Äntligen är Socialdemokraterna materialister igen
DEBATT Ett Sverige utan plan och riktning, som inte knyter resurser till behov, kommer ge SD många väljare, skriver Dan Andersson.
Hur ser konfliktlinjerna ut inför Socialdemokraternas kongress i maj, där ett nytt partiprogram ska antas?
Magdalena Andersson är ordförande för programkommissionen, och dess texter ska läsas med nyfikenhet.
”Grunden för socialdemokratins samhällsanalys är en materialistisk historieuppfattning. De ekonomiska förhållandena och ägandestrukturerna påverkar alla delar av samhället”, står det i utkastet till nytt partiprogram.
Har en sådan syn på verkligheten uttalats från Socialdemokraterna på länge? Det är ett klart steg åt vänster.
Vad är vänster? I vart fall att de ekonomiska villkoren för befolkningen, som ekonomiska marginaler och hälsa, har mycket stor betydelse för värderingar.
Samtiden underskattar de ekonomiska villkoren för partisystemets förändring. Här finns förklaringar till SD:s framväxt och det är oerhört bra att kommunalråd och partiledning i kommissionen, i det största partiet, tydligt markerar ägandets och inkomsternas roll när borgerliga partier ökar välbeställdas förmögenheter.
Min oro gäller en uppgivenhet hos socialdemokrater. Att det inte är möjligt att påverka SD:s väljare, samt att dessa i huvudsak har samma värderingar som partiet SD.
S-aktiva och opinionsbildare glömmer bort en materiell syneförrättning av livsvillkor. Två exempel:
Uppemot en femtedel av ensamstående föräldrar röstar SD. Under decennier har deras disponibla inkomster rejält halkat efter sammanboende föräldrars. På 1990-talet var ersättningen vid arbetslöshet 85 procent av en industriarbetarlön, för att idag ofta ligga under grannländernas.
Att partiet kom in riksdagen 2010 berodde på finanskrisen och följande arbetslöshet samt en så kallad ”arbetslinje” med krympta ersättningar efter skatt, enligt forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne. Det var inte migrationen som bar fram SD till makten, enligt forskarna.
Socialdemokratin är tillräckligt stor för att ha grupper med olika syn. Möjligen är Tiden-redaktionens analys en exponent för några, och därför är en jämförelse med programkommissionens tankeram fruktbar.
Enligt Tiden-redaktionen borde absolut prioritet för socialdemokratin vara att bryta segregationen. Men problemen nu är flera, och om möjligt långt större än så.
Högerradikalismen är socialdemokratins motpol sedan 100 år. Nu måste Socialdemokraterna knäcka SD-koden, och formulera de orsaker som gör att unga byggnadsarbetare drar åt höger och mer än var femte pensionär stöder SD.
På 80-talet motsvarade den allmänna inkomstpensionen 80 procent av lönen, medan den idag är runt halva enligt LO. Med fler äldre och krympande allmänna pensioner kommer SD ha en rejäl väljarbas de närmste decennierna. Stöd för SD finns såväl hos unga som gamla.
2025 är arbetslösheten nära 9 procent, dubbelt upp mot vad som sågs som rimligt för 25 år sedan. Ännu längre tillbaka var bara hälften av den nivån möjlig, omkring 2 procent.
Idag är antalet födda barn lägre än på 15 år och minskningen gäller både inrikes födda och utrikes födda. Något är fel med befolkningens villkor.
Socialdemokratin bör därför på kongressen diskutera en statlig befolkningskommission som undersöker villkoren särskilt för unga vuxna.
På 1990-talet var ersättningen vid arbetslöshet 85 procent av en industriarbetarlön för att idag ofta ligga under grannländerna, enligt rapport från SNS 2025.
En tredjedel av de väljare som av valforskare vid Göteborgs universitet registreras som med tydlig ohälsa röstade på SD i valet 2022. En tredjedel!
Därtill finns rimligen i gruppen med låg tillit och ohälsa många som inte röstade alls. Att SD inte står på deras sida utan hänger på finansföretagens och arbetsgivarnas intressen är märkligt.
Chefredaktören för Tiden, Payam Moula, menar att det är en uppgift för ”Folkhemsbyggarna” att bryta segregationen samt letar efter social ingenjörskonst för att höja de offentliga inkomsterna.
Social ingenjörskonst bör ha den skattebetalande röstberättigade medborgaren som utgångspunkt. Individen behöver över livet både privata varor och offentliga tjänster samt en försäkring inför livshändelser som sjukdom.
Sviktar tilliten till andra och det allmänna minskar viljan att finansiera vården och skolan, tillsammans 15 procent av BNP.
Det finns en mer trovärdig berättelse och med andra begrepp: Folkhem var inte målet för Gunnar Sträng eller Tage Erlander, metaforen ingick inte i deras retorik. Inte i Olof Palmes heller.
Hur ökade då de offentliga inkomsterna? Med lag om sjukförsäkring efter inkomstbortfallsprincipen 1955, samt än viktigare med inkomstbaserad tilläggspension (ATP) 1960, förenades arbetares och tjänstemäns ekonomiska intressen att säkra en framtida standard.
Först med väljarnas tro på omfördelning över livet och en positiv syn på framtiden, och först kring 1970, är de offentliga intäkterna som andel av BNP högre än omvärldens.
Socialförsäkringsavgift, som är ett direkt rör från löntagarens eller egenföretagarens arbete till försäkring mot inkomstbortfall, är en omfördelning över livet som bidrar till sammanhållning i Sverige.
Socialdemokratin var viktig för det Sverige merparten av befolkningen gillar.
Ledamöterna som skrivit utkastet till nytt partiprogram formulerar: ”Socialdemokratin vill därför forma ett samhälle där alla människor har både vilja och skyldighet att bidra till det gemensamma. Solidariteten kräver insatser efter var och ens förmåga, och ett stöd som svarar mot var och ens behov.”
Det är formuleringar fyllda av insikt.
Välfärdsstaten är inte en allmänning, som alla utan motprestation kan dra nytta av. Allmänningar utan kontroll blir överbetade eller utfiskade. Misskötta allmänningar blir en tragedi som flyttar väljare högerut.
För att en allmänning ska fungera krävs att sakägare får vara med och bestämma reglerna, med andra ord samråd för att hävda sina intressen.
Väljaren med medelinkomster som ser bristerna i offentliga välfärden, och därtill får signaler om hon eller han än mer väntas finansiera medborgare som har lägre inkomster, får drivkraften att göra allians med partier som vill sänka skatten.
Moderaterna har en lösning på allt: sänkt skatt.
Är det så att socialdemokratiska kommunalråd inte gör ett bra jobb för att bryta segregationen?
Det finns flera vittnesmål, men få så tydliga som kommunalrådets i Norberg. Förtroendet ökade för henne när hon stod upp mot Stockholm och regeringen Reinfeldt och erkände sin att maktlöshet när mottagandet av flyktingar inte blev bra.
Kommunalråd ansvarar nedåt mot sina väljare, inte uppåt mot Stockholm. Åsa Eriksson är inte längre kommunalråd utan vald till riksdagen och refererar till tidigare statsråd som Lars Engqvist, Ulrica Messing och Lena Hjelm Wallén med flera som hävdar att Socialdemokraterna tappade bort klassperspektivet.
Ansvaret för det finns huvudstaden i riksdagen och i stadens olika kanslier.
Mitt exempel är arbetsmarknadspolitiken, som skulle ha motverkat segregationen och pressat arbetslösheten. Den är i stort avvecklad. Den hindrade överutbud av arbete med press nedåt av villkoren på jobbet.
Varje generation eller individ har att ta ansvar för det som lämnas över till nästa. Det ska vara möjligt att vara kommunal S-politiker utan att bli trakasserad.
Titeln på Åsa Erikssons bok, Tillbaka till Bullerbyn, är på flera sätt genial och mer relevant än folkhemsbegreppet. Byn speglar ett agrart samhälle där föräldrars och drängars och pigors arbete svarar mot vad de kan konsumera. Där inte minst barnen är tillsammans.
Ekonomisk liberalism är ett samhälle utan plan som sorterar individer efter yrkeserfarenhet, utbildning samt ålder, och där överutbud av arbetskraft pressar villkoren på jobbet.
Ett samhälle utan plan för antalet bostäder, sjuksköterskor, erfarna lärare eller poliser per invånare skapar en undanträngning av dem med lägre status.
Den insikten var självklar för några decennier sedan, och finns fortfarande i gällande lag och i sjukvårdens portalparagrafer: Principen om människovärde säger att alla i ett land ska ha tillgång till vård. Behovsprincipen säger att den mest sjuke ska vårdas först.
Principerna är kvar, men en plan för livsviktiga resurser saknas.
Vårdbehövande begriper nog att de blir undanträngda. För det saknas 15 procents kapacitet i den slutna vården. Då blir kön till kritisk vård lång.
Samtidigt går sjuksköterskor ned på deltid på grund av hård belastning på sjukhusen.
Ett Sverige utan plan och riktning, som inte knyter resurser till behov, kommer ge SD många väljare. Konsekvensen av samhälle utan plan beskriver jag i min bok Sjuk vård från 2022.
Johan Sjölander, som är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden, kallar det en analys driven av raseri.
Fram till ungefär år 2000 var en plan självklar. Staten och parterna koordinerade arbetsmarknaden så att det fanns utbildad arbetskraft trots låg arbetslöshet. År 2025 är det tvärtom, vi har hög arbetslöshet och samtidigt ”brist på folk.”
Staten hade planer för regional utveckling och dumpade inte som nu uppgifter på kommuner utan medföljande resurser. Statens skulder minskar men kommunernas ökar som andel av BNP.
Förr byggdes det bostäder som motsvarade befolkningsutvecklingen. Unga vuxna kunde flytta ifrån föräldrarna, även om de inte var studenter på väg mot studentbostad.
År 2025 är högsta modet att avveckla planer och regler. Det ska vara enkelt, vilket innebär att inte lyssna på andra. Själva byggandet tar samma tid oavsett.
Planmyndigheter som Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen har krympts. Nu finns marknader som ska kontrolleras med inspektioner.
Det fungerar inte.
Liberalt, borde inte det vara att undvika att klass ger olika möjligheter?
Möjligheterna fördelas allt mer olikt. Allt färre studenter reser efter 2013 utomlands för studier, drygt 20 000 i nutiden mot de inresande som ökar och är dubbelt så många, drygt 40 000.
Före 2003/04 var det fler utresande än inresande. Den obalansen sänder budskap.
Är det universitetens intresse av att fylla kurserna och lärarna undervisningstimmar som styr? Finns det inte kraft bakom inrikes födda studenters behov av internationella erfarenheter? Det är definitivt en klassfråga.
Materialismen är socialdemokratins hopp.
Dan Andersson är tidigare statssekreterare vid näringsdepartementet och chefsekonom för LO.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det räcker inte med att befästa vår "materialistiska historieuppfattning". Arbetarklassens enda hopp är att stärka arbetets ställning. För att avskaffa klassamhället måste vi börja med att analysera det. Inte genom att förneka det.
Men min stora oro med befintligt partiprogram gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Också detta har jag redan otaliga gånger påpekat, och tydligen måste jag upprepa det: Ordet Nato har inte i vårt partiprogram att göra! Det måste väck! Partiledningen har i liggande förslag sopat undan "EU:s solidaritetsklausul", vilket jag verkligen hoppas inte ska gå kongressens ombud förbi.
Med samma självklarhet som vi talar om människors lika värde måste vi befästa internationell solidaritet. Denna förutan har socialdemokraterna förlorat vår sista anständighet och värde som parti.
"Social ingenjörskonst bör ha den skattebetalande röstberättigade medborgaren som utgångspunkt. Individen behöver över livet både privata varor och offentliga tjänster samt en försäkring inför livshändelser som sjukdom." Intressant! Sociala försäkringar har sociologer döpt till "social egendom" (jfr "privat egendom").
Oliver Nachtway, en tysk sociolog och ekonom som ställde sig frågan om den moderna samhällsutvecklingen i Tyskland. I sin bok ”dekasseringssamhälle” från 2020 (min ungefärliga översättning), förklarar Nachtway hur samhället omvandlats från en fullt möjlig ”klassresa” uppåt efter krigstiden, till att det nu en klassresa nedåt som väntar allt fler. Ett fenomen han kallar ”regressiv modernitet”.
Efterkrigstiden gjorde att arbetare fått medbestämmanderätt i företaget där de arbetade. Kollektivavtal kom till.
Arbetsrätten var nog enligt Nachtway den mest underskattade av de demokratiska institutionerna i vårt samhälle, eftersom den tillskriver kollektiva och individuella rättigheter samtidigt som lönerna stegrade över tid.
En fransk sociolog, Robert Castel klassificerat tre slags egendomar: ”social egendom”, ”privat egendom” samt ”självägande” (”egen egendom” om man så vill, ”egenvärde”).
Håller fullt med att denna ”sociala egendom” är en hörnsten inom socialdemokratin.
Folk var trygga även om de inget annat ägde än sig själva i egenskap av arbetskraft. Även när man inte längre förmår arbeta kunde man få en socialförsäkring. Alla förses med en ”social egendom”.
Dessvärre var jag med om ett avslag av en motion om socialförsäkringar med motiveringen "det finns läkare som fuskar".
Detta är SOCIALDEMOKRATI (?) Jag trodde nästan att jag kommit fel till SD.