Tidningen Arbetet i Malmö var i många år A-pressens största och ledande dagstidning. Den grundades av Axel Danielsson 1887.

Arbetarrörelsen startade vid den tiden tidningar landet runt, de var en förutsättning för att arbetarklassen och dess levnadsvillkor skulle bli synliga och för att den växande rörelsen skulle få ut sitt budskap. De borgerliga tidningarna skrev, som Danielsson konstaterade, hellre om svinpesten än om koleran som grasserade bland arbetarna.

Danielsson tvingades trycka de första numren i Köpenhamn. I Malmö ville man inte befatta sig med ”socialisttidningen”.

Arbetet gav upp andan nästan 114 år senare i september 2000, och idag äger arbetarrörelsen inga dagstidningar. Jag har skrivit en bok, Historien om Arbetet och den sista striden, för att berätta om Arbetets historia, men framför allt för att med hjälp av historien ställa frågor om framtiden.

Vad gör vi nu, när alla tidningar ägs av borgerliga mediehus, som Bonnier News, Gota Media och Schibsted? Och när de nya nätburna medierna styrs av några få kapitalistiska jätteföretag med säte på USA:s västkust.

Behöver arbetarrörelsen inte längre egna nyhetsmedier, därför att numera de som finns är opolitiska och objektiva? Eller har vi inget att berätta längre?

I en annan bok om Arbetet, Efter Arbetet om ”synen på nedläggningen och dess konsekvenser”, diskuterar ett antal medieforskare vad som hände när Arbetet lades ned.

Man vill också besvara frågan: ”Vilken betydelse uppfattas Arbetet ha haft för den politiska opinionsbildningen”. De konstaterar att: ”Arbetet var en politisk tidning. Den betraktades av de flesta som en sådan, av allmänhet såväl som av flertalet läsare, trots att den inte alltid användes [Min kursivering] på det sättet” (Wadbring & Weibull, 2002, ss. 142-143).

Man misstänker nästan att författarna menar att det fanns och finns opolitiska tidningar. Men det finns det inte.

Vad är då en politisk tidning och hur använder man en tidning politiskt. Är det genom att ha ledar- och debattsidor?

Ja, det är förstås den mest iögonenfallande politiseringen. Men inte den viktigaste. Det starkast opinionsbildande materialet är nyheterna, vad man väljer att berätta om och inte minst vad man inte berättar om.

Alla medieägare har politiska avsikter. I varje fall har deras publicistiska val politiska konsekvenser och i förlängningen konsekvenser vad gäller hur väl demokratin fungerar.

Det är en försiktigt uttryckt naiv föreställning att det inte spelar någon roll vem som äger medierna eftersom den moderna journalistiken är oberoende och ”objektiv”. Ägarna styr och anställer chefredaktörer och ansvariga utgivare. De får inte jobbet om de inte lever upp till ägarnas förväntningar.

Klassklyftor och utanförskap har vuxit. Allt fler medborgare upplever att de glömts bort och att deras livsvillkor, berättelser och drömmar inte spelar någon roll. Nyliberal fundamentalism har under de senaste decennierna prackats på oss och extrema partier växer i den myllan.

Förklaringarna måste sökas inte minst i mediesamhället, i monopoliseringen och bristen på mångfald, och i det faktum att arbetarrörelsen mer eller mindre helt abdikerat som medieägare. Stora delar av verkligheten befinner sig i medieskugga. 

Det är inte så länge sen LO hade kongress. Den gick nästan spårlöst förbi i nyhetsbevakningen, trots att den behandlade många synnerligen angelägna frågor. Arbetarnas och tjänstemännens fackliga organisationer osynliggörs i media, men framför allt många av deras medlemmars livs- och arbetsvillkor.

De stora medierna har för övrigt alltmer utvecklats till bubblor där journalister intervjuar journalister och där andelen ”tolkande journalister” har blivit alltfler. De kommenterar och ”analyserar” mer än de rapporterar och refererar. De skriver ledartexter, men utan att som ledarskribenten uppge politisk varudeklaration.  

Arbetet och alla de andra arbetarrörelseägda dagstidningarna är ett minne blott. Men 2021 handlar det inte om att starta prenumererade, utburna morgontidningar.

I det nya medielandskapet råder nya villkor och möjligheter. Hittills har det inte minst varit de blåbruna som startat de nya tidningarna - av papper eller på nätet - och som tagit för sig i sociala medier.

Arbetarrörelsen har kvar en och annan fackförbundstidning, Dagens Arena, Aktuellt i Politiken och lite till. Bland annat några ledarsidor inhysta hos borgerliga tidningar. Inget av detta att förakta, men det räcker inte.

Arbetarrörelsen måste satsa på egna kraftfulla nyhetsmedier. Arbetet, Ny Tid och Stockholmstidningen måste uppfinnas igen, om än inte i den traditionella papperstidningens form.

Bo Bernhardsson arbetade på Arbetet under 80- och 90-talen, först som debattredaktör och ledarskribent och från januari 1996 fram till slutet som chefredaktör. Han har också en bakgrund som metallarbetare, bussförare, ombudsman och förbundssekreterare i SSU. I sexton år var han riksdagsledamot för Socialdemokraterna.