Det är billigare att bygga trygga unga än att reparera trasiga liv
DEBATT Skolan kan se det i tid – men samhället måste våga agera tillsammans, skriver Kent Vallén.
Ungdomar som begår brott är sällan födda till brottslingar. De är unga människor som inte har hittat sin plats i samhället – som saknar struktur, tillhörighet och framtidstro.
Ofta finns signalerna där långt innan det första brottet begås: i skolan, i fritiden, i familjen. Frågan är inte om samhället kunde ha sett det – utan varför vi inte gjorde det.
![photo of three women lifting there hands \](https://images.unsplash.com/photo-1529333166437-7750a6dd5a70?crop=entropy&cs=tinysrgb&fit=max&fm=jpg&ixid=M3wzMDAzMzh8MHwxfHNlYXJjaHwzfHx5b3VuZ3xlbnwwfHx8fDE3NjAzNjg4MDh8MA&ixlib=rb-4.1.0&q=80&w=1080 "photo of three women lifting there hands \")
Skolan har en unik möjlighet att upptäcka när något är fel. När en elev plötsligt börjar skolka, tappar koncentrationen eller drar sig undan klasskamrater, då är det ofta ett rop på hjälp.
Lärarna ser det först – men de kan inte och ska inte stå ensamma. Skolan måste vara en del av lösningen, men den kan inte vara hela lösningen.
Minst lika viktigt är socialtjänsten och civilsamhället. Socialtjänsten måste få resurser att arbeta förebyggande, inte bara släcka bränder när problemen redan har vuxit sig stora.
Och civilsamhället – våra föreningar, idrottsklubbar och kulturverksamheter – är ofta den plats där unga för första gången känner att de räknas, att de behövs, att någon tror på dem.
Där finns ofta nyckeln till förändring: i gemenskap, ansvar och delaktighet.
Därför måste samhällets insatser börja tidigt, och de måste samordnas. När skolan märker oro ska det inte dröja månader innan en elev får stöd.
Kontakten mellan lärare, kuratorer, socialtjänst och fritidsledare ska vara självklar, inte byråkratisk. Det måste vara lika lätt att starta ett samverkansmöte som att boka ett utvecklingssamtal.
Polisen har en roll, men först när vi andra har misslyckats. Deras uppgift är att ingripa när brott redan begåtts – inte att bära det ansvar som samhället borde ha tagit långt tidigare.
En ungdom som möter polisen första gången ska inte känna sig övergiven av alla andra vuxna.
Ska vi minska ungdomsbrottsligheten krävs ett skifte i synsätt:
Från reaktion till prevention.
Från misstro till samarbete.
Från besparingar till investeringar i framtidstro.
Det är billigare – både mänskligt och ekonomiskt – att bygga trygga ungdomar än att reparera trasiga liv.
Ett samhälle som ser sina unga, lyssnar på dem och ger dem meningsfulla vägar framåt behöver inte fler övervakningskameror eller hårdare straff.
Det behövs fler vuxna som bryr sig – i klassrummet, på fritidsgården och i föreningslokalen.
Låt oss börja där. Innan polisen behöver komma.
Kent Vallén är vice ordförande och medlemsansvarig i Tybble-Sörby Socialdemokratiska förening i Örebro. Han har även arbetat i 25 år som utbildad fritidsledare.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Bra talat Kent! Kan S komma med konstruktiva reformer i valrörelsen för att skapa strukturer och förhållningssätt i skola och andra institutioner som bättre säkerställer att barn och unga kan få sammanhang och mening? Ökad repressivitet från samhället borde inte vara något som S ställer sig bakom. Forskningen avvisar hårdare straff som lösning, eller hur? Mer ojämlika samhällen har mer kriminalitet och rader av sociala problem och hälsoproblem, vilket har tydliggjorts av Wilkinson och Pickett i deras böcker, så det borde också framhållas i debatten, eller hur?
Ingen är född till kriminell, man kan däremot födas in i en kriminell miljö och då bli indragen i kriminalitet!