”Frukt är godis”, brukar Bamse säga. I bemärkelsen frukt är gott som godis. Det förstår nog de flesta barn som läser Bamse.

Men min man har berättat att han hela sin barndom på allvar trodde att frukt är godis i betydelsen lika onyttigt som godis. Och därmed drog han slutsatsen att man kan undvika frukt och lika gärna äta godis.

På samma sätt verkar somliga, tyvärr också ledande socialdemokrater, ha misstolkat uttrycket solidaritet är egenintresse.

Vilket kan förklara ständiga utspel om att bistånd ska villkoras med olika typer av krav som på inga sätt handlar om resultat, kvalitet eller biståndets mål; minskad fattigdom.

Nej, då handlar det om att biståndet ska bidra till så kallade svenska egenintressen som minskad migration och flyktingåtervändande.

Därför var det glädjande att utrikesminister Ann Linde i den utrikespolitiska deklarationen från Riksdagens talarstol så tydligt slog fast att:

”Svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen. Det handlar om solidaritet – men också om en övertygelse om att en bättre värld ger ett tryggare Sverige.”  

Att dra sig ur internationellt samarbete, stänga gränser och minska bistånd är del av den högerpopulistiska trend som har påverkat hela det politiska landskapet sedan början på 2000-talet.

Denna trend bidrog också till att Europaparlamentet, genom den samlade högerns försorg, härom året röstade igenom ett förslag om att villkora bistånd med krav på att mottagarländerna samarbetar med EU i migrationsfrågor.  

Vid första anblick kan det verka rimligt - att samarbeta är självklart och själva grunden för allt utvecklingssamarbete. Problemet blir dock att den typen av villkor riskerar att snedvrida biståndet och dess syfte.

I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder som behöver stödet allra mest, så riktas det till de länder som hörsammar krav på gränspoliser. Eller så används biståndet för att kompensera länder för att de tar tillbaka sina medborgare från EU:s medlemsländer.

Fattiga människor lämnas att ta notan för utmaningar och misslyckanden inom andra politikområden.

Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och internationella investeringar samtidigt som ländernas skuldbörda ökar.

Enligt FN är 274 miljoner människor i behov av humanitärt bistånd. Det är en ökning med över 60 procent på endast två år på grund av klimatförändringar, konflikter och effekter av pandemin.

Till det kommer stora behov av insatser för att minska fattigdom och förtryck och långsiktigt säkra en mer hållbar och fredlig värld.

Biståndet är med andra ord nödvändigt men tyvärr otillräckligt. Alltför få länder når i dag upp till FN:s biståndsmål på 0,7 procent. Den rika världen behöver höja ambitionerna.

Populistisk retorik om att sätta det egna landets intresse först går hem hos många väljare som ser behov på hemmaplan.

Den poäng man då missar helt är att vi genom bistånd minskar fattigdom, förebygger konflikter och hanterar klimatförändringarnas påverkan på sårbara samhällen.

Så att människor inte ska behöva fly. Så att risken för humanitära kriser och konflikter minskar.

Vi socialdemokrater måste rakryggat stå upp för den internationella solidariteten, försvara biståndet och säga nej till högerns skattesänkningar för Sveriges rikaste på bekostnad av världens fattigaste.

Det socialdemokratiska samhällsbygget kom inte till av en slump, utan byggde på värderingar. På samma sätt ska värderingarna vägleda oss i arbetet för det globala samhällsbygget.

Med jämlikhet, solidaritet och internationalism som både mål och medel ska svensk arbetarrörelse fortsatt vara världsledande på internationell solidaritet. Som världen utvecklas behövs den solidariteten mer än någonsin.

Att öka biståndet, ta större ansvar för gemensam säkerhet och utveckling samt att stärka internationell samverkan är vår bästa investering mot kommande kriser. Och vårt gemensamma ansvar.

Det är solidaritet i vårt eget intresse.

.

Anna Sundström är generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.