Industrinormen ger riktiga löneökningar, stärker Sveriges konkurrenskraft och minskar löneskillnaderna mellan könen. Därför är den framgångsrik och värd att försvara.

I nästan 25 år, utom ett år under finanskrisen, har industrinormen inneburit reallöneökningar. Alltså mer pengar i plånboken när hänsyn tas till inflationen. Inte bara industriarbetarna – utan de allra flesta svenska löntagare – har fått reallöneökningar under Industriavtalets tid.

Före Industriavtalet var det annorlunda. Då åts i princip alla löneökningar upp av inflationen.  Mellan 1998 och 2020 har reallönerna däremot ökat med i genomsnitt nästan två procent per år. De flesta bedömare är överens om att industrinormen är en starkt bidragande orsak. 

Varför ska industrin teckna de första avtalen i en avtalsrörelse, och vara lönenormerande? För att Sverige är ett litet och exportberoende land. Tre fjärdedelar av det vi tillverkar i Sverige exporteras. 2020 exporterades varor till ett värde av 1428 miljarder kronor. Utan inkomsterna från exportindustrin skulle Sverige inte kunna vara det välfärdsland som vi är och vill vara.

Både jobben och välfärden är alltså beroende av exportindustrins internationella konkurrenskraft. Att bryta industrinormeringen, som gör svenska löner konkurrenskraftiga, vore farligt. 

Under de senaste åren har den största kritiken mot industrinormen varit att den inte utjämnar orättvisa löneskillnader mellan könen. Men varken statistiken eller verkligheten stödjer den kritiken. 

Vi måste göra upp med orättvisa löneskillnader mellan könen. Och det måste ske på ett sätt som inte riskerar lönebildningsmodellen. LO-samordningens låglönesatsning i avtalsrörelserna 2017 och 2020 visar att jämställdheten kan öka steg för steg, inom ramen för industrinormen.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män har minskat på 2000-talet. Mellan 2017 och 2019 ökade kvinnors löner med närmare en procent mer om året än mäns löner, visar LO:s lönerapport 2020. Det berodde framför allt på en snabbare löneutveckling för kvinnor i tjänstemannayrken. Men även kvinnor i arbetaryrken har haft en snabbare löneutveckling än manliga arbetare. 

Jämför vi kvinnors och mäns löner inom industrin, utan att göra någon fördelning på arbetare och tjänstemän, är kvinnors löner snart ifatt männens. Kvinnor tjänar nu två procentenheter mindre än männen. 

Under 2000-talet har det skett relativlöneförändringar mellan ett stort antal yrkesgrupper, visar Medlingsinstitutet i sina rapporter. Främst har några stora kvinnodominerade yrken ökat snabbare än genomsnittet, till exempel undersköterskor och grundskollärare. Medlingsinstitutet konstaterar att ”detta tyder på att rådande lönebildningsmodell är förenlig med minskade löneskillnader mellan kvinnor och män”.

IF Metall delar den slutsatsen. Och vi ger oss inte förrän svenska löner är rättvisa. Men alla utmaningar kan inte lösas av industrinormeringen. För att uppnå verklig jämställdhet krävs att samhället och arbetsmarknaden, inte lönebildningsmodellen, förändras. 

Den största utmaningen är att bryta unkna könsroller och den könssegregerade arbetsmarknaden. Vi måste göra upp med förlegade föreställningar om att kvinnor och män ska jobba med olika saker, och att män ska göra karriär medan kvinnor ska sköta hem och barn. 

IF Metall tänker ta vår del av ansvaret. Både när vi förhandlar om löner och arbetsvillkor, och när vi deltar i samhällsdebatten och påverkar politiken. Här är industrinormeringen inte en del av problemet, utan en del av lösningen. Den nuvarande lönebildningsmodellen innebär både mer pengar i plånboken för alla – och mindre löneskillnader mellan kvinnor och män. 

Den som hävdar något annat gör det alldeles för enkelt för sig.

Marie Nilsson är förbundsordförande för IF Metall

Share