Därför behöver S vara beredda att samverka med ärkefienden

DEBATT Läxan från 1930-talet står fortfarande skriven i eldskrift i skyn, skriver Johan Sjölander.

Mar 11, 2025

Politik handlar både om vad man vill och hur man ska få det gjort.

Under den senaste tiden har socialdemokratin fått betala ett högt pris för att kunna hantera en bökig parlamentarisk verklighet. Men läget är inte unikt. Även tidigare har det varit svårt.

Och lärdomen av historien säger oss att det är rätt att vara mer principfast i sak och mer pragmatisk i samarbeten. Det är en läxa vi kan behöva läsa in på nytt.

Trettiotalets bondeparti var långt ut på högerkanten. Den stora motpolen till den framväxande socialdemokratin. Dessutom kraftigt influerat av direkt nazistiska strömningar.

När socialdemokratin ingick en ohelig allians med dem, och övergav centrala principiella hållningar för att vinna framgång i andra frågor kan man tro att det skulle föranlett en stor svekdebatt inom S.

Så blev det inte.

Skulle det fungera med en regeringssamverkan mellan S och M? Och det ärliga svaret är: Jag vet inte, skriver Johan Sjölander. Bild: Socialdemokraterna.

Den så kallade kohandeln 1933 förändrade svensk politik i grunden. Tjugotalets hoppande majoriteter där makten låg mycket i riksdagens utskott ersattes med en mer stabil regeringsstyrd utveckling. Per Albin Hansson och Ernst Wigforss lyckades lägga grunden för ett politiskt klimat som sedan socialdemokratin skulle komma att bemästra under lång tid framöver.

En förutsättning för detta var alltså att partiet sålde ut viktiga principiella ståndpunkter, exempelvis synen på frihandel och tullar, och därmed också indirekt priset på mat för vanliga arbetarfamiljer, till den politiska ärkefienden.

Hur kunde detta gå hem så bra internt, och i historiens ljus framstå som ett politiskt genidrag för både landet och partiet?

Orsaken var i grunden vad man fick. Det regeringen Hansson fick igenom i kohandeln var möjligheten för regeringen att ta stora lån i utlandet för att kunna rulla ut ett omfattande program med beredskapsjobb till avtalsenliga löner.

Det fanns en oerhört stark tilltro inom rörelsen till att den typen av krispolitik med Wigforss stämpel var exakt vad som behövdes för att vända utvecklingen och rädda landet från att sjunka helt i lågkonjunkturen. Priset var värt att betala, eftersom det man fick var så nödvändigt.

Den andra saken som i historiens ljus får kohandeln att framstå som framgångsrik var hur den påverkade Bondeförbundet.

Förhandlingen hade inte varit möjlig utan bondeförbundaren Axel Pehrsson-Bramstorp. Han drev igenom avtalet i direkt konflikt med sin egen partiordförande, Olof Olsson i Kullenbergstorp, en utpräglat konservativ politiker, motståndare till sociala reformer och skeptisk till en alltför omfattande rösträtt.

Men Olsson förlorade, och övergav snart därefter ordförandeskapet i partiet. Därmed hade flera saker uppnåtts.

En kraftfull politik rullades ut som mötte arbetslösheten och skapade framtidstro i en tid som annars andades uppgivenhet. Det stora högerpartiet beträdde en mer pragmatisk väg, i stället för att radikaliseras som så många andra högerpartier runt om i världen under trettiotalet.

Och svensk politik fick någon typ av parlamentariskt lugn, vilket gav själva det demokratiska systemet bättre möjligheter att faktiskt möta de problem som människorna stod inför.

Det är svårt att inte dra tämligen nedslående paralleller med Januariavtalet, åttio år senare. Här handlade det åtminstone i hur det framställs i den offentliga diskussionen snarare om regeringsmakten som sådan, inte vad den skulle användas till.

Politiskt splittrades förvisso alliansen, men med konsekvensen att högerextrema SD så småningom fick ett reellt politiskt inflytande. Och rent parlamentariskt framstår regeringsmakten snarare som betydligt svagare, med obegripliga förhandlingar och återkommande regeringskriser som uttryck.

Självklart bottnar detta i sin tur i att förutsättningarna under det unga 2000-talet var annorlunda än på trettiotalet. Det är skillnad på en sakpolitisk överenskommelse och ett omfattande program runt regeringssamverkan. Men det går ändå att göra vissa lärdomar.

“Dagens socialdemokrati måste göra två saker: Det handlar om att vara mer principfast runt vad som måste göras. Samtidigt som det måste få vara mindre heligt med vilka man gör det.”

Att socialdemokratin vinner regeringsmakten genom olika sakpolitiska eftergifter är nämligen inget nytt för Januariavtalet. Det präglade också tidigare samarbeten, med såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet.

Ibland är det nästan som om socialdemokratin själv omfamnat detta. En tidigare partiordförande motiverade åtminstone ett långtgående samarbete med ett annat parti med att det skulle tillföra någon typ av politisk energi även till S.

Ibland har även samverkan vänsterut varit direkt skadlig. Man kan tycka olika om omläggningen av migrationspolitiken 2015. Men mycket talar ändå för att hänsyn till samarbetspartier gjorde den onödigt sen, och därmed även brutal och omfattande.

Politiken tappade greppet om utvecklingen, och reagerade i stället för att agera. Vilket i slutändan ingen tjänar på.

Med Januariavtalet blev det dock övertydligt. Socialdemokratin skulle tvingas betala ett sakpolitiskt pris för att få behålla regeringsmakten. Ett maktinnehav vars primära syfte var att hålla SD borta från inflytande.

Med andra ord tvingades S genomföra smärtsamma reformer för att SD inte skulle få göra något ännu värre.

Jämför detta med kohandeln. Här var det sakpolitiken som låg i fokus. Visst, det är lättare när regeringsmakten redan finns där. Men hade det bara varit att sitta kvar på sina ministerposter de ville hade Hansson och Wigforss kunnat backa, kompromissa, släppa efter, undvika en förlust i riksdagen på det sättet.

Men de ville ha sina beredskapsjobb, de ville betala de schyssta lönerna. Och de slogs för det.

Så finns det någon lärdom vi kan dra så är det denna. Dagens socialdemokrati måste göra två saker: Det handlar om att vara mer principfast runt vad som måste göras. Samtidigt som det måste få vara mindre heligt med vilka man gör det.

Precis som på trettiotalet hotas demokratin. USA är ett skrämmande exempel på hur fort det kan gå.

Vi har en omfattande arbetslöshet, och löntagarna har successivt förlorat gentemot kapitalet och den ekonomiska eliten under lång tid. För många är det nog dessutom den dramatiska utveckling med eskalerade våldsbrottslighet och fördjupad segregation vi mer eller mindre lärt oss leva med som i mycket definierar Sverige av idag.

Allt detta i en omvärld präglad av krig i öster och demokratins sammanbrott i väster. I ett Europa där högerextremismen återigen växer sig stark. Där är parallellen till trettiotalet tyvärr alltför relevant. Under mitt liv har jag aldrig upplevt en farligare tid.

Jag tror socialdemokratin har det i sig att formulera en skarp politik för jobben, mot segregationen, för en trygghet som kommer vanligt folk till del och för säkerhet i en livsfarlig värld. Sedan inser jag också att det oavsett detta inte kommer gå att nå en egen majoritet i nästa val. Och då tror jag att partiet måste vara beredda att göra vad som krävs.

Det kan innebära ett antal olika strategier och vägval. Och även om det skär i hjärtat hos många, och även hos mig själv, måste vi nog inse att det även inbegriper möjligheten att söka stöd och samarbete hos dagens politiska ärkefiende, Moderaterna.

Inledningsvis. Skulle det fungera? Och det ärliga svaret är: Jag vet inte.

Det finns onekligen kommuner där det fungerar bra. Men det innebär inte med nödvändighet att de behöver funka nationellt.

Kanske är det som kritikerna säger, att Ulf Kristersson är mer Olsson än Pehrsson-Bramstorp. Kanske är den ideologiska övertygelsen så stark att den rättvise- och jobbpolitik som måste föras är omöjlig att hitta acceptans för.

Kanske är försvaret för de demokratiska värdena inte djupare för dagens moderater än att de ska gå att blunda och hålla för näsan. Kanske sitter hatet mot socialdemokratin för djupt.

Men en regering kommer också behöva föra en tillväxtpolitik, en försvarspolitik, en kriminalpolitik, en infrastrukturpolitik och lägga grunden för en fungerande energitillförsel. Hantera EU- och utrikespolitiken i en värld som faktiskt är i krig.

Här känns möjligheten att hitta en bredare samsyn större. Och här skulle partiernas kulturer av att vara statsbärande och ta det övergripande ansvaret kunna vara välgörande. Vilket även skulle kunna innebära bättre och långsiktigare förutsättningar för det näringsliv som i grunden är Moderaternas politiska bas.

Kanske finns även en direkt parallell till trettiotalets kohandel. För ska vi återupprätta tron på samhället, kommer det behövas resurser, investeringar. I både hårda och mjuka sektorer. Från höger till vänster, från näringsliv, fack och forskning har länge riktats en kritik mot en överdrivet sparsam svensk ekonomisk politik.

En bred blocköverskridande överenskommelse om hur mer resurser ska kunna frigöras och användas på bästa möjliga sätt är därför önskvärd. Och det är rimligen lättare att göra detta när båda sidorna om blockgränsen också finns med och styr över det konkreta utfallet.

Gör din röst hörd, skriv i Rörelsen!

Jag tycker egentligen att när läget är så alarmerade som det är det vore en anständighetens minimikrav av Kristersson att redan idag försöka hitta ett regeringsunderlag som inte är beroende av partier som hyllar och i praktiken lever trumpismen och har uppenbara problem med Putin-sympatisörer.

Men jag kommer inte hålla andan i avvaktan på att så sker. Däremot tycker jag att socialdemokratin ska stå beredda. Och jag tycker framför allt att den politiska linjen måste vara tydlig.

Sverige behöver läka. Det går inte om inte alla är med, även de stora grupper som idag halkar efter. Vi behöver program mot arbetslösheten, vi behöver program mot segregationen, vi behöver program mot otryggheten.

Att detta kan genomföras måste vara partiets ingång, oavsett med vem man sedan förhandlar. Vi kan exempelvis aldrig låta löntagarna betala försvarsutbyggnaden och de rika komma undan.

För vi behöver i grunden någonstans återupprätta tron på politiken, och därmed även demokratin. Den läxan från 1930-talet står fortfarande skriven i eldskrift i skyn.

Det handlar framför allt om “vad”. Men vi kan heller inte unna oss lyxen att tänka bort den jobbiga frågan om “hur”.