Bistånd eller äldreomsorg – eller båda?
DEBATT Moderaterna ställer grupp mot grupp, skriver Staffan Lindström.
Det är allvar nu. Demokratins försvarskraft mot nationalistisk rasism och att ställa grupp mot grupp är ansträngd. Vi är på ett sluttande plan.
En tråkig del är att de internationella exempel vi har på ledare som ställt grupper mot varandra, av många ledande svenska politiker lyfts fram som förebilder.
Martin Gelin skriver i Göteborgs-Posten den 27 maj en mycket intressant artikel om det politiska klimatet i Danmark. Ett klimat av populism och navelskådande, samt minskande empati och ökad polarisering mot invandrare.
Gelin kallar politiken för Trumpism – i landet som själva råkat ut för Trumps nycker.
I Sverige ser vi också tydliga tendenser i denna riktning. Den strama migrationspolitiken och den allt hårdare kriminalpolitiken är i främsta rummet. Allt behöver inte vara fel, men det är bara de hårda tagen som är i fokus.
Men också jakten på fattiga, tonårsutvisningar, misstänkliggörande av minoriteter, slakten av folkbildningen, talet om “tvångsblandning” och ifrågasättandet av biståndsorganisationer.
Vi får löften om kylda drycker och söndagsöppet på Systembolaget. Lägre pris vid pump – och nåde den som rör vårt snus!
Detta samtidigt som man sänker skatten för de redan välbärgade, och fortsätter med statliga bidrag till de som vill bygga om sitt semesterhus i Spanien.
I en ny kampanj ställer Moderaterna intressen mot varandra: “Vad väljer du? 22 miljarder i höjt bistånd – eller mer pengar till svensk äldreomsorg?”
Du behöver inte göra det valet. Det är en falsk premiss.
Jag kan ställa massor av olika saker mot deras skattesänkningar. Bistånd och äldreomsorg får plats båda två.
Om vi dessutom sätter fart på landet med investeringar i människor och infrastruktur samt justerar skatten så att kapitalägare betalar lika mycket skatt på sin avkastning som löntagare gör på sin inkomst, så kan jag hitta ännu fler saker att finansiera innan vi behöver skära i biståndet eller annan demokratibevarande verksamhet.
För jag är orolig för demokratin.
Rösterna mot demokrati var starka i högern i Sverige in på 40-talet. Socialdemokraternas politiska handlingskraft och vision, folkrörelsernas brinnande demokratikamp och antinazism, samt deras förmåga att skapa framtidstro i en mörk tid, skapade dålig jordmån för nazisterna på 30-talet.
I den moderna medievärldens konfliktinflation är det svårare både att vara långsiktig och långrandig. Det säljer dåligt med intellektuell hederlighet och eftertänksamhet.
Min tanke är ändå att det vore en betydligt bättre väg framåt för både Socialdemokraterna och Sverige, att vi tittar mer på vad som skapade det vi kallade folkhemmet och en historisk framgångstid för svensk ekonomi och demokrati.
Det vore betydligt bättre än att vi tar ytterligare steg mot ännu starkare polarisering, där vi till slut också ställer grupp mot grupp.
Demokratin är mer än röster i politiska församlingar. Det är hur vi ser på varandra, och varandras möjligheter och rättigheter som medmänniskor. Hur vi ska stärka de svaga och ge möjligheter till utveckling och ett drägligt liv till alla.
Det är hur arbetsgivare ser på sin personal, det är hur lärare ser på sina elever, hur poliser ser på den som begår brott eller är i en riskmiljö. Hur vi ser på våra grannar, vårt bostadsområde och hur vi deltar i föreningslivet, som medlem eller som konsument.
Den väg Gelin beskriver och som allt fler politiker i Sverige – i alla politiska läger – väljer kommer inte att leda till det öppna, framtidsinriktade och jämlika Sverige jag vill ha. Och som jag inbillar mig att en stor majoritet av folket också vill ha.
Ett samhälle med tillit, hänsyn och rättvisa. Som utvecklar demokratin istället för att undergräver den.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|