Det är vår självständighet som står på spel
DEBATT Euron är en marknadsliberal skapelse, skriver Jens Rundberg och Kjell Dennhag.
Nej, nej, nej!!!
Lars Calmfors har fått mycket medialt utrymme för en utredning han gjort åt Stiftelsen Fritt Näringsliv/Timbro, kring huruvida Sverige ska gå med i EMU eller inte. Han uttalar sig positivt kring detta och menar att läget är ett annat nu än sist det begav sig för tjugotvå år sedan.
Men han har fel.
Det är lika eländigt som det alltid varit att gå med i EMU. Att anta euron som betalningsmedel i stället för att ha en egen nationell valuta innebär att vi frånsäger oss möjligheten att göra de investeringar vi finner nödvändiga i vårt land.
Många av de “lån” som det talas om i debatten är inga lån som hämtas in från ett annat land eller ett finansinstitut. Det är pengar som vi skapar själva via finansdepartementet, riksgälden och riksbanken.
Denna möjlighet försvinner om vi ansluter oss till EMU.
Det är alltså vår självständighet och vår möjlighet att utveckla landet som vi vill som står på spel.
Sverige lyder redan nu under Maastrichtfördraget. Det innebär primärt att det är marknaden som premieras och offentlig sektor som diskrimineras och sätts under konstant sparbeting.
Så länge vi har en egen valuta kan vi tänja på dessa regler, men går vi in i EMU är vi inlåsta.
Maastrichtfördraget och Stabilitets- och tillväxtpakten sätter regler kring hur stor upplåning ett land får ha, att ett enskilt land inte får ha underskott i sin budget som överstiger tre procent av BNP. Fördraget kringskär och blockerar det egna landets möjlighet att bedriva den finans- och penningpolitik det själv föredrar.
Hur tokigt detta kan bli har illustreras på följande sätt av professor Peo Hansen (författare till den eminenta boken Migrationsmyten) under en föreläsning i Umeå:
När covidkrisen slog till överskred i princip alla Europas länder sina budgetar. Det blev panik och de vände sig till Europeiska centralbanken (ECB). ECB svarade att “Ja då får ni skylla er själva, ni vet vad som gäller!”
Detta svar fick till följd ännu mera panik bland Europas finansministrar. Varpå ECB började inse vilka konsekvenser det kunde få ifråga om människoliv, vilket fick dem att kovända och nästa dag säga “Var lugn, vi kommer att ta hand om alla statsskulder, inget land kommer att behöva ställa in sina betalningar”.
Märk väl att ECB i detta läge gick emot sitt eget regelverk i syfte, om än lite sent, att rädda människoliv.
Man kan då tänka att ECB (som så att säga hanterar den europeiska valutaunionen) skulle ha insett att Maastrichtfördraget är en korkad, oetisk och ekonomiskt vulgär skapelse som inte sätter människans väl och ve i första rummet.
Men icke. När väl krisen var över meddelades att fördraget gäller.
Det kan tilläggas här att Sverige, tack vare att vi inte var med i EMU, ekonomiskt klarade covidkrisen bra – även om man kan ha åsikter om hanteringen av andra skäl.
Vad lär man sig då av detta? Sverige ska inte gå med i EMU. Det innebär starkt begränsade möjligheter att bedriva den ekonomiska politik landet behöver.
Maastrichtfördraget som ligger till grund för EMU är en marknadsliberal skapelse av värsta sort. Marknaden ska ha fritt spelrum, offentliga jämlikhetsskapande och utjämnande insatser av staten ska bekämpas och skäras ned till ett minimum, sjukvård, skola och omsorg ska bedrivas i privat regi.
Arbetslösheten ska vara hög vilket ska benämnas “naturlig” och lönerna ska hållas låga genom “löneflexibilitet” (till fördel för arbetsköparna och kapitalägarna). Regleringar av marknaden ska bekämpas och tas bort.

Den som tjänar på anslutning till EMU är den som är rik eller bedriver ett stort företag. EMU är således ett högerprojekt.
Av exemplet med covid ovan förstår vi att EMU inte hjälpte oss då och att det inte kommer att hjälpa oss i de kommande jätteinvesteringar som behöver göras för att möta den klimatkris vi befinner oss i.
Vi lär oss också att marknaden är en opålitlig aktör som snackar mycket men har lite verkstad när det nyper till. Marknaden kan inte reglera sig själv, därtill är den allt för rädd och allt för styrd av vad andra gör. Dit pengarna går vill alla gå. Vad vi människor behöver kommer alltid i andra hand.
Till sist lär vi oss då att EMU inte tjänar mänskliga behov i första hand utan penningens. Vilket vare sig är speciellt vackert eller praktiskt.
Vi behöver inte EMU. Det leder till att de rika blir rikare och de fattiga fattigare.
Är det vad Lars Calmfors vill?
Jens Rundberg är aktiv i bland annat klimat- och fredsrörelsen i Umeå, även i studiecirklar med Reformisterna i Umeå.
Kjell Dennhag är aktiv i klimatrörelsen, kommer ur rörelsesammanhang och har jobbat många år i Umeå med undervisning i hållbar utveckling i grundskolan.
Några länkar för ytterligare fördjupning i frågan:
https://www.di.se/debatt/replik-lamna-inte-over-nyckeln-till-bryssel/
https://www.politico.eu/article/christine-lagarde-corona-blunder-ecb/
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.



Euron byggdes på idén att staten är farlig och marknaden rationell. Stigande löner beskrevs som ett hot. Aktiv finanspolitik sågs som ansvarslös. Demokratisk kontroll över pengar och investeringar skulle bort för att ”skapa förtroende”.
Det var inte ekonomi. Det var maktpolitik.
Påståendet att stark finanspolitik och löneökningar skadar marknaden saknar historiskt stöd. När löner stiger i takt med produktiviteten tvingas företag investera i teknik, organisation och kunskap. Dyr arbetskraft driver innovation. Billig arbetskraft låser fast ekonomin i lågvärdesproduktion.
Euron gjorde det motsatta. Växelkursen försvann. Finanspolitiken bands. Arbetslöshet gjordes till inflationsverktyg. Anpassning skulle ske genom intern devalvering: pressade löner, svagare fack, sämre trygghet. Marknaden skulle disciplinera samhället.
Resultatet på systemnivå blev lägre produktivitets- och innovationsdynamik i euroområdet som helhet, särskilt efter 2008.
Här blir jämförelsen med USA viktig – men utan att idealisera USA.
USA:s arbetskraft är ofta mer exploaterad än den tyska. Tryggheten är sämre. Facken är svagare. Produktiviteten per arbetad timme är inte genomgående högre än i Tyskland. Det amerikanska samhället är socialt hårdare och mer ojämlikt.
Skillnaden ligger inte i arbetskraften.
Skillnaden ligger i statens roll.
USA har behållit staten som innovationsmotor. Stora offentliga underskott har finansierat forskning, industri, energi, digital infrastruktur och försvar. Staten har burit riskerna. Privata företag har kommersialiserat resultaten. Internet, GPS, halvledare, AI och centrala gröna tekniker växte fram ur statliga satsningar.
Euroområdet valde motsatsen. Budgetregler prioriterade åtstramning. Industripolitik misstänkliggjordes. Offentliga investeringar hölls tillbaka, även när reala resurser fanns. När marknaden gjordes överordnad staten försvagades den långsiktiga teknikutvecklingen.
Tyskland utgör här ett specialfall. Landet har en stark industriell bas, högt kunnande och fungerande institutioner. Samtidigt verkar även Tyskland inom ett ramverk där finanspolitiken begränsas och där löneåterhållsamhet blivit norm. Effekten är inte kollaps, utan förlorad potential på euroområdets villkor.
När Europa band sin stat blev man samtidigt mer beroende av USA:s stat – ekonomiskt, teknologiskt och militärt. Amerikansk militär närvaro på europeiskt territorium speglar denna maktobalans. Ett politiskt försvagat Europa söker säkerhet där ekonomisk styrka inte längre byggs.
Eurons arkitekter sade att politiken måste bindas för stabilitet. I praktiken band man demokratin och frigjorde kapitalet. Arbetet pressades. Investeringar hölls tillbaka. Innovationskraften dämpades.
Detta var inte ett misstag i konstruktionen.
Det var konstruktionen.