Den svenska arbetarrörelsen är ett barn av den tyska. August Palm snappade upp de socialdemokratiska idéerna som skräddarlärling i Hamburg, och det första partiprogrammet var en direktöversättning av SPD:s Erfurtprogram.

På senare år har de tyska socialdemokraterna haft stora problem, och sett ut att förlora sin ställning som ledande vänsterparti till De Gröna. Men i valet den 26 september 2021 gjorde väljarna SPD till landets största parti.

Valutgången utmanar vad vi trott oss veta om hur modern europeisk politik fungerar:

• Socialdemokraterna växte och extremhögern gick tillbaka. Olyckskorparna som spådde att tysk socialdemokrati skulle gå samma väg som den grekiska eller franska fick fel. ”Pasokisering” är ingen naturlag.

• Den mindre samarbetspartnern i en regering (Socialdemokraterna) lyckades bygga förtroende genom att regera, medan den större tappade i förtroende.

SPD hade varit den mindre regeringspartnern till CDU/CSU under åtta års tid, och under huvuddelen av tiden var det det större partiet som fick de opinionsmässiga fördelarna av samarbetet.

Kristdemokraten Angela Merkel uppfattades av många - särskilt utomlands - närmast som en socialdemokrat. Och det fantastiska som hände i det här valet var att finansminister och vice förbundskansler Olaf Scholz framgångsrikt lyckades framställa sig själv som arvtagaren till Merkel. Samtidigt som han tog strid mot samhällsproblem som samarbetsregeringen inte löst - låga löner, höga hyror, behov av att utveckla landets infrastruktur.

SPDs kanslerkandidat lyckades sätta bilden att han var samma sorts samarbetsinriktade mittenpolitiker som kunde fortsätta utveckla landet i en progressiv riktning. Vilket inte var särskilt svårt, eftersom Merkel ju hade styrt på ett program som i stora stycken var socialdemokratiskt. Och då de andra kanslerkandidaterna gjorde misstag efter misstag.

Mycket av mediediskussionerna kring detta som om andra val handlar om personligheter och vem som tar vem. Men det finns djupare politiska samtal att föra som också har stor bäring på situationen i Sverige och Skandinavien. Inte minst som det tyska samhället är så likt det svenska och den svenska socialdemokratin till stor del uppstod som en blåkopia av den tyska.

Varje val är unikt. Man måste alltid göra sin hemläxa och förstå vilka rörelser som finns i samtiden, var olika partiers styrkor och svagheter finns och agera i det landskapet. SPD lyckades hitta den strategi som fungerade i det här valet, och vinna trots att de enligt vad vi vet sen tidigare inte borde ha gjort det.

Under 2010-talet trodde många att arbetarrörelsen var uträknad för gott, att de spillror som var kvar snart skulle dö ut. Nu har snart varje skandinaviskt land en socialdemokratisk statsminister, och får snart sällskap av en socialdemokratisk förbundskansler i Tyskland.

Vi lever i en tid där insikten vuxit om hur mycket vi behöver varandra och det starka samhället. Och socialdemokratiska partier har återigen börjat lära sig hur man kan omsätta den känslan i väljarframgångar. Det är ganska hoppfullt för framtiden, också i vårt eget land.

Share