Det är dags att betala tillbaka ojämlikhetsskulden
KRÖNIKA Politik är att vilja – vi måste vilja minska klyftorna igen, skriver Jessica Rodén.
Fattigdomen ökar och klyftorna växer i Sverige. Samtidigt urholkas trygghetssystemen och allt fler människor får svårare att få vardagen att gå ihop. Om folkhemmet ska vara mer än en historisk berättelse måste vi våga se våra brister och börja betala tillbaka ojämlikhetsskulden.
När Per Albin Hansson talade om folkhemmet beskrev han ett Sverige där ingen skulle vara förmer och ingen mindre värd. Ett samhälle där klassklyftor inte skulle avgöra människors liv.
Det var inte en dröm. Det var en politisk riktning.
I dag lever hundratusentals människor i Sverige i materiell och social fattigdom. Klyftorna fortsätter att växa. För många finns inget kvar av lönen eller ersättningen när hyra, mat, el och andra nödvändiga kostnader betalats.
Det betyder inte att folkhemmet var en naiv idé. Men det betyder att vi måste våga ställa oss själva en fråga: har vi socialdemokrater gjort tillräckligt för att hålla det levande?
Forskningen pekar på något som sträcker sig längre tillbaka än de senaste årens ekonomiska kris. Under lång tid har trygghetssystemen urholkats. A-kassan har försvagats. Sjukförsäkringen har stramats åt.
Samtidigt har arbetsmarknaden blivit mer otrygg för många, med tillfälliga anställningar och svårare villkor.
När inkomster och ersättningar inte följer kostnadsutvecklingen händer något i ett samhälle. Då försvinner inte bara marginalerna. Då försvinner tryggheten.
Folkhemmet byggdes för att minska klyftorna. Inte för att vänja oss vid dem.
Ändå är det just det som riskerar att hända. När allt fler människor får svårare att klara vardagen samtidigt som andra får det bättre dras samhället isär. Tilliten minskar. Frustrationen växer. Ett land där klyftorna ökar är inte starkare. Det är skörare.
Samtidigt måste vi som socialdemokrater vara självkritiska. Klyftorna började inte växa i går. Under lång tid har politiska beslut, i Sverige och i andra länder, gjort att ojämlikheten tillåtits öka.
Resultatet är det man kan kalla en ojämlikhetsskuld.
En skuld som uppstår när löner, ersättningar och trygghetssystem halkar efter medan kostnaderna springer i väg. En skuld som växer när arbetsmarknaden blir mer otrygg och välfärden tunnare. Och en skuld som till slut betalas av dem som redan har minst marginaler.
Den skulden går inte att ignorera. Den måste hanteras. Men det betyder också att utvecklingen går att vända.
Vi kan stärka a-kassan och sjukförsäkringen så att de ger verklig trygghet. Vi kan se till att ersättningar och bidrag följer kostnadsutvecklingen. Vi kan investera i bostäder och en arbetsmarknad där fasta jobb är norm, inte undantag.
Vi kan beskatta kapital och höga inkomster mer rättvist för att finansiera det gemensamma.
Det är inte radikalt. Det är att återupprätta grundtanken om att Sverige ska vara ett hem för oss alla.
Folkhemmet byggdes inte genom att acceptera klyftor. Det byggdes genom att pressa tillbaka dem.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Det är detta vi ska prata om med alla vi möter under valrörelsen och även i partitoppen är det dags att sluta med jamseriet om utvisningar och sätta barn i fängelse. Börja prata om det som väldigt många längtar efter - en skola som ägnar sig åt utbildning, inte vinstjagande företag, en vård och omsorg som är för alla oavsett, inte vinstjagande företag och inte att förglömma en vettig tandvård som ingår i övriga sjukvårdssystemet. En a-kassa som behöver moderniseras, en försäkringskassa som är till för sjuka och andra nödställda, inte för att klia politiker i ryggen. Listan kan göras hur lång so m helst, men inte ett enda ord hör jag från partiledningen.