Bakom kulisserna finns en annan berättelse om kriget i Iran

KRIG I MELLANÖSTERN För att förstå behöver vi se dubbelspelet, de inrikes kriserna och västmakternas historiska skuld, skriver Oskar Brandt.

En varm juninatt 2025 ljuder flyglarm över Teheran. Marken skakar av explosioner när missiler träffar iranska mål.

USA har anslutit sig till Israels militära angrepp – tre anläggningar kopplade till Irans kärnprogram bombas. Något som president Donald Trump stolt beskriver som en "mycket lyckad attack".

Men bland ruinerna finns också civila offer. En 23-årig poet vid namn Parnia Abbasi dödas tillsammans med sin familj i sömnen i sin lägenhet.

Samtidigt firar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu den amerikanska insatsen. Han tackar öppet Trump för det "djärva beslutet" att slå till mot Iran med USA:s fulla styrka.

Kriget är ett faktum – men för att förstå hur vi hamnade här måste vi blicka bakåt.

Stridsröken över Teheran påminner många iranier om historien. Foto: Wikipedia/Mehr News Agency.

Väst banade väg för Irans regim

När stridsröken lägger sig över Teheran påminns många iranier om historien.

Det väststödda kuppdramat som utspelade sig 1953 ligger som en skugga över dagens konflikt. Då störtades Irans folkvalde premiärminister Mohammad Mossadeq i en CIA-organiserad statskupp, med stöd av den brittiska underrättelsetjänsten MI6.

Operationen – som i hemliga dokument beskrivs som ett projekt att installera en västvänlig regering under monarkens (shahens) ledning – motiverades officiellt av kalla krigets oljepolitik och kommunistskräck. Resultatet blev att shah Mohammad Reza Pahlavis envälde stärktes under de följande decennierna.

USA och Storbritannien backade upp shahens regim politiskt och militärt; vapenleveranser och säkerhetssamarbete fortlöpte trots rapporter om brutal repression.

Historikern Ervand Abrahamian noterar ironiskt att shahen slukade amerikanska vapenmanualer "som andra män läser Playboy", en blinkning till hur stormakternas vapentillförsel möjliggjorde hans skräckvälde.

Den politik som västmakterna bedrev lade grunden till den iranska revolutionen 1979, då shahens förtryck störtades. Först var revolutionen sekulär och mest vänster, men Frankrike hjälpte ayatollah Khomeini att flyga in och ta över upproret.

Många iranier såg revolutionen som en reaktion mot just västländernas inblandning och stöd till diktaturen. Faktum är att samma kärnteknikprogram som Trump nu har bombat en gång initierades under shahens era – med stöd från väst.

Paradoxalt nog bidrog alltså västvärldens agerande under 1900-talet till att bana väg för det islamistiska styre man idag betecknar som sin fiende.

Israels dubbelspel med Hamas

I konflikten som ledde fram till kriget mot Iran spelar även Gaza en oväntad roll.

Under åratal har Netanyahu och hans regeringar fört en cynisk politik gentemot palestinierna: de har systematiskt försvagat den moderata palestinska myndigheten samtidigt som de indirekt stärkt extremistgruppen Hamas.

Tanken har varit enkel – och cynisk. Genom att tillåta och till och med uppmuntra Hamas växtkraft i Gaza skulle palestinierna hållas splittrade, vilket blockerar möjligheterna till en enad palestinsk stat.

I praktiken innebar detta att israeliska myndigheter, med Netanyahus goda minne, lät pengar och resurser nå Hamas.

Exempelvis har Israel sedan 2018 regelbundet tillåtit att resväskor lastade med miljontals Qatar-finansierade dollar släppts in i Gaza. Officiellt var syftet humanitärt – att lindra nöden och upprätthålla vapenvila – men konsekvensen blev att Hamas kunde betala sina funktionärer och befästa sin makt.

Netanyahu själv uttryckte det hela ovanligt rakt på en partikonferens år 2019: "Den som vill förhindra en palestinsk stat bör stödja att Hamas stärks”. Hans regering såg Hamas som ett verktyg för att undergräva den palestinska myndigheten på Västbanken.

Strategin kan tyckas kortsiktig – och det visade sig också bli en farlig boomerang. Uppmuntrad av år av indirekt handlingsutrymme växte Hamas militärt och politiskt.

Den 7 oktober 2023 slog gruppen till mot Israel i en förödande attack, något som beskrivits som Israels "Pearl Harbor-ögonblick". Hundratals israeler dödades eller togs som gisslan.

Plötsligt hade Netanyahu fått precis det skräckscenario som hans egen politik delvis bäddat för. Händelsen gav också ny ammunition till dem som länge varnat för hans dubbelspel: att Netanyahu med ena handen hjälpt Hamas i det tysta – för att med andra handen kunna peka på Hamas våld och legitimera hårdare tag.

Nu används Hamas angrepp som ett av huvudskälen till att motivera ett omfattande krig, inte bara mot Gaza utan även mot Hamas påstådda beskyddare i Iran.

Krig som inrikespolitisk avledning

Både Netanyahu och Trump har personliga skäl att välkomna ett utvidgat krig.

I Israel gick Netanyahu in i konflikten tyngd av inrikes problem. Under hela 2023 skakades landet av massiva protester mot hans högerregerings försök att försvaga domstolarna. Tiotusentals israeler demonstrerade vecka efter vecka mot en kontroversiell "juridisk reform" som kritiker menade hotade rättsstatens oberoende.

Samtidigt stod Netanyahu själv inför rätta, anklagad för korruption, bestickning och trolöshet mot huvudman. Hans popularitet var i botten och förtroendet i dalande.

Men krig förändrar spelplanen. Angreppet på Iran – som i Israel framställts som ett defensivt slag mot ett existentiellt hot – har svetsat samman en stor del av den israeliska opinionen bakom regeringen. Kriget mot Iran är ”omåttligt populärt” bland israeler, noterar kommentatorer, och det ger Netanyahu ett välbehövligt lyft hos en tidigare splittrad hemmaopinion.

Samtidigt riktas omvärldens blickar bort från de korruptionsanklagelser och gatuprotester som tidigare plågat honom.

En israelisk historiker, Ilan Pappe, går så långt som att hävda att Netanyahu medvetet eskalerar konflikten för att försena det internationella rättsfall som pågår mot honom. Han har rentav bett Internationella brottmålsdomstolen skjuta upp rättegången för Israel är mitt i ett långvarigt krig.

Även på andra sidan Atlanten finns utrymme för cyniska motiv. Donald Trump, som nu leder USA in i ännu en militär konfrontation, tampas med sviktande opinionssiffror och politiska motgångar på hemmaplan.

Tidigt under 2025 – i inledningen av sin andra presidentperiod – presenterade Trump ett budgetförslag som väckt starkt motstånd. Budgeten innehåller drastiska nedskärningar på områden som sjukvård, utbildning och miljö, samtidigt som militära utgifter ökar kraftigt. Förslaget är så kontroversiellt att även vissa republikaner protesterar, särskilt mot planerna att skära i stödprogram som Medicaid.

Trumps opinionssiffror har dalat; en undersökning visade att han är den minst populära presidenten vid denna tidpunkt av mandatperioden på åttio år. I det läget kan en yttre fiende och en militär framgång vara frestande som politisk distraktion.

Analytiker påpekar att en konflikt med Iran flyttar fokus bort från inrikesproblem såsom impopulära budgetnedskärningar och infekterade politiska strider. En snabb seger på bortaplan skulle kunna ena nationen och ge Trump en opinionsmässig skjuts.

Ett klassiskt recept på “wag the dog”, där en ledare startar ett krig för att vinna poäng inrikes.

Folkrättsliga principer på undantag

Kriget mot Iran blottlägger också en obekväm dubbelmoral i västvärldens syn på folkrätten.

När Ryssland 2022 motiverade sin invasion av Ukraina som ett "preventivt" självförsvar – ett sätt att förekomma ett upplevt hot – möttes det av unisona fördömanden i Europa och USA. Västledare hänvisade till FN-stadgans grundprincip: förbudet mot våld mot en suverän stats territorium. Sanktioner och tribunaler sattes in mot Moskva för brottet att ha brutit mot folkrätten.

Men när rollerna är ombytta och Israels flygvapen i juni 2025 genomför en liknande oprovocerad attack mot Iran, låter tongångarna annorlunda. Irans anläggningar bombas djupt inne på iranskt territorium, men flera västledare skyndar ändå att rättfärdiga attacken.

Frankrikes president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen “upprepar Israels rätt att försvara sig” i uttalanden, trots att det är Israel som just inlett ett anfallskrig. Tysklands regering går ännu längre och “fördömer skarpt” Iran för en påstådd attack på Israel – detta innan Iran ens avfyrat sina vedergällningsmissiler – samtidigt som man helhjärtat stöder Israels agerande.

Denna retorik har fått erfarna diplomater att häpna. Den tidigare IAEA-chefen och fredspristagaren Mohamed ElBaradei tog till sociala medier för att påminna om det uppenbara: oprovocerade anfall mot kärntekniska anläggningar strider mot Genèvekonventionerna och FN-stadgan, om de inte utförs i omedelbart självförsvar eller med godkännande av FN:s säkerhetsråd.

FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese noterade syrligt att “samma dag som Israel, oprovocerat, attackerat Iran, så deklarerar ledaren för en europeisk stormakt att i Mellanöstern har Israel – och bara Israel – rätt att försvara sig”.

Budskapet är tydligt: Väst tillämpar folkrättens regler selektivt. Det som i Ukraina är oacceptabel aggression blir i Mellanöstern omdefinierat till berättigat självförsvar.

En sådan inkonsekvens urholkar trovärdigheten i den "regelbaserade världsordning" som väst gärna försvarar.

I stora delar av världen – inte minst i det globala Syd – ses detta som ett bevis på dubbla standarder: regler tycks gälla mot fiender, men inte mot vänner.

På väg mot ett auktoritärt styre?

Slutligen väcker Trumps agerande frågan om vart USA själv är på väg. Krigstillståndet har blivit en tändvätska för en maktkoncentration till presidentämbetet som saknar motstycke i modern amerikansk historia.

Under sin nya mandatperiod har Trump öppet utmanat de institutionella spärrar som ska balansera makten. Han har energiskt struntat i kongressens beslut, kört över konstitutionen och till och med gett antydningar om att sikta in sig på rättsväsendet som nästa måltavla.

I ett uppmärksammat inlägg på plattformen X (före detta Twitter) citerade presidenten Napoleons gamla maxim: “Den som räddar sitt land bryter inte mot några lagar”.

Under förevändning av nationell säkerhet har han och hans krets kommit med öppna hotelser mot domare som vågar stå i vägen. Har krigssituationen blivit ursäkten för att sätta demokratins spelregler ur spel?

Juridiska experter ser en farlig utveckling. "Vi har sett hur Trump försökt underminera kongressen, och nu ger han sig på domstolarna," säger Harvard-professorn och före detta federala domaren Nancy Gertner. "Detta är en president som tillskansar sig diktatoriska befogenheter”, varnar hon The Guardians läsare.

Tecknen på en konstitutionell kris hopar sig: när en federal domstol nyligen förbjöd Trumps administration att frysa statsutbetalningar som kongressen redan beslutat om, valde Vita huset att ignorera domstolens order. Att öppet trotsa rättsliga beslut på detta sätt är något USA knappt skådat ens under inbördeskrigets dagar, påpekar häpna jurister.

Kombinationen av krigsretorik, kringgående av kongressen och attacker på domstolarnas oberoende får många att se oroande paralleller med auktoritära regimer.

Dramatiken kring Iran-kriget utspelar sig alltså på flera scener samtidigt. På ytan handlar det om raketer och kärnanläggningar, om Israels säkerhet och Irans inflytande.

Men bakom kulisserna finns en annan berättelse – en om historiska misstag som föder framtida konflikter, om hemliga dubbelspel med terrorgrupper, om ledare som kämpar för sin politiska överlevnad och om principer som anpassas efter vem som bedöms som vän eller fiende.

Kriget mot Iran är inte bara en konflikt mellan stater, utan också en spegel som reflekterar hyckleri och maktspel. När röken skingras kommer världen inte bara att få bedöma förödelsen i Mellanöstern, utan även Västvärldens moraliska kompass – och hur långt vi varit beredda att låta våra ledare gå i demokratins namn.

---

---

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.