Applåder får inte följas av utvisning
DEBATT Invandrare bär välfärden på sina axlar. Men arbetet och lojaliteten belönas inte, skriver Nimo Salah.
Sveriges regering för en politik som i praktiken bygger på en motsägelse.
Å ena sidan förväntas invandrare arbeta, bidra och bära upp välfärden. Å andra sidan förs en politik där deras familjer splittras och människor utvisas – ibland efter år av arbete i just de yrken som håller samhället i gång.
Det här är inte bara ologiskt. Det är djupt orättvist.
Fakta är tydliga. I dag är omkring 300 000 anställda i kommuner och regioner utrikes födda, vilket motsvarar drygt var femte person i välfärden.
I många av de yrken som bär upp vardagen är andelarna ännu högre: över hälften av alla vårdbiträden, omkring en tredjedel av undersköterskorna och en stor del av barnskötare och servicepersonal har utländsk bakgrund.
Det här är inte perifera jobb. Det är kärnan i välfärden.
I områden som Järva i Stockholm blir verkligheten ännu tydligare. Där har 70–90 procent av invånarna utländsk bakgrund.
När människor där arbetar, gör de det ofta i just de yrken som Kommunal organiserar: äldreomsorg, hemtjänst, förskola, kollektivtrafik. I praktiken innebär det att stora delar av välfärden i dessa områden bärs upp av människor med invandrarbakgrund.
Under pandemin blev detta smärtsamt uppenbart. Medan många arbetade hemifrån gick andra till jobbet varje dag. De körde bussar från Arlanda, tog hand om äldre utan tillräcklig skyddsutrustning, höll förskolor öppna så att samhället kunde fungera.
De kallades hjältar. De fick applåder. Men vad hände sedan?
I dag ser vi hur samma människor – eller deras närstående – riskerar att utvisas. Familjer splittras. Människor som arbetat, betalat skatt och burit välfärden behandlas som utbytbara.
Det sänder en farlig signal: att arbete inte räcker. Att lojalitet mot samhället inte belönas. Att vissa människor alltid kommer att ses som tillfälliga, oavsett hur mycket de bidrar.
Samtidigt förs en politik som pressar villkoren i välfärden. Låga löner, osäkra anställningar och försämrade arbetsvillkor gör att allt fler förväntas göra mer med mindre. Det är en utveckling som drabbar alla – men särskilt de grupper som redan bär den tyngsta delen av arbetet.
Man kan inte både kräva att människor ska bygga landet och samtidigt behandla dem som om de inte hör hemma här.
Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi på en väg där välfärden urholkas och de som bär upp den görs otrygga. Eller så erkänner vi verkligheten: att utrikes födda inte bara är en del av samhället – de är en förutsättning för att det ska fungera.
Det minsta man kan kräva är konsekvens.
Applåder får inte följas av utvisning.
Nimo Salah är ordförande för Järva S-kvinnor.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.