På ett medlemsmöte med partikamrater från Kalmar och Öland nyligen uttryckes upprördheten över att kulturpolitiken inte tas på större allvar. Jag själv har börjat vänja mig.

Varannan kväll bjuds jag in till en lokalförening, en arbetarekommun eller ett partidistrikt i landet för att berätta om konsten och kulturen. Samtliga möten brukar avslutas med en föreningsmedlems appell om att det är obegripligt att socialdemokratin har lämnat ifrån sig kulturfrågorna.  

Men varför behöver Sveriges kulturpolitik egentligen ledas av en socialdemokrat? Det svaret hade ”Sveriges sista riktiga kulturminister” Bengt Göransson. I motsats till oss partikamrater hade han inte nödvändigtvis landat i slutsatsen att man måste leda ett departement för att åstadkomma förändring. 

Vad vi minns av Göransson handlar väldigt lite om hur han under åren 1982 till 1989 ledde kulturdepartementet eller åstadkom i form av budget. Det vi minns är hans intellektuella förhållningssätt till samhället och politiken, men framförallt hans kultursyn.  

Göransson sa: ”Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare.”

Nu var förstås Göransson anhängare av offentlig kulturpolitik, men han var en ännu större anhängare av en annat samhälle: Ett jämlikt samhälle. I sin gärning varnade han för valfriheten- och privatiseringarnas intåg. Han menade att valfrihet bygger på idén att välja utifrån ett sortiment som andra tillhandahåller samt att den bär på egenskapen att den privatiserar. 

Valfriheten innebär att om den enskilde väljer fel så är det den enskildes problem och att den därför för oss ifrån varandra. Motsatsen är friheten eftersom den är oändlig. Friheten är rätten att själv söka sig ut i öppet gärde och har bara en begränsning: den får inte hindra andra att röra sig i samma gärde. Frihet är därför i god mening en gemenskap. Den förutsätter hänsynstagande, den förutsätter jämlikhet. 

Det är därmed inte oviktigt att kämpa för höjda kulturanslag, främja tryggare villkor för konst- och kulturskapare eller rikta resurser till bildningsinsatser för barn och unga. Men när vi talar om kulturpolitik handlar det egentligen om något större. 

Kulturpolitik grundar sig i frågeställningen hur man ser på människan och hur man skapar ett människovärdigt samhälle. Är vi bara kunder och beställare av något som ska utföras så hamnar vi i vinstjakten och nyttomaximeringen? Med tiden kommer det till och med bli svårt att förklara vad vi alls ska med kulturen till. 

Jag tror inte att upprördheten handlar om att partiet ska ta över kulturdepartementet. Det handlar om en annan samhälls- och kultursyn, ett annat sätt att se på sakernas tillstånd och ett annat sätt att möta samhällsproblemen. Valfriheten, privatiseringarna och nyttomaximeringens samhälle håller oss människor ifrån varandra, segregerar, skapar vinnare och förlorare. 

Jag tror vi väntar på den riktiga friheten, den som inte sker på bekostnad av andra. Vi väntar helt enkelt på den riktiga kulturpolitikens intåg. Den som försvarar friheten på riktigt. 

Lawen Redar är riksdagsledamot, tredje vice ordförande i riksdagens Kulturutskott och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson.

Share