick återses i livet och vilka som aldrig mer kom hem igen.

Det är starkt och det är obeskrivligt smärtsamt. Och samtidigt väldigt värdigt.

Detta är en plats med integritet och vilja. Som ett minnesmärke och en garant för att vi aldrig ska glömma hur tunn och skör hinnan mellan oss och helvetet – mellan demokrati och terror – egentligen är.

Och samtidigt påminnas om att vår idé aldrig kan dö, om vi vårdar den ömt.

Vi pratar med ledare och på pedagoger, skolungdomar och vaktmästare. Många är här för första gången, var knappt födda när terrordådet skedde. Andra har varit med på hela resan – var med då, är med nu.

Vi träffar överlevare och anhöriga till offren. Det är som att de bär hela öns anda, öde och komplexitet inom sig.

Den bottenlösa sorgen, mörkret den för med sig. Men också – och mest av allt – ljuset, beslutsamheten och övertygelsen.

En äldre man som arbetar på ön förklarar. Vi har ett val, säger han, ”ska vi lägga oss i ett hörn som offer och ge upp – eller ska vi ställa oss upp, fortsätta kämpa och ta ön tillbaka?”

AUF har tagit Utøya tillbaka. Med besked.

Allt det vackra med ön, det som fanns innan, är kvar. Och liksom på toppen av ärrvävnaden – respektfullt konstruerat runt såren av den 22 juli och till de fallna barnens och kamraternas minne – har en ännu stark demokratirörelse växt fram och blommar.

Tiotusentals ungdomar och besökare får varje år komma till ön – minnas, lära och utvecklas. Praktisera demokratins grundvärden.

Det är svårt att inte beröras och inspireras. Detta är utan jämförelse den starkaste comebacken jag någonsin har upplevt.

Och ungefär en mil – fågelvägen – härifrån sitter terroristen och ruttnar i sin cell på Ringerikefängelset. Han kan inte se Utøya från var han befinner sig. Men jag hoppas innerligt att han får veta, veta att askan var den bästa jorden.

Och ur askan av det han söndrade och fördärvade den 22 juli 2011, ur spillrorna efter hans fruktansvärda terrordåd, reser sig en folkrörelse och byggs ett enormt klassrum för demokrati och mot den extremism och rasism han själv drevs av.

Jag tänker på en väldigt vacker dikt av Pablo Neruda, som jag och många med mig läste ofta efter den 22 juli – som gav hopp i tider av svårt förtvivlan:

”Ni kan döda alla rosor, men aldrig hindra våren.”

På Utøya har våren övergått till sommar. Den grönskar och prunkas. Verkligen överträffar dikten – på precis alla sätt – här.

Jag inser att jag – denna helg – har fått nya, ljusa och hoppfulla minnen att foga till de mörka och fruktansvärda. Att Utøya för mig hädanefter kommer vara så mycket mer än enbart en plats och en händelse förknippat med hat, rasism, sorg, mord och terror.

Jag har satt mig utanför den stuga som vi fått bo i denna helg. Reflekterar, tänker och skriver. Fyra av skolungdomarna som också besöker ön går förbi mig där jag sitter och skriver utanför vår stuga.

Gör din röst hörd, skriv i Rörelsen!

De ser mig inte först och är mitt uppe i ett engagerat samtal. Två av dem skrattar och kommer av sig när de får se mig. Som att de är oroliga att jag tagit illa upp, att det liksom inte passar sig att skratta här, att det skulle vara respektlöst mot platsen och vad som skedde här.

Jag ler tillbaka mot dem och säger: ”Man får vara glad, det är meningen.”

Och på luckan i fören till färjan MS Torbjørn som kör skytteltrafik mellan ön och fastlandet och hämtar och lämnar av besökare, står de sista stroferna ur Frode Gryttens kraftfulla dikt ”etter 22.juli”:

“hei hei, på tide å stå opp og endre verda”

I sommar hålls ännu ett AUF-läger på ön. Hundratals engagerade ungdomar väntas. Nu ska de förändra världen.

Jag kan inte vänta med att få sätta igång, jag också!

Fredrik Pettersson är folkbildare och opinionsbildare med ett mångårigt engagemang mot nazism, rasism och fascism. Han arbetar som verksamhets- och kommunikationschef på ABF och är bland annat initiativtagare till Folkbildning mot nazism.

Tidigare i Rörelsen:

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.

Leave a comment

Det fick mig att tänka på att Sverige åter borde bygga upp mer av det nära samarbete mellan stat, kommuner och näringsliv, som vi tidigare hade. Inte minst för att lära av varandra i ett tätare “ge-och-ta”-partnerskap.

Det som det tidigare fanns lite…

Read more

Någon är redan på väg till jobbet. Någon annan undrar om jobbet kommer att finnas kvar efter sommaren.

Det talas ofta om ansvar i politiken. Om ordning i ekonomin. Om att hushålla med skattebetalarnas pengar.

Men ibland är det som o…

Read more

Ärligt talat skrattade jag första gången jag hörde det. Det går knappt att uttala orden utan att låta som en muttrande gammal högadel i cylinderhatt och monokel.

Vad tusan är det för påhitt?

Ett tillräckligt bra påhitt, uppenbarligen, för att regeringen skulle göra allvar av det.

Read more

År 2006 publicerade jag en bok med titeln I spåren av 90-talet (Karolinska Institutet University Press). Min sammanfattning i den boken var pessimistisk.

Jag hade under 90-talet upplevt att samhällsklimatet i Sverige förändrades, från…

Read more

När arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) förklarar att människor som blir mellanchefer ska premieras med lägre skatt därför att de tar ansvar – och dessutom beskriver dem som samma människor som tränar ungdo…

Read more

Europa behöver starkare industri, bättre beredskap och ett trovärdigt försvar. Men debatten missar ofta den avgörande frågan: vilken ekonomisk modell ska bära upp allt detta?

EU har i årtionden byggt sin politik på konkurrensregler, åtstramning och tron att marknaden ska styr…

Read more

Rysslands invasion av Ukraina har förändrat spelplanen. USA:s roll som Europas självklara säkerhetsgarant kan inte längre tas för given på samma sätt som tidigare. Kina utökar sitt globala inflytande.

Frågor om försvarsförmåga, energisäkerhet, institutionella reforme…

Read more

Vi har den senaste mandatperioden fått uppleva ett förändrat politiskt klimat och Munkedal har blivit ett skyltfönster för Sverigedemokrater…

Read more

Så fungerar inte en modern stat med en egen valuta.

Sverige har kronan. Staten kan skapa svenska kronor. Den gör det när den betalar ut löner, pensioner, barnbid…

Read more

Så i Norrbotten är man ännu starkare för att kasta ut Ulf …

Read more

Vi har sammanställt de texter som väckt störst intresse och uppskattning bland er läsare. Det här är Rörelsens mest lästa, gillade och delade texter under juni:

Mest lästa

Mest gillade

Mest delade

Nytt i juni var också vår artikelserie Val-Rörelsen, som bara är tillgänglig för vår…

Read more

Utsläppen som grundorsak till klimatkrisen har en direkt koppling till det internationella kapitalflödet. Den internationella finansmarkna…

Read more

Han vet om det, Ulf Kristersson. Man ser allt mer sällan den där glada och energiska jogging-Uffe som Moderaterna försökte sälja in under förra valrörelsen.

År 2026 är Kristerssons mest uppmärksammade sportögonblick istället att Moderata Ungdomsförbundet la u…

Read more

Organisationen Skiftet är en av Sveriges viktigaste opinionsbildare. Med sina namninsamlingar och uppseendeväckande medianärvaro är de en kraft att räkna med i valrörelsen.

Rörelsen har satt sig ner med Robin Zachari, kanslichef och medgrundare till Skiftet, för att prata om klägget i svensk politik, hur man bildar opinion på vänsterkanten samt varför han ser Jimmie Åkesson som Sveriges Trump.

Skiftet lanserades hösten 2014 i syfte att samla människor från olika läger för att driva sakfrågor genom namninsamlingar. Organisationen föregicks av projektet Alliansfritt Sverige, som då var Sveriges största progressiva blogg.

Att driva en blogg med det namnet skulle dock blir svårt när Alliansen försvann – därför ville de kanalisera engagemanget de hade byggt upp till någonting större. Grundarna visste att det fanns många progressiva människor som ville engagera sig, men som inte ville binda sig till ett politiskt parti.

Resultatet blev Skiftet, vars grundfundament är ekonomisk, ekologisk och social rättvisa. Men istället för att försöka skriva det perfekta politiska programmet och övertyga människor om det, låter de människor komma till dem med sina engagemang.

– Vår inställning är snarare att vi vet att det är många människor som engagerar sig i frågor – men vi vet inte innan i vad, förtydligar Robin Zachari.

Ibland hör folk av sig och tycker att Skiftet borde bilda ett politiskt parti,

Read more

Det var ropen som ekade från de högerextrema ledamöterna i Europaparlamentet efter att den nya återvändandeförordningen röstades igenom den 17 juni.

Det borde få oss att stanna upp.

Den nya återvändandeförordningen beskrivs som ett verktyg för att effektivisera återvändandet av personer som saknar rätt att stanna i EU.

Men den öppnar också…

Read more