Att jag är en av de mest “utländska” är ett underbetyg
DEBATT Polismyndigheten borde spegla befolkningen den arbetar för, skriver en polisstudent.
Jag är nervös. Jag har länge önskat att bära den mörkblå uniformen. Nu när jag tar det första steget skakar benen däremot en aning.
Första dagen på Polisutbildningen är äntligen här. Jag ser mig om i aulan och kollar på mina nya klasskamrater. Programansvarige tar ton.
”Alla här inne har passerat ett nålsöga för att få sitta här idag”.
Jag rätar upp mig i sätet, känner mig lite stolt. De kommande veckorna är fyllda av nya ansikten, möten och människor.
En sak börjar däremot skava hos mig. Om Polismyndigheten ska representera hela samhället borde den även spegla samhället.
Som student på polisutbildningen ser jag ett problem vi måste våga diskutera: vilka är det egentligen som får bära den mörkblå uniformen?
Både min klass och årskull är en homogen grupp. Det märks inte bara på utseendet, utan också i deras livshistorier. På seminarier slås jag av att hur liknande tankebanor mina kursare går i.
Förstå mig inte fel, de är inga dåliga människor. Alla är bara lite likadana.
Jag tror utbildningen och myndigheten skulle må bra av en diversifierad grupp. När avståndet mellan myndighet och medborgare växer riskerar misstron att göra detsamma.
I ett samhälle som säger sig bygga på jämlikhet kan inte en av våra viktigaste myndigheter upplevas otillgänglig för stora delar av befolkningen. Varför är det svårt att locka en mångfald till utbildningen?
Jag sitter inte på alla svar, men diskussionen anser jag är viktig.
Nyligen hölls för första gången en informationskväll om polisutbildningen, riktad till personer med utländsk bakgrund. Bra!
Vi behöver fler insatser, likt denna. Jag talar inte om kvotering, utan om bättre rekrytering och breddad representation.
I ett alltmer polariserat samhällsklimat är förtroendet för Polismyndigheten avgörande. Vi behöver poliser från arbetarklass, medelklass och akademikerhem. Från byar i norr, medelstora städer i söder och huvudstaden i öst.
Vi behöver unga såväl som gamla, kvinnor såväl som män. Svenskfödda och somaliskfödda. Spanjorer och kroater. En mångfald av olika individer som varje dag klär på sig den mörkblå uniformen, sida vid sida och kämpar för ett bättre samhälle.
I vårt avlånga land uppskattas cirka 20 % av befolkning vara utrikesfödd, enligt SCB. Att jag, tredje generationens invandrare, är en av de mest “utländska” i min årskull är ett underbetyg. Inte för mina kurskamrater, utan för ett system som misslyckats med att nå hela befolkningen.
Det är ett misslyckande för Polismyndigheten, och i sin tur för politiken. Medborgarna måste lita på de män och kvinnor som utgör det statliga våldsmonopolet.
En relaterbar polis är en förtroendeingivande polis. När medborgare möter någon som förstår deras språk, deras referenser eller deras livsvillkor stärks tilliten och därmed statens legitimitet. Polismyndigheten borde representera den befolkning som den arbetar för.
Jag vill att fler ska få uppleva den nervösa känslan när man kliver in i aulan för första gången. Jag vill att fler ska få sätta på sig den mörkblå uniformen.
Jag vill få träffa framtida kollegor med olika bakgrunder!
Polisstudent
Tidigare i Rörelsen:
[Små bildlänkar till 2-3 tidigare texter]
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Detta är en extremt viktig fråga nu när samhället alltmer drar åt höger. Vi måste våga låta samhällets sammansättning speglas i många sammanhang. Tack för angeläget inlägg.