2015 var jag på plats på centralstationen för att hjälpa alla de flyktingar som kom från Putin och Assads krig i Syrien. Det var ett hav av människor med olika västar som visade vilken organisation de kom ifrån. På det sättet visste vi alla vem som kunde hjälpa till med vad.

Det var en solidaritetshandling utan dess like. ABF-huset i Stockholm, kyrkor och moskéer öppnade upp och många ställde upp med förnödenheter till flyktingarna.

Mitt i alla hjälpinsatser träffade jag en pojke vid namn Mahfuz. Han hade kommit till Sverige tillsammans med sin familj och bar runt på en sliten nallebjörn som han hade haft med sig hela vägen från Syrien.

Familjen hade blivit hänvisade att ta ett tåg till Köpenhamn för att senare ta sig till Sverige, trots att de ville till Tyskland. Väl här försökte vi hjälpa dem att återförenas med resterande familjemedlemmar i Berlin. De fick tak över huvudet och mat.

Mahfuz var ganska obekymrad medan pappan försökte lösa deras situation. Jag satt med honom medan pappan försökte få dem till Tyskland. Vi pratade om vad han tyckte om situationen och han svarade: ”Ska vi leka”?

Klart han ville. Så vi lekte.

Pappan var stressad och tittade omkring sig med jämna mellanrum efter sonen. Mahfuz såg obekymrad ut men blickarna han riktade mot sin pappa ibland var fyllda av oro.

I en alltför tidig ålder blev han varse om livets fasor.

Den solidariska låga som hade tänts slocknade. Regeringens presskonferenser avlöste varandra om de ändringar som behövdes göras i migrationspolitiken. Raden av borgerliga och rasistiska politiker ville ha ännu striktare lagar vad gäller invandring.

Vid denna tidpunkt visste jag inte var Mahfuz eller hans familj var. De hade tagit ett tåg tillbaka till Köpenhamn för att senare möta upp deras familjemedlemmar i Tyskland. Jag vet inte om de lyckades, en kan bara hoppas.

Problemen som var då var att kommunerna inte mäktade med det stora antalet flyktingar som kom till Sverige. Inte konstigt.

I många år har skolan varit marknadsutsatt och elevers skolor blivit en handelsvara i stället för ett forum för intellekt och utveckling. Skolan är den enskilt viktigaste integrationsfaktorn för barn. Men pengarna för elevernas skolgång försvinner i privata vinster.

SFI-utbildningarna privatiserades 2011 av alliansregeringen för att ha en mer ”individbaserad utbildning”. Det var vad dåvarande biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni sa. Konsekvensen har blivit en okontrollerad marknad inom något som är vitalt för människors integration.

Asylboendena har också blivit en profitabel vara på välfärdsmarknaden, där många flyktingar lämnas åt sitt öde i stället för att inkluderas i det svenska samhället.

Nu har vi en ny flyktingsituation när närmare tre miljoner människor behöver fly ännu ett av Putins krig - denna gång i Ukraina. Bilderna på barn som flyr ensamma har nog skakat väldigt många. Och det gör något med ett samhälle.

Nu ser vi att Sverige, även denna gång, ställer upp. Ungefär 600 miljoner kronor har skänkts till Ukraina av det svenska folket. Civilsamhället är på plats utanför Migrationsverkets olika kontor och hjälper till. Människor öppnar upp sina hem.

Det får mig att tänka på Mahfuz. På det varma mottagande han och hans familj fick, och hur viktigt det var för dem och alla de flyktingar som flydde fasorna i Syrien under 2015.

Nu är vi här igen och Sverige och det svenska folket visar sig från sin bästa sida. Vi ställer upp, vi håller ihop och vi hjälps åt. För vi är alla medmänniskor på denna jord. Vartenda barn förtjänar en trygg och rolig barndom, inte bomber och död.

Jag hoppas på förändring. På en politisk dagordning som präglas av solidaritet och medmänsklighet, där oavsett vem som flyr får den hjälp denne behöver.

Nu är tiden att föra en politik som stärker kommunerna och tar tillbaka kontrollen över svensk välfärd. Som ser till att varenda unge kan tillgodogöra sig sin rättighet att lära sig svenska, få en bra utbildning och ett tryggt hem.

Inget barn ska behöva genomlida det Mahfuz fick uppleva. Men om de ändå utsätts för att tvingas fly, så ska de mötas av hjälpsamma människor och ett samhälle som inte vänder ryggen till.

Jag tror att något håller på att hända. Solidaritetens slocknande låga känns mycket mer som en varm lägereld just nu.

Daniel Vencu Velasquez Castro är förbundssekreterare för Unga Örnars Riksförbund.