Discussion about this post

User's avatar
Oskar Brandt's avatar

Nedskärningarna och de ökande produktivitetskraven började på 1970-talet, när även rödgröna politiker steg för steg började acceptera en farlig idé: att det inte längre är arbetarnas och medelklassens goda arbetsvillkor som driver samhället framåt, utan att samhället mår bäst om de rikaste får pressa resten så hårt som möjligt.

Före detta skifte såg man trygghet som en produktiv kraft. Stabil lön, rimlig arbetsbelastning och social trygghet gav människor mod att tänka långsiktigt, lära sig mer och bidra bättre. Produktivitet handlade om utveckling, inte om att springa fortare tills man går sönder.

Sedan vände allt. Problem började beskrivas som individuella misslyckanden. Sjukdom blev misstänkt. Arbetslöshet blev ett moraliskt fel. Effektivitet reducerades till kostnadsjakt. Färre skulle göra mer, snabbare, billigare. Resultatet blev inte högre verklig produktivitet, utan mer stress, sämre hälsa och ett samhälle som tappade lärande och tillit. Den samlade produktionen började öka långsammare, istället var det de rikastes del av kakan som ökade mest.

Det påstås ofta att ”pengarna inte räcker”. Det är fel. I ett samhälle med egen valuta finns det ingen brist på pengar. Det som ibland saknas är natur- eller människorresurser, planering och politisk vilja – inte pengar i sig.

Vi måste ifrågasätta varför människor med låga inkomster beskattas så hårt. Inkomster under 25 000 kronor i månaden borde knappt beskattas alls. De pengarna går direkt tillbaka in i den reala ekonomin: mat, hyra, transporter, lokala tjänster. Att ta skatt där bromsar samhället mer än det hjälper.

Skattens verkliga uppgift är något annat. Den ska begränsa extrem maktkoncentration, styra resursanvändning, dämpa spekulation och ge demokratisk legitimitet. Den ska inte användas för att pressa människor som redan bär upp vardagen.

När även rödgröna partier accepterade idén att trygghet gör människor lata och att press skapar utveckling, då övergav man en grundläggande insikt: människor fungerar bäst när de är tillräckligt trygga för att tänka, samarbeta och ta kloka risker. Rädsla skapar lydnad, inte framsteg.

Det finns pengar. Det finns arbetsvilja. Det finns kompetens.

Det som saknas är politiskt mod att säga det självklara: goda liv för vanliga människor är inte ett problem. De är själva förutsättningen för ett fungerande samhälle.

Expand full comment
Elisabeth Bredberg's avatar

Lite typiskt att många blir mer upprörda över vilken etikett skribenten sätter på SD - än på den uppenbara otydlighet som partiledningen möter tidens krav med!

”Nyssnazister” är fö den bästa etiketten jag läst och gärna själv använder om SD.

Expand full comment
15 more comments...

No posts

Ready for more?