Du har kommit till arbetarrörelsen, som inte kan ta ditt samtal just nu
KRÖNIKA Vill partiet verkligen ha mitt engagemang, frågar Hedda Ljunggren.
Som många andra i min ålder har jag utvecklat en djup frustration för allt som pågår i världen. Högervindar blåser i Sverige, i Europa och runt om i världen, samtidigt som klimatkrisen ignoreras av våra makthavare.
Hoppet, sägs det, finns i att bli en aktiv medborgare.
Under våren flyttade jag till Sigtuna kommun, en av Sveriges mest socioekonomiskt segregerade kommuner. Den rymmer allt från Sigtuna stad, Arlanda flygplats och stadsdelen Valsta i Märsta.
Jag beslutade mig för att kontakta den lokala arbetarrörelsen för att engagera mig i att kommunen ska bli mindre segregerad, och dessutom kunna hjälpa till inför kommande valrörelse.
Mitt mejl förblir obesvarat i över en månad. I början på juni kommer en ursäkt och en inbjudan till sommaravslutningen.
Då har jag redan åkt på semester.
Inga fler inbjudningar kommer.
Under sommaren söker jag en tjänst som politisk sekreterare i Socialdemokraterna i Stockholms valkrets. Det finns flera lediga tjänster, och jag tycker att med en lång bakgrund inom organisatorisk ledning och eventplanering borde jag ha en chans.
Efter sista ansökningsdatum kommer ett mejl om att det är många sökande men att de ska återkomma i juli. Juli passerar och jag mejlar för att få återkoppling.
Två sådana mejl går obesvarade och idag har jag fortfarande inte fått någon uppdatering.
En bekant inom rörelsen skickar ansökan till Bommersviks ledarskapsakademi till mig med stor entusiasm.
Jag passar perfekt! Tycker hon.
Vid det här laget har jag blivit lite skeptisk, men jag söker ändå. Jag går vidare till arbetsprovet, som tar en halv dag att göra.
Några veckor senare kommer beskedet om att jag inte gått vidare, men att de hoppas att jag söker igen nästa gång. Jag ber om feedback, som de svarar att det kan de inte kan ge mig.
Inga vidare inbjudningar till att engagera sig i valrörelsen kommer.
Arbetslösheten bland unga i Sverige, främst utlandsfödda och akademiker, är rekordhög. Som många andra har jag börjat fundera på om det är mig det är fel på? En lyckosam praktikplats under våren som var, och andra förtroendeuppdrag i ryggen, försäkrar mig om att det inte är så.
Men ändå upplever jag mig som giftig inför arbetarrörelsen, som inte har tid att svara på mina mejl eller verkar vilja att jag ska engagera mig inför valet. Jag var aktiv i SSU på lokal nivå under en kort tid i min ungdom, men efter kuppförsök, maktkamper och polisanmälningar beslutade jag mig för att hoppa av (och engagera mig i en fredsbevarande NGO istället).
Finns det något internt dokument som gör att arbetarrörelsen inte vill ta i mig? För att jag som tonåring var åskådare i ett SSU-drama?
Knappast, den som polisanmäldes gör karriär i kommunen.
Arbetarrörelsen, vars unga väljare domineras av kvinnor, är ett ett parti som räknar med min röst om ett år, men som inte verkar vilja ha mitt engagemang.
Min fråga till er som verkar ha blivit accepterad i denna kräsna klubb, är hur ni tänker behålla den?
Hedda Ljunggren är student och sporadisk kritiker av etablissemanget.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Mycket sorglig läsning. Hoppas att du inte ger upp, och att du får annat bemötande väldigt snart.
De rödgröna vill inte ha politiker som förstår något eller vill vänsterut eller keynesianism.