Demokratin måste ner från sina höga piedestaler
ESSÄ Det handlar inte bara om politik. Det handlar om uppbrott, skriver Fredrik Säfsten.
Vi lever i en tid där människan alltmer ses som en beräknande individ, en som väger kostnad mot nytta, snarare än som en del av något större. Relationer blir till utbyten, omsorg blir till tjänster, behov till affärsidéer.
Den nyliberala ideologin har inte bara tömt det gemensamma på innehåll – den har också förändrat hur vi ser på varandra. Människan ses inte längre som samarbetsvillig och omtänksam, utan som tävlingsinriktad och självupptagen.
Den världsbilden bryter ner tilliten mellan oss. Det är dags att ta avstånd från den.
Politiken måste åter bli ett verktyg för att befria människor – inte marknader. Det kräver att vi återtar kontrollen över det som borde vara allas: sjukvården, skolan, omsorgen, bostaden.
Välfärden är inte ett problem att lösa med effektivisering – den är ett uttryck för att vi vill ta hand om varandra. Därför måste den vara gemensamt finansierad och styrd med insyn och ansvar.
Välfärden är inte bara ett skyddsnät – den är grunden för frihet.
Men frihet som bara gäller några få är inte frihet – det är ett privilegium. Vi måste utmana den samhällsordning där resurser rinner uppåt, där chefer belönas medan de som jobbar i välfärden slits ut.
De som bär upp samhället ska inte också bära dess bördor. De förtjänar makt, vila och respekt.
Idén om det ”fullvärdiga livet” – där den produktiva, ständigt arbetsföra individen står som norm – måste ifrågasättas. Den sorterar ut människor, men den kväver också oss andra.
Sjukskrivningar handlar inte om svaghet. De är signaler från ett arbetsliv som gått sönder. Det är inte människorna som är trasiga – det är systemet som skadar dem.
Vi behöver en välfärd byggd på tillit, inte misstänksamhet. En samhällsservice där erfarenheter av svårigheter ses som något värdefullt – som kunskap, inte som ett hot. Där de som påverkas mest av politiken också får vara med och forma den. Demokratin måste ner från sina höga piedestaler och in i vardagens rum.
Vi kan inte fortsätta bygga storstäder som sväljer resurser medan landsbygden glöms bort. Urbaniseringens logik gynnar pengar, inte människor. Vi behöver samhällen där människor kan leva hela liv – nära varandra och nära inflytande.
En rättvis välfärd kräver också att vi tar emot människor på flykt på ett mänskligt sätt – inte bara av medkänsla, utan därför att ett samhälle utan solidaritet förlorar sin själ. Den som söker trygghet ska mötas med öppenhet, inte med regler och misstänksamhet.
Och kulturen – den måste åter bli en plats för motstånd. Inte som ett pynt till maktens projekt, utan som en levande plats där kritik får växa, där nya idéer får slå rot, där framtidens möjligheter får börja ta form.
Ett samhälle utan kritisk kultur förlorar sin röst – och sin riktning.
Vi måste också sluta prata om “svenska värderingar” som om de vore ett sätt att avgöra vem som hör till och vem som står utanför. När värderingar används för att dra gränser mellan människor har vi tappat kursen.
Frihet, jämlikhet och solidaritet är inte svenska – de är mänskliga. De tillhör oss alla. Det är dessa värden vi måste försvara, inte en bild av en särskild kultur eller nation.
Det här handlar inte bara om politik. Det handlar om uppbrott.
Ett rop. En vilja att bygga ett samhälle där människans värde inte räknas i prestation, utan i omsorg, i förmågan att stå upp tillsammans.
Och i modet att säga nej till det som skadar – och ja till det som håller oss samman.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
”Den nyliberala ideologin har inte bara tömt det gemensamma på innehåll – den har också förändrat hur vi ser på varandra. Människan ses inte längre som samarbetsvillig och omtänksam, utan som tävlingsinriktad och självupptagen.
Den världsbilden bryter ner tilliten mellan oss. Det är dags att ta avstånd från den.
Vi behöver mer tillit, inte misstänksamhet.
Politiken måste åter bli ett verktyg för att befria människor – inte marknader. Men frihet som bara gäller några få är inte frihet – det är ett privilegium.
De som bär upp samhället ska inte också bära dess bördor. De förtjänar makt, vila och respekt.
Vi behöver samhällen där människor kan leva hela liv – nära varandra och nära inflytande.
Ett samhälle utan kritisk kultur förlorar sin röst – och sin riktning.
När värderingar används för att dra gränser mellan människor har vi tappat kursen.
Frihet, jämlikhet och solidaritet är inte svenska – de är mänskliga, inte en bild av en särskild kultur eller nation.
Hålla samman och ha modet att säga nej till det som skadar – och ja till det som håller oss samman.”
Detta är socialdemokratins ammunition! Jag känner mig mätt för en hel vecka, efter en sådan härlig morgonläsning. Tack Fredrik! Du verkar vara en mästare på att mejsla ett språk som väl formar tankar! Som målar upp ett samhälle som de flesta drömmer om.
Det är lätt att bli tårögd av socialdemokratins äkthet och starka drömsamhälle. Du når hjärtan!
Du får gärna ha ett samtal med vår partiledning. Du kan nog lära dem att prata, men framförallt (1) att sluta misstänka, vilket de säkerligen lånat in från borgerligheten, (2) återöppna kanalen mellan sig själva och parti-basen. Det borde varit så att vi bär dem och de oss, men det verkar som om vi bär dem, men de bär högerns ideal. Jag står bakom dig. Redo att kavla upp!
Vi har verkligen att göra . Och det är inte av lite värde.
👏