Palestiniers liv rymmer så många lager av kränkningar
KRÖNIKA Det finns ett ord som får de splittrade pusselbitarna att falla på plats, och det är apartheid, skriver Ellinor Vikman Rindevall.
I september var jag i Palestina för att besöka Tro och Solidaritets projekt.
Jag borde ha skrivit om det för länge sedan, men ända sedan jag kom hem har jag famlat efter orden.
Vad ska jag berätta? Hur ska jag berätta?
Kanske vet jag fortfarande inte. Redan när planet flög in över Tel Avivs kust infann sig den känsla av dissonans som fortfarande kommer över mig när jag tänker tillbaka.
Men nu, när allt fått landa lite, har jag insett att det finns ett annat ord än dissonans som skapar större begriplighet.
Sedan 2023 har bomberna ännu en gång fallit över Gaza. Tiotusentals civila är döda och hela städer är utplånade.
Bland spillrorna av ett förlorat samhälle försöker trasiga människor finna ett hem för natten, och mat för dagen. Just nu dränker vinterregnen tältplatserna i vatten och lera.
På ett sätt är det enkelt att skildra de fasansfulla konsekvenserna av staten Israels hämnd mot ett helt folk, för det som skett i Gaza är så brutalt. Den som är på plats kan lyfta kameran var som helst och börja sända.
Allt är förstört.
Men Västbanken, där jag var, är inte sönderbombat. Där finns utrymme för den som inte vill se att slippa förstå. Eller, för den som vill, en möjlighet att se några av konfliktens många lager.
Alla sorters våld – fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, till och med samhälleligt – färgar livet för den som är palestinier. Och det ständiga hotet om våldseskalering, där Gazas ruiner är det yttersta beviset på hur långt staten Israel är beredd att gå.
Det var som om vi vandrade i parallella världar; jag – utlänningen, palestiniern och israelen.
Helt olika förutsättningar, helt olika liv.
Min egen vistelse kunde på ytan nästan beskrivas som en semester. Vädret var härligt, varje måltid en smaksensation och människorna fantastiska.
Och Jerusalem var vackert. Jag minns ingen hemlös. Gatorna var rena, husen hela, och tempot överraskade lugnt.
Där kan alla som vill se en vacker stad istället för att fundera på varför israeliska flaggor nu hänger ut genom fönstren i de palestinska områdena.
Och våra palestinska kamrater lindade oss i bomull. Skyddade oss. Tackade för att vi var där. Ingenting av det som är en palestinsk vardag nuddade mig, egentligen. Saker hände dem; inte mig.
Jag slogs av att det var så mycket byggnation igång överallt. När jag blickade ut över kullarna, lutad mot ett vackert gammalt olivträd, infann sig spontant känslan av ett rikt och välmående land. Nya områden stod stolt och rakryggat bredvid äldre, luggslitnare.
Så kom insikten över mig: att det var bosättarbostäder som jag betraktade.
Obehaget kröp över ryggraden medan jag såg på skillnaden i levnadsstandard och det brutala i att bosättarna byggt på andra människors mark, med statens stöd.
Våra palestinska partners berättade om hur fattigdomen ibland tvingar människor att gå tillbaka till sin förlorade mark för att söka anställning hos den som stal den.
Vid muren drev obehaget återigen genom min kropp. Jag visste inte ens att den fanns innan vi kom dit, men den är som tagen ur en film. Typ tio meter hög, med bevakningstorn.
Palestinier måste köpa sitt vatten. ”Men vi får bara ca 30-40 procent av behovet”, berättar min vän. Under sommaren släpptes det på två gånger i veckan. Därför står vattentankar på alla tak: man måste spara. Man vet inte när det finns nästa gång.
Palestinier har inte heller rätt att bygga egna vattenreningsverk. Ibland händer att om någon försöker borra en brunn dyker bosättare upp för att förstöra den.
De häller cement i, bosättarna. Så att palestinier inte ska få tag i vatten.
De tidigare cirka tusen checkpointsen har under det senaste året ökat explosionsartat. Och reglerna är hårdare. Inte ens ambulanser släpps över nu, får jag veta.
Numera körs ambulanser till checkpointen och patienterna måste sedan bäras över till en ny ambulans på andra sidan för att kunna åka vidare till ett sjukhus.
Staten Israel har berättat att det är palestinska skattepengar som finansierar utbyggnaden av fler checkpoints. Staten bekostar alltså något som förvärrar en särskild grupp människors liv med deras egna pengar, och berättar det för dem.
Så genomtänkt.
Så många lager av kränkningar.
Under vår workshop i Jeriko blev det tydligt hur checkpointsen påverkar vardagen, för då stängdes plötsligt flera av dem. Helt utan förvarning, och utan information om när de skulle öppnas igen.
Efter varje paus fick vi en ny uppdatering om vilka som var öppna och stängda, och ju närmare dagens slut vi kom, desto mer planering adderades.
Någon hade extra plats i sin bil, någon hade sovplats till de som inte skulle kunna komma hem.
Någon kom aldrig fram till vårt möte. Någon annan skulle vänta kvar på obestämd tid i Jeriko till gränsen öppnades, för frun och barnen var fast i Amman.
En vanlig dag i Palestina.
När checkpointsen är öppna går det att ta sig igenom, med det kan betyda ändlösa köer och kränkande kontroller.
Vi fastnade i en sådan kontroll en gång. Då stod vi stilla i timmar, utan att däcken rörde sig, så långt ifrån att vi inte ens såg checkpointen.
Till slut vände vår chaufför. Vi körde genom en snabbt fallande skymning, som blev till ett kompakt mörker. På slingriga vägar tog vi oss genom Ramallah och ut på landsbygden, där kullarna glittrade av ljus från husen.
Sedan blev allt svart en stund, innan vi kom till en stor belyst väg prydd med israeliska flaggor. Vid den checkpointen var det ingen kö, och de släppte över oss utan att kolla passen.
Till slut såg vi äntligen vårt boende i Jerusalem igen. En resa som borde tagit 20 minuter hade tagit åtskilliga timmar.
Jag tänker också på alla de där milen. För herregud, vad dessa människor måste köra långt på grund av en stats godtyckliga öppnande och stängande av egenupprättade interna gränsstationer.
Det är helt sjukt ur klimatperspektiv. Det är också en ständig extra kostnad för alla mil de måste köra, och dessutom en helt hopplös tillvaro.
Tänk att aldrig någonsin kunna veta när man kommer fram. Att alltid ha mat och vatten, full tank och fulladdad mobil. Att alltid vara beredd på vad som helst.
Även det är vapen som bryter ned människor. Ekonomiskt, fysiskt och psykiskt.
En kväll fick vi se en dansuppvisning. En grupp ungdomar visade traditionella palestinska danser och vi var imponerade.
Men efteråt framkom att flera inte hade velat dansa. Sorgen över läget i Gaza gjorde att det kändes fel. Hur kan vi dansa när Gaza lider? frågade de.
Kompromissen blev att genomföra sitt nummer utan scenkläder.
Vi åskådare hämtades upp för att delta i dansen på slutet. När vi skrattande lämnade ringen och satte oss igen efter några stolpiga försök att hänga med i stegen frågade vi några som inte deltagit varför de avstått. De gav oss samma anledning som ungdomarna uttryckt.
Sorgen är för djup.
En av de palestinska män som valt att dansa berättade att han haft en egen dansgrupp som ung. Men idag var det bara han och en till som fortfarande var i livet, la han till i en bisats.
Han var 59 år.
Den starkaste känslan jag bär med mig är den där djupa dissonansen. Krocken mellan våra värdars omtänksamhet och generositet mitt i sin svåra tillvaro.
Gazas fysiska frånvaro och psykiska närvaro. Bosättarnas skinande vita områden och palestiniernas spruckna fasader.
Jerusalems vackra skepnad och bilderna på översvämmade tältläger flyter tätt bredvid varandra i mitt sinne.
Kvinnor med slöja som berättade om hur de kämpade för sitt samhälle, och de gapiga horder av bosättargubbar som drev runt på stan med pistoler nedstuckna i byxlinningen.
Den goda maten vi åt, och svälten i Gaza.
Det finns ett ord som får de splittrade pusselbitarna att falla på plats, och det är apartheid.
Jag vet inte hur man på annat sätt ska berätta om hur livet ser ut för israeler och palestinier idag.
Tillgången till sjukvård, utbildning, arbete: allt skiljer sig. Och ingenstans är palestinierna vinnare.
Tro och Solidaritet har haft projekt i Gaza och på Västbanken i över 20 år. Engagemanget för fred i regionen sträcker sig långt längre bakåt i tiden.
Under 2025 har Tidöregeringen halverat stödet till Palmecentret. Många andra svenska internationella organisationer är i liknande svårt läge.
Den svenska biståndsbudgeten är en skugga av sitt forna jag och stödet till UNRWA är fortsatt indraget av Sverige.
Men i år är det äntligen val.
Socialdemokraterna har en viktig - livsviktig - uppgift i att snarast återupprätta enprocentsmålet för svenskt bistånd, återuppta stödet till UNRWA och återvända till en biståndspolitik som syftar till fattigdomsbekämpning och utveckling - inte till vad som gynnar svenska intressen.
Ett svenskt pass är en välsignelse. Det är också en skygglapp; en bekväm sköld mot verkligheten. Den som inte vill förstå situationen i Palestina behöver inte anstränga sig.
Det är insikterna om hur förtryck ser ut som kräver lite extra av oss priviligierade.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
TACK, Ellinor! Starkt vittnesmål på marken om hur vardagen faktiskt ser ut. En vacker, men sorglig, berättelse och så viktig. Kognitiv dissonans är verkligen rätta ordet.
Apartheid råder, helt klart!