De utvisade barnen betalar priset för vuxnas symbolpolitik
DEBATT Barnen skickas bort – och vuxenvärlden tittar bort, skriver Kent Vallén.
Det har blivit en återkommande nyhetsbild: en familj hämtas tidigt på morgonen. Ett barn som talar bred svenska, går i nian eller på gymnasiet, förs till ett land hen knappt minns – eller aldrig har levt i. Ett land där demokrati är skör, där rättssäkerheten är bristfällig och där framtiden är allt annat än trygg.
Sedan följer den välbekanta formuleringen: beslutet är fattat enligt gällande lagstiftning.
Men laglighet är inte detsamma som legitimitet.
Barnkonventionen är svensk lag. Den slår fast att barnets bästa ska vara en primär övervägning. Ändå ser vi gång på gång hur barns liv reduceras till administrativa ärenden. Ungdomar som bott här i större delen av sin uppväxt, gått i svensk skola, haft hela sin sociala identitet i Sverige, skickas till länder där de saknar nätverk, språk och skydd.
Vi har sett gymnasieungdomar som stått på tröskeln till studenten utvisas till Afghanistan, trots att säkerhetsläget varit djupt instabilt. Vi har sett barn skickas till Iran eller Irak, trots dokumenterade brister i mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Vi har sett tonåringar som konverterat eller identifierar sig som hbtq-personer skickas till miljöer där deras identitet kan innebära fara.
Varje enskilt fall omges av juridiska resonemang. Men helhetsbilden väcker en större fråga: När blev principen om “ordning och reda” viktigare än principen om barns trygghet?
Självklart ska Sverige ha en reglerad migrationspolitik. Självklart ska asylskäl prövas. Men en rättsstat är inte bara strikt – den är proportionerlig och human. Den förmår väga in anknytning, etablering och risker på riktigt. Den förstår skillnaden mellan vuxnas ansvar och barns skyddsbehov.
I dag ser vi i stället hur barnens år i Sverige ofta väger lätt när den tillfälliga lagstiftningens signalpolitik väger tungt. Det är en politisk förskjutning där barn riskerar att bli markörer i en debatt om volymer och stramhet.
Och låt oss vara ärliga: Det är enklare att tala om “system” än att tala om en 17-åring som tvingas lämna sitt fotbollslag, sina lärare, sin framtidsdröm om att bli sjuksköterska – för att börja om i ett land där hen betraktas som främling.
Sverige har länge velat vara en rättsstat med hjärta. Nu testas den självbilden.
Frågan är inte om vi ska ha lagar. Frågan är hur vi använder dem. Om vi verkligen menar allvar med att barnets bästa ska väga tungt – då kan vi inte fortsätta fatta beslut som i praktiken rycker upp barn ur deras enda kända sammanhang och placerar dem i osäkerhet.
Ett samhälle bedöms ytterst efter hur det behandlar de mest sårbara. Just nu är det barnen som betalar priset för att vuxenvärlden vill signalera handlingskraft.
Kent Vallén är vice ordförande och medlemsansvarig i Tybble-Sörby Socialdemokratiska förening i Örebro.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Så sorgligt och hemskt att Sverige hamnat här! Och att S inte sätter ner foten gör att SDs politik får fotfäste! När ska S börja förstå att solidariteten och den mänskliga omsorgen måste få gå före? Att S vänder sig högerut för att få makt är så sorgligt, speciellt som M har i stort sett blivit liktydigt med SD.