Låt aldrig kampen göra ditt hjärta hårt
KRÖNIKA Det enda jag kan ge dig är berättelsen om vilka vi är, skriver Laila Abdallah i ett öppet brev till sin son.
Kära, älskade son, du tar studenten i en tid då världen darrar.
Många generationer har klivit ut i vuxenlivet med en känsla av stabilitet och tron på en bättre framtid. Din generation har inte fått den tryggheten.
Ni har vuxit upp med krig i era telefoner, klimatångest och en värld där människors värde fortfarande avgörs av makt, landsgränser och nationell tillhörighet. Och ändå står du här nu redo att möta världen.
Som din mamma vill jag förstås skydda dig från allt det onda. Men jag vet att det inte går.
Det enda jag egentligen kan ge dig är berättelsen om vilka vi är, varifrån du härstammar och varför vissa sår fortsätter att leva vidare i generationer.
Din morfar var ett barn när den stora katastrofen, Nakba, drabbade honom i Palestina 1948. För oss har det aldrig bara varit historia, utan något som fortfarande pågår.
Hans flykt innebar en förlust och en separation från ett tryggt hem. De minnen han hade av din gammelfarmors dofter av olivbladsdolmar och söt kunafeh i köket, av vindlande gränder i Jerusalems historiska kvarter där han brukade guida turister, bar han med sig genom hela livet.
“Att bära en tröja där det står Palestina är inte att förneka Förintelsens fasor. Det är tvärtom ett uttryck för att man tagit dess lärdomar på allvar.”
Sådana erfarenheter försvinner inte för att krig tar slut. Dessa minnen vandrar vidare genom generationer. De finns i oss genom en sorgsen blick, men också i tystnaden som bottnar i rädslan att traumat ska bli mitt och ditt.
Men trauman ärver inte bara sorg, det formar identitet. Det påverkar hur man lär sig att älska och överleva. Du har vuxit upp med detta arv, även om vi försökt skydda dig från dess tyngd.
Och kanske är det därför jag inte blev så förvånad när du under våren stod upp för Palestina i skolan. När din tröja med texten Palestina blev föremål för samtal inför skolresan till koncentrationslägren i Polen.
Skolan bad dig att gömma din identitet. Jag tänker att det borde vara tvärtom.
För vad är egentligen meningen med att besöka Auschwitz, Birkenau eller Treblinka om man inte försöker förstå vad som händer när människor kategoriseras i ett “vi” och ett “dom” på avhumaniseringens väg?
Vad är syftet med att studera Förintelsen om man inte försöker förstå och känner igen mekanismerna som gör avhumanisering möjlig, oavsett vilka människor som drabbas?
Att bära en tröja där det står Palestina är inte att förneka Förintelsens fasor. Det är tvärtom ett uttryck för att man tagit dess lärdomar på allvar.
För kampen mot antisemitismen får aldrig användas för att tysta människor som protesterar mot ockupation, fördrivning eller kolonialt våld. Om vi inte klarar av att hålla isär dessa saker riskerar vi att göra historien till ett verktyg för makt i stället för ett skydd för mänskligheten.
Jag vill att du ska förstå något viktigt, min son. Palestina är inte bara en geografisk plats. Det är ett sår, en kamp, genom vars spegel världen tvingas se sig själv.
Ytterst handlar kampen inte bara om palestinier. Det handlar om människans värdighet och vilka liv som anses sörjbara. Och om vilka berättelser som tillåts berättas och vilka som tystas.
Alla delar inte samma historia, men kampen mot förtryck handlar ytterst om vår gemensamma mänsklighet. Jag tror att din generation förstår detta bättre än många äldre. För ni förstår att friheten inte kan vara selektiv.
Ändå vill jag säga det här till dig: låt aldrig kampen göra ditt hjärta hårt!
Bär vår historia med stolthet. Låt inte sorgen förvandlas till vrede. För din morfars historia är också en berättelse om överlevnad och kärlek. Och om att föra vidare våra palestinska traditioner, att dela glädje och skapa nytt liv.
Jag vill därför att du bär vårt arv som en krona. En krona som väger tungt och påminner oss om vår värdighet.
För du behöver inte välja mellan att vara en fri människa och vara palestinier. Just det är din och min generations största uppgift, att göra kampen större än gränser.
Om vi ska kunna bekämpa fascismen i vår tid måste vi förstå kolonialismens logik. De är inte varandras motsatser. Det är uttryck för samma idé – att vissa människor har rätt att dominera andra.
Därför är varje berättelse viktig. Att tala som du gjorde i skolan är att vägra utplåning.
Och när du nu går ut i världen hoppas jag att du gör det med både mod och ömhet. För jag vet att du alltid lämnar plats för andra människors smärta, även när deras historia skiljer sig från vår. Det är så mänsklighet byggs.
Du är fortfarande ung. Jag vet att världen kommer försöka tala om för dig vem du ska vara. Men jag vill att du ska förstå en sak: du kommer från ett folk som förlorade ett land, men vägrade att förlora sin mänsklighet. Det är ditt arv.
Må du aldrig sluta tro att världen fortfarande går att förändra.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|
Jag grät.
Även om det är en obehaglig sanning, så utgör skolan en flik av statens våldsmonopol. Om man nu inte ska förstena sig, hur ska då annars individen ta sitt hjärta i försvar?