Den vackra demokratins väg fortsätter vara öppen
ESSÄ Historien är en hård domare över Karl Marx vision, skriver Fredrik Säfsten.
Vad betyder det att tala om en diktatur som ska skapa frihet?
För Karl Marx var proletariatets diktatur inte en tyranni, utan ett löfte – ett historiskt steg mot den sanna demokratin, där de som bär världen också får styra den.
Denna essä följer den vackra demokratins väg: från dröm till misslyckande, från makt till gemenskap, från stat till människa.
Ett försök att minnas vad ordet folkstyre en gång betydde – och ännu kan betyda.
Det började som en dröm om rättvisa. Inte om maktens erövring, utan om människans frigörelse ur det system där hon reducerats till medel för andras vinning.
I Karl Marx’ teori kallades denna dröm för proletariatets diktatur – ett begrepp lika missförstått som det är centralt.
För Marx var detta inte en diktatur i vanlig mening. Det var inte en elit som skulle härska över folket, utan tvärtom: majoritetens första historiska maktövertagande.
En stat som inte byggdes för att bestå, utan för att upphäva sig själv. Ett redskap i övergången från kapitalism till kommunism, från ojämlikhet till verklig frihet.
Ordet diktatur döljer ofta mer än det avslöjar. För Marx handlade proletariatets diktatur inte om att inskränka friheten, utan om att fördjupa den.
Han såg den som ett steg mot en vidgad demokrati, där arbetarklassen – som utgör majoriteten – tar kontroll över produktionsmedlen och därigenom över livets villkor.
I det borgerliga samhället, skrev han, är demokratin formell: människan är fri i lagens mening, men ofri i sin ekonomiska verklighet.
Hon säljer sin tid, sitt arbete, sin kraft – och därmed sitt liv.
Proletariatets diktatur var tänkt som ett försök att upplösa denna motsättning. Att låta demokratin tränga ner i samhällets grund, in i arbetet, in i vardagen.
Historien är en hård domare. De stater som under 1900-talet försökte förverkliga proletariatets diktatur – Sovjetunionen, Kina, Kuba – gjorde det under villkor långt från Marx’ vision.
Men villkoren var inte alltid självförvållade. I Kubas fall formades revolutionens öde inte bara av inre val och brister, utan av ett massivt ekonomiskt och politiskt tryck utifrån.
USA:s blockad och sanktioner – riktade mot allt som bar kommunismens namn – stängde dörrar, ströp resurser och tvingade landet in i en ständig undantagssituation.
Det som i teorin skulle vara en övergång mot bredare demokrati blev i praktiken en kamp för överlevnad, där staten ofta hårdnade i samma takt som omvärldens grepp drogs åt.
Drömmen om majoritetens makt mötte verkligheten av en värld som inte tillät experimentet att utvecklas i fred.
Revolutionen mötte på andra håll hunger, krig och inre splittring. Staten som skulle vara ett övergångsmedel blev snart ett mål i sig. Drömmen om majoritetens makt förvandlades till partiets makt.
Demokratin skulle breddas, men krympte. Och det som skulle krossa kapitalets herravälde skapade nya hierarkier – nu i socialismens namn.
Men kanske bör man, som Rosa Luxemburg påminde, inte förkasta idén utan skilja mellan dess kärna och dess förvridna gestalt.
Marx’ tanke var inte att staten skulle bli starkare, utan att samhället skulle bli friare.
Den verkliga frågan är fortfarande: Hur förvandlas makten så att den till sist gör sig själv onödig?
Proletariatets diktatur var aldrig tänkt som ett permanent tillstånd.
Den var, i Marx’ vision, en övergång – ett historiskt mellanrum där klassamhället förlorar sitt grepp men där friheten ännu inte tagit fast form.
I detta mellanrum ryms demokratins djupaste innebörd:
Att människor tillsammans organiserar sitt liv utan att några står över andra.
När arbetet blir gemensamt, när ägandet delas, när besluten flyttas från kapitalets händer till kollektivet – då blir demokratin något mer än en institution.
Den blir ett sätt att leva.
Det började med en dröm. Inte om makt, utan om rättvisa.
Om händer som byggde världen, men aldrig ägde den. Om röster som talade, men aldrig hördes.
Den vackra demokratins väg är inte rak.
Den slingrar sig genom fabriker och fält,
genom trasiga händer och drömmar om bröd.
Den går genom Paris’ barrikader, Petrograds vinternätter,
och varje strejk där någon vågar säga:
Vi vill inte längre bli styrda som redskap – vi är människor.
Det är vägen där demokratin tar av sig sin högtidsdräkt
och går ut bland arbetarna, bland dem som bär världen på sina axlar.
Inte längre som ett ord på ett papper,
utan som en rytm i vardagen – ett vi som reser sig.
Men varje steg är farligt.
Makten, när den väl griper tag i ett nytt språk,
kan förklä sig till frihet och tala i folkets namn.
Det är då den vackra vägen måste minnas sin början:
att dess mål inte är kontroll, utan gemenskap.
Inte ett parti, inte en stat –
utan människor som styr över sitt arbete,
och därigenom över sina liv.
Demokratin blir först vacker
när den vågar lämna palatsen och träda in i verkstaden, när den inte längre mäts i röster, utan i delad värdighet.
När den inte längre frågar vem som äger,
utan vad vi gör tillsammans.
Den vackra demokratins väg leder ingenstans om den inte till sist upphäver sig själv.
Ty när alla styr, finns ingen herre kvar.
När allt är gemensamt, finns inget att ta ifrån någon.
När arbetet blir fritt,
börjar frihetens rike.
Och kanske, någonstans i framtiden,
ser man tillbaka på vår tid och säger:
De började gå den vägen.
De drömde om en demokrati som inte bara valde sina härskare –
utan avskaffade behovet av dem.
Marx skrev aldrig en manual för hur den vackra demokratin skulle byggas.
Han visste att varje revolution bär sin egen motsägelse: den måste använda makt för att avskaffa makt, skapa ordning för att öppna frihetens rum.
Proletariatets diktatur var därför aldrig slutpunkten, utan ett tillstånd på väg mot sitt eget upphävande.
I det ligger demokratins sanning: Den är aldrig färdig, aldrig garanterad.
Den är en ständig kamp mellan form och innehåll, mellan löfte och verklighet.
Att förverkliga demokratin är att återföra den till sina rötter – till arbetet, till gemenskapen, till människans egen skaparkraft.
I vår tid, när marknadens logik tränger in i varje relation, kan Marx’ tanke läsas som en påminnelse:
Att verklig frihet förutsätter social jämlikhet.
Att demokratin inte bara måste försvaras, utan fördjupas – från den politiska sfären till den ekonomiska och kulturella.
Den vackra demokratins väg förblir därför öppen.
Inte som en nostalgisk vision, utan som ett möjligt framtida steg.
Ett löfte om att människan ännu kan skapa en värld där friheten inte längre behöver något annat namn än sitt eget.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.