Alla unga borde få känna friheten i en egen bostad
KRÖNIKA Det är förödande för både individer och samhället om det bara föds barn under högkonjunktur, skriver Lars Jonsson.
Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år. Den totala känsla av frihet som en egen bostad gav mig kan nog egentligen bara jämföras med när jag tog körkort och tyckte att jag hade hela världen i min hand.
Utan en egen bostad är det i stort sett omöjligt att bilda familj. Bostaden är en helt central del i att bli vuxen. Faktum är att få andra saker i livet är viktigare.
Vad skulle du prioritera högre än en egen bostad om du tvingades välja?
En rapport från Hyresgästföreningen visar att var femte ung vuxen i åldrarna 20–27 år fortfarande bor hemma. 90 procent av de hemmaboende önskar flytta. Totalt 184 000 unga.
Lägg dessutom till ett antal grupper, bland annat kvinnor, som vill flytta från en partner men inte kan eftersom de inte kan få en bostad. Bostäder till rimliga priser där arbeten finns är ett annat exempel.
Nyligen svarade cirka en tredjedel av de tillfrågade i en undersökning från Aftonbladet/Demoskop att bostaden är ett hinder för att de ska skaffa barn.
Trots detta så är det mycket tyst om bostadsfrågan. Jag får känslan av att många tar den för given eller åtminstone tänker att det är något som inte går att påverka.
Det är fel. Faktum är att mycket skulle gå att göra. Men en medveten och mycket olycklig politik från höger har förvandlat bostaden till en marknadsvara.
Vid sidan av räntor, aktier och fonder så ses bostäder som en trygg och bra investering. Om du dessutom gör den i attraktiva områden så kan du förutom att utnyttja den själv också hyra ut den och förutom värdeökning få hyresintäkter.
Det är främst dessa fyra saker som påverkat denna riktning:
Ränteavdraget är en helig ko som ingen politiker vågar röra. Det är en mycket dyr åtgärd för staten som verkligen stimulerar vanligt folk att öka sin belåning genom skatteavdrag på lånen som därmed ökar priset på bostäder.
Rotavdraget är en åtgärd som uppmuntrar investeringar i den egna bostaden och höjer värdet på den snarare än att möta det samhälleliga behovet av en bra bostad till ett rimligt pris. Utbyggnader, altaner och nya kök kan vara trevligt men löser knappast bostadsbristen. Mest pengar går dessutom till rika personer i rika områden.
Avskaffad fastighetsskatt är ytterligare något som systematiskt gjort det mer lönsamt att handla med bostäder snarare än att säkerställa tak över huvudet där det behövs till ett rimligt pris.
Under 2015-2020 när Riksbanken gick bananas och hade minusränta ökade folkets vilja att ta lån ytterligare och bostadspriserna sköt i höjden ännu mer.
Detta har lett till att de senaste 20 åren så har spekulation av bostäder ökat kraftigt och befintligt bestånd blivit övervärderat. Då har kapital som för samhällets bästa borde gå till det samhälleliga behovet av bostäder i stället gått till investeringar i attraktiva turistområden och befintligt bestånd i innerstäder.
Det leder också till att bostäder som byggs ofta blir dyra och inte är anpassat efter de behov som finns.
Många luras att tro att det är bra när värdet på bostaden ökar kraftigt. Det skapar en känsla av rikedom.
Självklart är det bättre att värdet på bostaden ökar snarare än tvärtom, men faktum är att ett högt värde på en bostad är mycket svårt att realisera för den som inte äger fler bostäder.
Det krävs då att du säljer din bostad och flyttar någonstans där bostäder är betydligt billigare – något få är benägna att göra.
Det skapar även problem för den som vill skaffa barn. Hur ska barnen ha råd att flytta hemifrån?
Allt sammantaget så är detta en mycket dålig utveckling för dem som inte äger ett större bestånd av bostäder och/eller en bank.
Det gör att bostadsbyggandet blir mycket känsligt för den ekonomiska konjunkturen. Men behovet av en bostad för den som vill känna samma frihet som jag gjorde som 19-åring eller för den som vill bilda familj följer inte ekonomins konjunktursvängningar.
Det är dessutom förödande för både individer och samhället om det bara föds barn under högkonjunktur.
En annan aspekt av vår bostadspolitik är att landets byggnadsarbetare blir en reservarmé vars storlek regleras utifrån samma konjunktur. Detta har sedan EU:s utvidgning till största del lösts med inresande arbetskraft från Östeuropa.
En modell som har många nackdelar. Främst exploatering av människor och osund konkurrens. Något jag skrev om nyligen i Dala-Demokraten.
Men det leder också till en stor brist på egen arbetskraft.
Det är mycket snack om kris- och krigsberedskap, men är väldigt tyst om hur vi ska reparera bostäder och annan kritisk infrastruktur om det blir krig i Sverige.
I Ukraina har det visat sig hur avgörande byggnadsarbetare har varit för att stå ut under de snart fyra år som Rysslands brutala anfallskrig pågått.
Det är knappast en radikal tanke att vi i första hand borde erbjuda alla elever som går ut olika byggprogram arbete före arbetskraftsinvandring inom och utom EU. Idag går många elever istället ut i arbetslöshet.
Slutligen skulle ett ökat bostadsbyggande – förutom att ge medborgarna den sociala tryggheten en bostad innebär – vara en mycket bra investering för samhället. Det skulle sänka arbetslösheten, eftersom bostadsbyggande kräver många olika varor. Varor som i sin tur kräver produktion i flertalet industrier och skapar arbeten där.
Man brukar säga att en byggnadsarbetare sätter tre andra i arbete, men i själva verket är det fler än så eftersom även de som får arbete ökar konsumtionen. Därför skulle staten behöva använda pengarna till bostadsinvesteringar, i stället för att öka värdet på befintligt bestånd.
Min önskan till dig som läser detta och håller med är att inte glömma bort bostadsfrågan och tro att inget går att göra. Tvärtom finns det massor av saker som skulle behöva förändras men inget av det kommer av sig själv.
Det är därför hög tid att prata mer om bostadspolitiken – för att alla ska få känna den stora frihet som en egen bra bostad ger!
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Vi lever i ett överflödssamhälle. Många av oss har onödigt mycket av diverse ting vi egentligen inte behöver. Och vi förses med sådant vi inte ens vill ha. Jag tänker till exempel på reklam i brevlådan och telefonförsäljare, fyll på med egna exempel.
I en vettig ekonomi skulle onödig överproduktion inte finnas.
Bostäder är inte onödiga. För att möta behoven behövs en överproduktion, obebodda bostäder att ta i anspråk när en tonåring vill och behöver flytta. När ett par vill separera. När någon vill tacka ja till ett jobb på en annan ort.
Överskottet av bostäder kan inte finansieras av individen. Aldrig i världshistorien har någon kunnat flytta till en nyproducerad, bra bostad betald med egna pengar. 1600-talets arrendebönder bodde uselt, men med sitt slit finansierade de adelns slott.
Vi behöver en bostadspolitik med en rätt att bo bra som gäller alla. Kosta vad det kosta vill, med samhällelig finansiering!
Staten behöver inte ens ha hög skatt på vanligt folk för att ge fler en ekonomiskt fungerande tillvaro där en rimlig bostad ingår. Staten skapar pengar när den lägger budgeten och förstör dem när den tar in skatt. Åtstramningen beror på att makthavarna sedan 1970-talet tror på att det är de rikastes girighet och folkets utsatthet som driver samhället framåt.
#bostad #hemlöshet #hyra #skatt