du har helt rätt. Höstens val avgörs inte av marginalgrupper eller taktiska förflyttningar i mitten. Valet avgörs av de många: arbetare, tjänstemän, prekariat, småföretagare, pensionärer och en hårt pressad medelklass. Vinner Socialdemokratin dem, vinner vi valet. Tappar vi dem, förlorar vi – oavsett retorik.
Men här måste vi vara ärliga med historien. Valet 2022 avgjordes av arbetslösa, sjuka och utförsäkrade. Tidö gick till val på löften om trygghet för sjuka och arbetslösa – och svek dem nästan omedelbart. Det politiska priset för det sveket kommer att betalas igen.
Därför måste S erbjuda något större än justeringar. Sverige behöver bli ett grönt, frihetligt, solidariskt och multikulturellt folkhem igen, med ett faktiskt gott liv även för dem som har det tuffast. Det är kall realpolitik i ett land som i dag hör till de mest ojämlika rika länderna i världen – i praktiken bland de sex värsta.
Här finns ett avgörande klargörande som partiledningen måste våga göra: detta handlar inte om brist på pengar. Staten skapar sina egna pengar. Skatter styr resurser, dämpar ojämlikhet och håller inflationen i schack. Gränsen går vid reala resurser – arbetskraft, kompetens, energi och klimat – aldrig vid kronor.
Den ideologin som blockerar reformer går rakt tillbaka till Milton Friedman och marknadsfundamentalismen hos Ayn Rand.
Friedman var tydlig: om vanligt folk får tillräckligt med pengar uppstår löne-pris-inflation. När löntagare får högre inkomster driver de, enligt honom, upp priserna och gör ekonomin instabil. Slutsatsen är konsekvent och brutal: för att skydda ekonomin måste vanligt folk hållas fattiga. Arbetslöshet blir ett medel. Låg a-kassa ett verktyg. Otrygghet en nödvändig disciplin. I Friedmans modell ska den fattige alltid leva med kniven mot strupen – annars hotar inflationen.
Ayn Rand gick ännu längre och gjorde detta till moral. Hon hävdade öppet att samhällen fallerar om inte de rikaste tillåts exploatera de fattigaste utan regleringar. Solidaritet beskrev hon som ondska. Social trygghet som moraliskt förfall. I hennes värld måste rädsla vara permanent för att arbete ska ske. Utfattigdom blir incitament. Exploatering blir dygd.
Men detta stannade inte vid idéer. Det omsattes i konkret politik. En nyckelaktör har varit European Round Table of Industrialists, som sedan 1980-talet drivit en tydlig strategi för Europa: pressade löner, svagare trygghetssystem och skapandet av en andra klassens arbetarklass under den ordinarie arbetarklassen. Utförsäkringar, sänkt a-kassa och välfärdsnedskärningar är inga misstag. De syftar till att skapa rädsla, lönedumpning och ett permanent låglöneskikt som även den övre arbetarklassen ska ha råd att anlita. Det är dit politiken har lett – medvetet.
Här behövs också ett klarläggande utan dimridåer: fattiga försörjer inte staten genom skatt, och staten behöver inte deras skattepengar för att fungera. Låginkomsttagare försörjer samhället genom arbete, studier, omsorg och konsumtion. Deras inkomster går direkt tillbaka in i ekonomin och håller produktion, handel och jobb igång. Det är så samhället bärs i praktiken.
Mot den bakgrunden vill jag gå först med ett tydligt och konkret förslag:
noll skatt på inkomster upp till 25 000 kronor i månaden.
Sedan behövs reformer som människor faktiskt längtar efter och kan bära i samtal på torg och i trapphus. Dina två reformförslag är perfekta valvinnare:
gratis kollektivtrafik i hela landet för alla upp till 20 år, och
tänderna in i ett högkostnadsskydd som sjukvårdens.
Jag vill lägga till en tredje reformlinje som avgör valet: full sysselsättning och full trygghet. Det betyder minst 80 procent i a-kassa utan tidsgränser, ingen utförsäkring och en aktiv offentlig jobblinje när marknaden sviker.
Trygghet handlar också om rättsstaten. Vi behöver en kriminalpolitik som liknar 1980-talets: förebyggande, rättssäker och socialt förankrad. Brott ska mötas tidigt, lokalt och professionellt – inte med symboliska straffskärpningar som skapar mer kriminalitet och mindre trygghet. Hårdare tag utan social grund är inte ansvar. Det är marknadsföring.
Samma realism måste gälla migrationen. En human och generös invandringspolitik är inte extremism. Det mest grundläggande är att aldrig bryta upp par eller gifta människor som lever i Sverige. Kärlek ska inte vara en klassfråga. Funktionshindrade ska dessutom aldrig bära försörjningsansvar för en utländsk partner vid anhöriginvandring. Det är en fråga om rättigheter, värdighet och likabehandling – inte om kostnader.
Här finns också en hård strategisk poäng: vi kan inte nå hela vägen på en gång, men vi har inte råd att lova för lite när så mycket är möjligt och produktivt. En valrörelse som bara erbjuder små steg skapar uppgivenhet. Den känslan bar högern till makten 2022 – och den kan bära oss tillbaka om vi vågar göra motsatsen.
Vill S vinna måste partiet lova reformer som ändrar livet på riktigt: fri rörlighet för unga, tandvård utan skam, trygghet utan utförsäkring, familjer som får vara tillsammans – och en ekonomisk politik som bryter med industrikapitalets disciplineringsprojekt.
Magdalena Anderssons jultal baserades på tioårspakt med moderaterna. Partiets ledning sonderar terräng för att bilda samlingsregering med vilket annat parti som helst - utom Sverigedemokraterna. Jag kan förstå oron för fascismen. Den är berättigad. Men när Andersson ställer sig redo att tillåta elektroniska fotbojor för sexåringar passerar hon definitivt en gräns.
Mor Courage kunde offra vad som helst för att rädda sina barn undan kriget. Till sist offrade hon också barnen själva. Och Brechts världsberömda drama materialiserar sig i dagens Sverige...
Jonna,
du har helt rätt. Höstens val avgörs inte av marginalgrupper eller taktiska förflyttningar i mitten. Valet avgörs av de många: arbetare, tjänstemän, prekariat, småföretagare, pensionärer och en hårt pressad medelklass. Vinner Socialdemokratin dem, vinner vi valet. Tappar vi dem, förlorar vi – oavsett retorik.
Men här måste vi vara ärliga med historien. Valet 2022 avgjordes av arbetslösa, sjuka och utförsäkrade. Tidö gick till val på löften om trygghet för sjuka och arbetslösa – och svek dem nästan omedelbart. Det politiska priset för det sveket kommer att betalas igen.
Därför måste S erbjuda något större än justeringar. Sverige behöver bli ett grönt, frihetligt, solidariskt och multikulturellt folkhem igen, med ett faktiskt gott liv även för dem som har det tuffast. Det är kall realpolitik i ett land som i dag hör till de mest ojämlika rika länderna i världen – i praktiken bland de sex värsta.
Här finns ett avgörande klargörande som partiledningen måste våga göra: detta handlar inte om brist på pengar. Staten skapar sina egna pengar. Skatter styr resurser, dämpar ojämlikhet och håller inflationen i schack. Gränsen går vid reala resurser – arbetskraft, kompetens, energi och klimat – aldrig vid kronor.
Den ideologin som blockerar reformer går rakt tillbaka till Milton Friedman och marknadsfundamentalismen hos Ayn Rand.
Friedman var tydlig: om vanligt folk får tillräckligt med pengar uppstår löne-pris-inflation. När löntagare får högre inkomster driver de, enligt honom, upp priserna och gör ekonomin instabil. Slutsatsen är konsekvent och brutal: för att skydda ekonomin måste vanligt folk hållas fattiga. Arbetslöshet blir ett medel. Låg a-kassa ett verktyg. Otrygghet en nödvändig disciplin. I Friedmans modell ska den fattige alltid leva med kniven mot strupen – annars hotar inflationen.
Ayn Rand gick ännu längre och gjorde detta till moral. Hon hävdade öppet att samhällen fallerar om inte de rikaste tillåts exploatera de fattigaste utan regleringar. Solidaritet beskrev hon som ondska. Social trygghet som moraliskt förfall. I hennes värld måste rädsla vara permanent för att arbete ska ske. Utfattigdom blir incitament. Exploatering blir dygd.
Men detta stannade inte vid idéer. Det omsattes i konkret politik. En nyckelaktör har varit European Round Table of Industrialists, som sedan 1980-talet drivit en tydlig strategi för Europa: pressade löner, svagare trygghetssystem och skapandet av en andra klassens arbetarklass under den ordinarie arbetarklassen. Utförsäkringar, sänkt a-kassa och välfärdsnedskärningar är inga misstag. De syftar till att skapa rädsla, lönedumpning och ett permanent låglöneskikt som även den övre arbetarklassen ska ha råd att anlita. Det är dit politiken har lett – medvetet.
Här behövs också ett klarläggande utan dimridåer: fattiga försörjer inte staten genom skatt, och staten behöver inte deras skattepengar för att fungera. Låginkomsttagare försörjer samhället genom arbete, studier, omsorg och konsumtion. Deras inkomster går direkt tillbaka in i ekonomin och håller produktion, handel och jobb igång. Det är så samhället bärs i praktiken.
Mot den bakgrunden vill jag gå först med ett tydligt och konkret förslag:
noll skatt på inkomster upp till 25 000 kronor i månaden.
Sedan behövs reformer som människor faktiskt längtar efter och kan bära i samtal på torg och i trapphus. Dina två reformförslag är perfekta valvinnare:
gratis kollektivtrafik i hela landet för alla upp till 20 år, och
tänderna in i ett högkostnadsskydd som sjukvårdens.
Jag vill lägga till en tredje reformlinje som avgör valet: full sysselsättning och full trygghet. Det betyder minst 80 procent i a-kassa utan tidsgränser, ingen utförsäkring och en aktiv offentlig jobblinje när marknaden sviker.
Trygghet handlar också om rättsstaten. Vi behöver en kriminalpolitik som liknar 1980-talets: förebyggande, rättssäker och socialt förankrad. Brott ska mötas tidigt, lokalt och professionellt – inte med symboliska straffskärpningar som skapar mer kriminalitet och mindre trygghet. Hårdare tag utan social grund är inte ansvar. Det är marknadsföring.
Samma realism måste gälla migrationen. En human och generös invandringspolitik är inte extremism. Det mest grundläggande är att aldrig bryta upp par eller gifta människor som lever i Sverige. Kärlek ska inte vara en klassfråga. Funktionshindrade ska dessutom aldrig bära försörjningsansvar för en utländsk partner vid anhöriginvandring. Det är en fråga om rättigheter, värdighet och likabehandling – inte om kostnader.
Här finns också en hård strategisk poäng: vi kan inte nå hela vägen på en gång, men vi har inte råd att lova för lite när så mycket är möjligt och produktivt. En valrörelse som bara erbjuder små steg skapar uppgivenhet. Den känslan bar högern till makten 2022 – och den kan bära oss tillbaka om vi vågar göra motsatsen.
Vill S vinna måste partiet lova reformer som ändrar livet på riktigt: fri rörlighet för unga, tandvård utan skam, trygghet utan utförsäkring, familjer som får vara tillsammans – och en ekonomisk politik som bryter med industrikapitalets disciplineringsprojekt.
Solidaritet är inte nostalgi.
Solidaritet är framtid.
Magdalena Anderssons jultal baserades på tioårspakt med moderaterna. Partiets ledning sonderar terräng för att bilda samlingsregering med vilket annat parti som helst - utom Sverigedemokraterna. Jag kan förstå oron för fascismen. Den är berättigad. Men när Andersson ställer sig redo att tillåta elektroniska fotbojor för sexåringar passerar hon definitivt en gräns.
Mor Courage kunde offra vad som helst för att rädda sina barn undan kriget. Till sist offrade hon också barnen själva. Och Brechts världsberömda drama materialiserar sig i dagens Sverige...
Bra välfärdskrav. Trycket på vår S ledning behöver öka. Det jag saknade var ” det gröna Folkhemmet ” och krav på en radikal klimatpolitik