När man flyttar till en ny stad, vilka frågor ställer man sig då?

Finns det bra förskola och skola i närheten? Hur ser äldreomsorgen ut – är den bra? Går det bussar hela vägen till skolan, jobbet eller träningen?

Välfärden är en förutsättning för att Sverige ska fungera. Den är tryggheten i vårt samhälle och för varje enskild individ.

När coronapandemin slog till chockades nästan alla av bristerna i välfärden och framförallt i äldreomsorgen.

Men inom Kommunal var vi inte chockade. Tvärtom så var dessa brister väl kända för medlemmarna.

Kommunal varnade långt innan pandemin om att den svenska vården och omsorgen saknade marginaler, och befann sig i en bemanningskris.

När Coronakommissionens första delbetänkande kom för lite mer än ett år sedan, var jag hoppfull att det skulle ske förändringar.

Nu har det snart gått två år sedan pandemin slog till. Två delbetänkanden från kommissionen har hunnit presenteras. Men tyvärr har fortfarande inget förändrats sedan dess.

I dessa pandemitider är det viktigt att de äldre inte träffar många olika personal som jobbar på flera olika verksamheter. Och att de anställda har rätt förutsättningar för att stanna hemma vid sjukdom.

I oktober släpptes en ny underlagsrapport till Coronakommissionen, som visar att risken var högre att dö i covid-19 på boenden med högre personalomsättning.

Trots detta så visar SVT:s granskning att andelen av verksamheten som utförs av visstidsanställda med timlön ökat i 22 av de 50 största kommunerna sedan hösten 2019.

För Kommunal är det obegripligt varför man som arbetsgivare inte vill erbjuda sin personal trygga anställningar.

Vi förstår att det finns behov av vikarier, men det är fullt möjligt att organisera verksamheten på ett bättre sätt.

Det är faktiskt inget måste att anställa personal på det här otrygga sättet - genom att anlita timavlönade.

Dessutom bidrar lägre personalomsättning i sig till bättre förutsättningar för kvalitet.

Genom att höja grundbemanningen så finns möjlighet till fler trygga anställningar, men också förutsättningar för bättre arbetstider och scheman.

Vikariebehovet kan hanteras till exempel genom en kommunal vikariepool. Där har personalen ändå tillsvidareanställningar och ekonomisk trygghet att stanna hemma vid sjukdom. De har förutsägbarhet att planera sin vardag, möjlighet till yrkesutveckling och känna en gemenskap på arbetet.

Och tack och lov finns det kloka arbetsgivare som gör det redan.

Men tyvärr handlar allt om pengar. Så jag ställer mig frågan: Hur mycket pengar får det kosta att rädda ett liv?

Det är det vård- och omsorgspersonalen gör. De räddar liv på sin egen hälsas bekostnad.

Och oavsett hur många miljarder som satsas, så spelar det ingen roll så länge de inte går dit de behövs. Ute i verksamheterna.

Nu har alla beslutsfattare ett viktigt val att göra. Vilken äldreomsorg vill vi se? Vilken välfärd vill vi lämna efter oss?

Vi har haft två exceptionella år bakom oss. Men vi kan inte gå tillbaka till hur det var före pandemin.

Om den politiska viljan finns så går det att rusta upp äldreomsorgen. Till att bättre kunna skydda och ta hand om målgruppen - sköra och sjuka äldre.

Då krävs rätt bemanning, fler yrkesutbildade, bättre scheman och bättre arbetsvillkor för de anställda.

Det är dags att höja ambitionerna. Det är en förutsättning för att äldreomsorgen i fortsättningen ska vara en del av ett välfärdssamhälle som går att lita på.

För denna ambitionshöjning behövs en långsiktig finansiering från statens håll.

Den långsiktiga finansieringen kostar. Men den är värd det – om vi vill att välfärden och Sverige ska fungera och leverera.

Malin Ragnegård är förbundsordförande för Kommunal.

Share