Den dödliga arbetsmiljön är en nationell skandal – och den växer
DEBATT Det borde vara självklart att liv och hälsa värderas minst lika högt som skyddet av personuppgifter, skriver Johan Kanmert och Rasmus Grahm.
Sverige brukar beskrivas som ett av världens tryggaste och mest utvecklade länder. Vi har en stark arbetsmiljölagstiftning, tydliga regler och en omfattande tillsynsstruktur.
Ändå dör människor på sina arbetsplatser och utvecklingen går åt fel håll.
Under de senaste åren har antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång ökat. Bakom varje siffra finns familjer, barn, kollegor och vänner som förlorar någon de älskar på ett sätt som aldrig borde vara möjligt i ett modernt land som Sverige.
Det borde vara självklart att nollvisionen för dödsfall i arbetslivet inte bara är vackra ord, utan något som omsätts i konkret politik. I dag är det tyvärr inte så.
Arbetsmiljöverket har under lång tid varit allvarligt underbemannat. Redan i mitten av 2000-talet var Sverige långt ifrån den nivå som FN-organet ILO rekommenderar (rimlig benchmark för tillsyn är omkring en inspektör per 10 000 förvärvsarbetande).
Sedan dess har antalet inspektörer minskat ytterligare. I dag har vi ungefär hälften av det antal inspektörer som ILO anser vara absolut minimum för att upprätthålla ett fungerande tillsynssystem.
När ingen kontrollerar arbetsplatserna ökar riskerna. Det leder till fler olyckor, fler sjukdomar och fler människor som aldrig kommer hem från arbetet.
Det är precis vad vi sett.
Särskilt inom bygg är situationen akut. Entreprenadkedjorna är ibland så långa att det är oklart vilka som ens befinner sig på arbetsplatsen. Med oklara ansvarsförhållanden och ständig press nedåt i kedjorna försvinner både kontroll och säkerhetsrutiner.
När vinster pressas fram i flera led är det ofta arbetsmiljön som får betala priset. I vissa fall har kriminella aktörer kunnat verka i stort sett ostört.
Det är inget annat än en rättsskandal.
Sverige har en av världens tydligaste arbetsmiljölagar. Problemet är inte lagen. Problemet är att den inte alltid efterföljs. Att följa lagen har i praktiken blivit ett frivilligt åtagande för många arbetsgivare.
Det är svårt att tänka sig att andra centrala lagstiftningsområden skulle behandlas på samma sätt. Om ett företag bryter mot dataskyddslagstiftningen (GDPR) kan det kosta miljarder. Vitena är baserade på företagets omsättning.
Bryter man mot arbetsmiljölagen och utsätter människor för livsfara är konsekvenserna ofta minimala.
Det borde vara självklart att liv och hälsa värderas minst lika högt som skyddet av personuppgifter. Proportionerliga sanktionsavgifter, kopplade till omsättning, är en modell som redan fungerar i andra regelverk och skulle ge tydliga incitament att prioritera säkerheten.
Skyddsombudens uppdrag är centralt. Men många vittnar om att de känner sig motarbetade, saknar utbildning eller inte vågar agera fullt ut. Ingen som arbetar ideellt för att rädda liv på arbetsplatsen ska behöva vara rädd för att göra sitt jobb. Deras roll måste stärkas, inte försvagas.
Hur många måste dö innan något händer?
Det finns ett återkommande mönster i svensk arbetsmiljöhistoria. Först sker en katastrof, sedan kommer reaktionerna.
Ett modernt välfärdsland kan inte förlita sig på eftertanke efter tragedier. Förebyggande arbete är alltid billigare än konsekvenserna – både mänskligt, ekonomiskt och samhälleligt.
Att människor dör på jobbet är inte ”olyckor”. Det är resultat av beslut, brister, prioriteringar och en stat som inte tagit sitt tillsynsansvar på allvar.
Sverige behöver en nationell handlingsplan för att stoppa dödsolyckor i arbetslivet. Vi behöver fler inspektörer, tydligare ansvar i entreprenadkedjor, starkare skyddsombud och sanktioner som faktiskt gör skillnad.
Framför allt behöver vi ett politiskt ledarskap som inte accepterar att människor dör när de försöker försörja sig.
Framtiden kommer att döma oss hårt om vi fortsätter låta detta ske.
Det är fullt möjligt att skapa ett arbetsliv där ingen förlorar livet på jobbet. Frågan är bara om viljan finns?
Tycker du att frågan är viktig för dig? Börja engagera dig via din fackförening, ditt politiska parti och se till att göra skillnad.
Ju fler vi är, desto större tryck kan vi sätta.
Johan Kanmert och Rasmus Grahm är engagerade i Transports S-förening Göteborg.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
"Här sitter en skylt. Här har något hänt" ...
Gång på gång tjatar jag om att arbetets ställning måste stärkas. Det är inga tomma ord, och de handlar inte om allenast ekonomiskt kapital.