Om vi inte hade tvingats samarbeta med Miljöpartiet, då hade allt varit lättare. Om vi inte hade haft Januariavtalet, då hade vi kunnat göra rejält för att minska ojämlikheten. 

Ungefär så låter det ibland när jag träffar partivänner. Det finns en utbredd frustration över alla samarbeten och alla hänsynstaganden till höger och vänster. Mest höger.  En frustration över att vi inte kan vara tydliga med vad vi som parti vill. 

Ungefär så låter det ibland när jag träffar partivänner. Det finns en utbredd frustration över alla samarbeten och alla hänsynstaganden till höger och vänster. Mest höger.  En frustration över att vi inte kan vara tydliga med vad vi som parti vill. 

Snart är det kongress och det finns – som vanligt – spekulationer om att det blir en tuff uppgörelse mellan partiets vänster och höger. Nja, jag är inte så säker. Vad jag kan förstå finns det en mycket stor enighet om att det behövs en mer radikal fördelningspolitik. Konstigt vore det annars. På flera områden går utvecklingen åt fel håll. 

Jag tror snarare att frågan om hur vi ska förhålla oss till andra partier, till samarbete över gränserna, kommer att vara en viktig skiljelinje. 

Det finns självfallet en bred förståelse för att det krävs samarbete och kompromisser för att över huvud taget få något gjort i politiken. Med 26, 30 eller ens 35 procent kan vi inte diktera villkoren. 

Men var går gränsen för kompromissandet? Är makten verkligen värd slopad värnskatt eller inslag av marknadshyror? Och måste partiet verkligen ta ansvar för allt som en S-ledd regering gör? Kan inte partiet distansera sig från kompromissandet?

Den här debatten och de här frågorna är lika gamla som vårt parti. Vi har alltid brottats med frågan om samarbete med andra. Den var avgörande när vårt parti gjorde gemensam sak med Liberalerna om rösträtten och demokratins genomförande. Den debatterades flitigt, inte minst på kongresserna, när vi blev ett regeringsparti. 

Frågan om samarbete eller inte präglade också mina år som partisekreterare i början av 2000-talet. Det var då vi fördjupade det samarbete med Miljöpartiet som en del menar idag utgör ett ok för vårt parti. Jag är förstås jävig, men jag delar inte alls den slutsatsen.

För att kunna nå en uppgörelse efter valet 2002 krävdes kompromisser i flera svåra sakfrågor. Redan då var migrationen en av de svåraste. Ännu knepigare var emellertid de kulturella frågorna, eller vad jag ska kalla dem. 

De såg oss som makten förkroppsligad, som någon som var beredd att kompromissa så länge det höll oss kvar vid makten. De hade svårt att tro att vi var intresserade av några djupare och långvariga relationer. Vi såg dem som flummiga och flaxiga, svåra att förhandla med eftersom de hela tiden var tvingade att förankra varenda liten uppgörelse i hela sin partiorganisation. 

Visst, jag karikerar en hel del, men det fanns utan tvekan en misstänksamhet som var svårare att komma över än själva sakfrågorna.  Det krävdes många träffar och seminarier för att vi skulle förstå varandra bättre. För att vi skulle förstå att de var beredda att ta ansvar, på riktigt. Och för att de skulle förstå att idealitet inte enbart är ett miljöpartistiskt karaktärsdrag. 

Jag deltog i många av samtalen och så här i efterhand kan jag erkänna att jag delvis förstår miljöpartisternas misstänksamhet. Vi har inte alltid visat den ödmjukhet som krävs när man är störst. Det är alltid den svagare partnern som riskerar mest i ett samarbete. 

Åter till årets kongress. Jo, jag hoppas förstås att vi som parti ska peka ut en tydlig kurs. Att vi slår fast vad vi vill. Samtidigt hoppas jag att vi lika tydligt säger att vi är beredda att söka breda lösningar. Först därför att det krävs för att få något gjort över huvud taget. Men också därför att vi helt enkelt är övertygade om att breda lösningar har ett egenvärde. 

Det är viktigt att det blir som vi vill, men det är faktiskt ännu viktigare att de framsteg som görs håller över tid. Kort sagt, det är bättre med en anständig och brett förankrad kompromiss än ett beslut som många räknar med snart rivs upp. 

För ett pragmatiskt och resultatinriktat parti är inte kompromissandet något nödvändigt ont. Det är en del av vår identitet, vår själ. 

Lars Stjernkvist var partisekreterare för Socialdemokraterna mellan 1999 och 2004 och kommunstyrelsens ordförande i Norrköping mellan 2010 och 2020.

Share