De senaste dagarna har både nyhets- och ledarsidor gått på högvarv. Det är en nästan för perfekt story.

En socialdemokratisk statsminister som pekat ur kriminaliteten som en av sina huvudutmaningar har själv städhjälp - utan kollektivavtal - som befinner sig illegalt i Sverige.

“Städgate”, ropar en tidning. Och det är nästan alldeles för lätt att lämna det där - en politisk skandal i mängden.

Men arbetarklassen blir osynlig om vi inte gör politik av “städgate”. 

Nummer ett: ska politiker kunna köpa städhjälp? Det är en moralisk fråga som rotar sig i hur rika förr haft pigor.

Jag och många fler med mig har släktingar några generationer tillbaka som jobbade som pigor och slet ont. Det är tillräckligt laddat för att utlösa intensiva diskussioner mellan socialdemokrater. Fastän många ser förbi att de flesta statsministrar innan Andersson istället haft oavlönad städhjälp i form av hemmafruar.

Jag tror att det viktiga i sammanhanget är att städhjälp inte är en rättighet. Ska du köpa dig ett rent hem ska det kosta därefter - precis som om du köper hjälp med rörmokeri, eldragning eller ställningsbygge.

Det är, för att använda LO-ordföranden Susanna Gideonssons ord, “klantigt och dumt” att anlita företag utan kollektivavtal. Gideonsson pekar också på det absurda i att konsumenten ska ställas till svars för arbetsvillkoren, det måste ändå vara arbetsköparens ansvar.

För att stärka städerskans position bör regeringen hörsamma ett förslag från LO-familjen - att villkora RUT- och ROT-avdragen med kollektivavtal.

Borgarna sålde in avdragen med att de skulle ge en sundare arbetsmarknad men det har inte skett. Det ligger inte i medborgarnas intresse att slösa skattekronor på oseriösa aktörer som dumpar löner, alltså är det dags att dra åt bultarna.

Vill vi verkligen skapa fler jobb inom de här sektorerna är det inte heller den köpstarka överklassen som borde gynnas mest av avdragen. Varför inte vända upp-och-ner på pyramiden och ge mest till de som har minst ekonomiska marginaler?

Det är väl ändå köpsvaga hem som mest behöver samhällets stöd för att få vardagen att gå ihop? Inte ministrar, riksdagsledamöter och näringslivstoppar?

Vidare handlar det om att både i den politik vi lägger på riksdagens bord och vad vi kommunicerar ut till medborgarna ta städerskornas och andra arbetares sida.

Klipp företagens möjligheter att lönedumpa genom arbetskraftsinvandring. Engagera skola och myndigheter i att låta gymnasieungdomar och nyanlända få reda på hur den svenska modellen fungerar och vilka rättigheter de har på jobbet.

Och som bland annat Fackligt center för papperslösa konstaterat - dimridåerna läggs när jobben sker via led av underentreprenörer. Socialdemokratin måste blåsa till strid mot de alldeles för generösa bemanningsreglerna. 

Magdalena Andersson måste också visa att lönedumpningen inte är ett svenskt fenomen. Den är en konsekvens av global kapitalism som slår mot arbetarklassen världen över.

Det är ingen slump att svenska byggarbetare konkurreras ut av polacker som jobbar för omänskliga löner. De polska byggnadsarbetarna konkurreras ut hemmavid av ännu billigare europeisk arbetskraft, och tvingas därför söka sig hit.

Så ser det ut i land efter land. De bildar kedjor av lönedumpning som håller nere arbetarklassens löner och levnadsvillkor.

Svensk socialdemokrati måste ta initiativ för ökad solidaritet internationellt. Sätt utrikesdepartementet och EU-ministern i arbete att pressa fler länder till att tillåta och främja fristående fackföreningar. Stöd höjda minimilöner i länder där kollektivavtalsmodellen inte används.

Och med Johan Danielsson i regeringen är det guldläge att skapa opinion för det sociala protokoll som han propagerat för i EU-parlamentet. Genom att stärka arbetares ställning internationellt kan vi undvika att svenska löner och arbetsvillkor försämras.

Låt “städgate” bli upptakten till nästa stora arbetsmarknadspolitiska projekt!

August Lundin är ordförande för SSU Örnsköldsvik.