Anna-Karin Hatts avhopp är det friskaste jag sett på länge
KRÖNIKA Att skydda svensk demokrati kräver skydd av politiskt engagemang, skriver Ellinor Vikman Rindevall.
Ibland är det nyttigt med nyanställningar. De där friska och fräscha ögonen på en verksamhet ska aldrig underskattas.
Nytillkomna kan göra verksamhetsanalyser som är träffsäkrare än de själva förstår, och ofta ställer den som är ny på jobbet frågor som de andra sedan länge slutat att ställa.
Anna-Karin Hatt var ingen duvunge när hon återinträdde i politiken. Hon är en erfaren politiker, till och med tidigare minister, och i många år har hon arbetat som högsta ledare för en stor arbetsgivarorganisation.
Anna-Karin Hatt var ny på jobbet, men samtidigt åter i en värld hon trodde att hon kände.
Verkligheten är dock att den världen har förändrats. Vi som stått kvar i politiken under Hatts frånvaro ser inte riktigt vidden av det, för vi är offer för de små stegens förändringsprocess.
Från att ha förfärats över sverigedemokratisk retorik och politik har vi med årens lopp översköljts av så mycket hatiska och märkliga uttalanden i media att vi alla trubbats av.
Hotfulla händelser, som järnrörsskandalen, har utvecklats till Theodor Engströms kartläggning av Annie Lööf. Lööf räddades av sitt personskydd den där dagen på Almedalen, med det var också ett skydd som tjänstemannen Ing-Marie Wieselgren inte hade. Det kostade Ing-Marie livet.
I mina politiska kretsar har vi kapitulerat så pass att vi numera förhåller oss till den tilltagande hotbilden i stället för att slåss mot den.
”Det är bra med trollen, de ökar ju spridningen!” säger folk skämtsamt, ler snett och himlar med ögonen.
Men det är bara en av alla de överlevnadsstrategier som vi börjat med för att ständigt orka stå redo att dras i smutsen, när helst trollen riktar sina vapen mot oss.
Därför tror vi numera att hat och hot är ofrånkomliga delar av vad det är att vara politiskt engagerad.
Vi tänker att det är en tidsfråga innan det blir vår tur. Att drev är smällar man får ta. Att man får ”tåla lite som politiker”.
Det har ni väl hört sägas? Det har ni. Både vid fikarasten och i tv-rutan.
Men en gång för alla: det är inte normalt. Och vi måste börja ta ansvar för demokratin genom att få stopp på den otrygghet som blivit vardag för politiskt engagerade.
Det finns ingen anledning att anse att politiskt engagerade ska tåla mer än andra. Som bärare av vår demokrati borde skyddet för politiker vara extra starkt.
Hatet drabbar heltidspolitiker, deltidspolitiker och fritidspolitiker; inte bara partiledare. Det drabbar varje människa som känner en önskan att engagera sig för vårt samhälle och vår demokrati, men inte vågar göra det i det rådande samhällsklimatet.
Det finns en inbyggd problematik i att alla vi som drabbas förväntas vara goda politiska ledare. Vi ska vara vägledare, trygghetsskapare och idealistiskt oantastliga. Vi ska aldrig göra misstag och vi ska ”tåla lite”.
Den bilden av politiskt engagerade har utnyttjats av dem som vill skada svensk demokrati. Den har också begränsat politikers förutsättningar att slåss för sina egna rättigheter och hindrat dem i att berätta om sin egen rädsla och utsatthet efter hot och påverkansattacker.
Vi behöver vända på perspektivet. Det finns ingen anledning att anse att politiskt engagerade ska tåla mer än andra. Som bärare av vår demokrati borde skyddet för politiker vara extra starkt.
Kanske ska vi sluta prata om detta som hat och hot. Jag har sett begreppet otillbörlig påverkan cirkulera i debatten under veckan; kanske är det rätt väg att gå. Kanske behövs nya juridiska grepp.
Det behövs också ett anständigt debattklimat. Hur det ska gå till vet jag inte, men vi måste på allvar fundera på hur vi vänder den trend som får politiska hemvändare att återigen överge demokratins barrikader.
Är det något som Anna-Karin Hatts avhopp från svensk politik berättar för oss, så är det att vi som vill ha demokrati i framtiden måste börja skydda demokraterna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
En åtgärd som kräver samförstånd mellan politiker och media, vore avskaffandet av "debatter" i framför allt TV och radio. De är ju bara ointressanta verbala boxningsmatcher där medierna i efterhan ska utse vinnaren. Ingen blir klokare, allra minst lyssnarna.
Ersätt dessa matcher med samtal, där våra förtroendevalda under moderering av nyfikna program/samtalsledare får förklara sina egna och försöka förstå motståndarnas ståndpunkter. Ge programledarna den enda uppgiften att se till att publiken blir de enda vinnarna.
Då skulle kanske respekten för att motståndarna drivs av ett sant engagemang för något de tror är bra, även om man själv inte alls har samma ideal.
Mycket bra! Ett verkligt hot mot demokratin att röster tystas.