Den regelbaserade världordningen har aldrig varit mer än en förhoppning
DEBATT Stormakter har aldrig sett sig bundna vid internationell rätt, skriver Janne Fröderberg.
Det talas ofta om en regelbaserad världsordning, om folkrätt, om demokratiskt ansvar och om politiska alternativ.
Men när man skrapar under ytan blir en sak tydlig: internationell rätt, ekonomisk politik och samhällsstyrning har aldrig varit överordnade makt. De har alltid varit selektiva, villkorade och beroende av intressen.
Det internationella systemet är anarkiskt, inte kaotiskt, men utan en överordnad auktoritet som kan tvinga fram regler. Detta erkändes redan efter andra världskriget.
FN framställs ofta som ett motbevis, men i själva verket är realismen inbyggd i dess konstruktion. Vetorätten i säkerhetsrådet är ett explicit undantag för stormakter. Även den internationella rättsordningens högsta institution erkänner alltså att regler inte gäller lika för alla.
Detta är inget nytt. Det går tillbaka till den westfaliska ordningen och har upprepats otaliga gånger genom historien. Små stater förväntas följa internationell rätt konsekvent. Stormakter gör det när kostnaden är låg och intresset sammanfaller.
Att konstatera detta är inte att försvara aggression eller relativisera övergrepp.
Det är att skilja analys från önsketänkande.
Samma logik har gradvis flyttats in i den inrikespolitiska styrningen. När New Public Management infördes skedde det i effektivitetens och ansvarstagandets namn. Politiken trodde sig styra förvaltningen genom mätbarhet, uppföljning och kontrakt.
I praktiken började verktygen styra målen.
När NPM:s fragmentering blev uppenbar infördes New Public Governance som botemedel: samverkan, nätverk och processer. Ansvar löstes upp, konflikter administrerades bort och beslut försvann in i system.
Politiken införde NPM. NPM födde NPG. NPG åt upp politiken.
Resultatet är ett samhälle där skiljelinjer i sak har ersatts av grader av nyanser inom samma ram. Riktningen är inte längre föremål för konflikt, bara tempot och tonen. Viljan har ersatts av förvaltning. Och utan vilja finns inga mål, bara status quo.
Detta är inte begränsat till krig eller säkerhetspolitik. Under pandemin såg vi samma logik i icke-våldsam form.
Internationella avtal och solidaritetsprinciper sattes snabbt åt sidan. Gränser stängdes ensidigt, exportförbud infördes och vaccin hamstrades.
Även då visade sig realismen vara allenarådande: när kostnaden blev hög prioriterade stater sina egna intressen, inte universella principer.
När principer krockar med intressen är det nästan alltid principerna som får ge vika. Det vi ofta kallar hyckleri är i realpolitisk mening systemets sätt att hantera friktionen mellan retorik och verklighet.
Detta hjälper också till att förklara den växande misstron mot väst i stora delar av det globala syd. Där ser man inte ett konsekvent försvar av principer, utan en geopolitisk meny där stormakter väljer vilka regler som ska gälla, för vem och när.
Här hemma avfärdas detta ofta som cynism eller propaganda. I själva verket är det ett rationellt svar på decennier av selektiv normtillämpning.
Den avpolitisering som präglat den inrikespolitiska debatten har sin direkta motsvarighet internationellt: universell moral har ersatts av strategisk selektivitet.
När Ryssland invaderar Ukraina talar västvärlden, helt korrekt, om folkrättens okränkbarhet och suveräna staters rättigheter.
Men när samma principer krockar med strategiska intressen, som vid Israels decennielånga ockupation och de dokumenterade krigsbrotten i Gaza, eller USA:s nyligen genomförda räd i Venezuela, då tystnar ofta den universella moralen eller ersätts av juridiska hårklyverier.
Att Ukraina förtjänar stöd för sin suveränitet är sant. Att Gaza förtjänar skydd under internationell humanitär rätt är också sant. Att Venezuela inte kan behandlas som en personlig bakgård är en tredje sanning.
Problemet är inte att dessa påståenden är oförenliga. Problemet är att systemet tillåter dem att samexistera med sina motsatser, så länge det tjänar dominerande intressen.
Detta kan ses som ett uttryck för vad filosofen David Hume redan 1739 kallade för is–ought-problemet. Man beskriver hur världen är, och glider sedan omärkligt över till hur man menar att den borde vara, som om det vore samma sak.
Men man kan inte logiskt härleda universell rättvisa ur ett system som i sin grundkonstruktion vilar på ojämlik makt.
Det vi bevittnar, om och om igen, är därför inte att systemet går sönder.
Vi bevittnar systemet i arbete.
The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.
Janne Fröderberg är socialdemokrat i Linköping.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
En mycket bra artikel. "Realismen" som förklaringsmodell är intressant. John Mearsheimer, professor vid University of Chicago, är en av dess företrädare.
Frågan är dock, vad drar vi för slutsats? Ska vi ge upp och ansluta oss till en av de självsvåldiga stormakterna, eller tillsammans med andra stater arbeta för en rättvis, lagbaserad världsordning.
Jag anser att begreppet regelbaserad världsordning är ett mycket tveksamt begrepp.