Grunden till det svenska välfärdssamhället byggdes i en tid när kunskapen om människan var begränsad. Förståelsen för människors inre liv och psykologi var snäv, och eftervärlden kan idag förfasas över hur personer vars psykiska uttryck eller behov avvek från normen särskildes och isolerades på institutioner.

Än idag är okunskapen om psykisk hälsa/ohälsa utbredd. Det återspeglas bland annat i att det är här samhällets allra mest tabubelagda och stigmatiserade sjukdomar, besvär och företeelser återfinns.

Samtidigt växer intresset för psykologi, hälsa och välbefinnande. Många har förutsättningar att själva utforska och ta till sig ny kunskap för att bättre förstå sig själva och andra. Och allt fler har tillräckligt goda materiella förhållanden för att förr eller senare stanna upp i början av en livskris för att ställa sig frågan ”är det här allt livet ska vara?”

Än så länge förpassas dessa frågeställningar av många till kategorin frågor som politiken inte ska ägna sig åt. Meningsskapande, livsstil, välbefinnande, självinsikt och riktning i livet är väl ändå något var och en själv får ägna sig åt att reflektera kring och hantera?

Vi talar dock om frågor som har avgörande betydelse för vår hälsa, vår förväntade livslängd och till och med civilisationens utveckling. För den är högsta grad beroende av människors drivkrafter, insikter och förmågor.

Gå till närmaste yoga-studio och du finner ett tvärsnitt av befolkningen.

Nej, inte alls. Att ha tid, kunskap, ro och råd att ägna sig åt hälsofrämjande aktiviteter är en av vår tids tydligaste klassfrågor.

Idag vidgas redan existerande hälsoklyftor ytterligare. Gapet är så stort att det skiljer arton år i medellivslängd mellan priviligierade och icke-priviligierade områden.

Den psykiska hälsan är en direkt avspegling av strukturella problem och orättvisor i samhället, och så är även det psykiska välbefinnandet. Social utsatthet, fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet, missbruk och hemlöshet göder psykiska besvär och sjukdomar och uppkommer samtidigt ofta som en konsekvens av dessa problem.

Den som har vuxit upp under svåra uppväxtförhållanden, knappa ekonomiska resurser, en omsorgssviktande förälder eller som har migrationserfarenhet löper betydligt högre risk än andra att drabbas av psykiska besvär och sjukdomar. Vi talar om ett virrvarr av orsakssamband som är ömsesidigt förstärkande och som i praktiken är omöjliga för dagens stuprörsvälfärd att trassla ut.

Vi vet precis vilka grupper som löper ökad risk att drabbas av ohälsa och utanförskap. I Kalifornien har man nu satt som specifikt mål att antalet barn som växer upp under traumatiska uppväxtförhållanden ska minska.

Man utgår ifrån de tio riskfaktorerna i ramverket ACE (Adverse Childhood Experiences - olika former av utsatthet, övergrepp och försummelser under barndomen) som direkt korrelerar hälsomässiga, sociala och ekonomiska utfall senare i livet, och som tenderar att föras över från generation till generation.

Modellen från Kalifornien är ett bra exempel på hur en mer proaktiv socialpolitik skulle kunna se ut även i Sverige:

• Inför systematisk screening av ACE redan på mödravårdscentralen.

• Identifiera barn som mår dåligt eller far illa redan på barnavårdscentralen och i elevhälsan.

• Ge primärvården uppdrag och förutsättningar att ta ett helhetsgrepp om människors livssituation, för att på riktigt förstå hälsobilden och sätta in insatser i samverkan med andra instanser.

Det är dags för politiken att vägledas mer av psykologin än av nationalekonomin. Att utgå ifrån ”the human person” före nationalekonomernas verklighetsfrånvända koncept ”the rational man”.

Det finns en ocean av forskning om psykiskt välbefinnande och psykisk hälsa att ösa ur för att bättre förstå vår samtid och möjliga framtid. Ny kunskap har hjälpt oss utkristallisera arvets respektive miljöns betydelse för våra chanser och utfall i livet. Vi vet vilka faktorer som skyddar oss mot ohälsa, utsatthet och utanförskap, och vilka faktorer som riskerar att leda dithän.

Om vi nu vet vad människor behöver för att fungera och må bra - varför inte säkerställa att dessa behov och rättigheter tillgodoses? Idag går stora resurser åt till att med vänsterhanden försöka lappa och laga när människor redan har gått sönder fysiskt, psykiskt och socialt.

En proaktiv politik som istället gör rätt från början kan bespara oss både mänskligt lidande och stora samhällsekonomiska resurser.

Dahlia Rezai är statsvetare och samhällspolitiskt ansvarig på Mind, med bakgrund som politiskt sakkunnig i regeringskansliet.