Bidragsreformen ger inte fler jobb – bara fler fattiga
DEBATT August Palm hade en helt annan idé om plikt och rätt, skriver Ulrika Lorentzi.
På en presskonferens om regeringens och Sverigedemokraternas bidragsreform lät kristdemokraten Hans Eklind mycket nöjd när han kallade förslaget om aktivitetskrav i försörjningsstödet för den moderna versionen av ”Gör din plikt. Kräv din rätt”.
Uttrycket brukar tillskrivas den socialdemokratiske agitatorn August Palm. I talet ”Hvad vil Sosial-Demokraterna?” (1881), betonar Palm plikten att ”sluta eder samman” och kämpa för arbetares rätt.
För socialdemokratin har kampen handlat om rätt till arbete, full sysselsättning som ett politiskt mål, samt rätt till ett socialpolitiskt skydd mot risker som arbetstagare utsätts för i en kapitalistisk ekonomi som arbetslöshet, arbetsskador och fattigdom.
Hans Eklinds tolkning ligger långt från den plikt och rätt som uttrycket ursprungligen handlar om.
Bidragsreformen innehåller inte politiska verktyg för att uppnå full sysselsättning, inte heller en rätt till ett bättre skydd mot risker som arbetslöshet och fattigdom. Tvärtom.
Här handlar det om att försämra det sociala skyddet så att biståndsmottagare ska pressas att göra sig anställningsbara genom att acceptera låga löner. Försörjningsstödet ska sänkas, för alla biståndsmottagare och mest för stora familjer.
Aktivitetskravet innebär att biståndsmottagare måste delta i aktiviteter anordnade av kommunen och den som uteblir ska nekas försörjningsstöd eller få sitt stöd nedsatt. Mer beskrivning av de olika förslagen i bidragsformen finns i LOs rapport-PM Tidöpartiernas bidragsreform.
Är förslagen i bidragsreformen en väg till ett rättvisare samhälle? Leder de till att fler får jobb som de kan försörja sig på? August Palm skulle förstås inte tycka det, men lite förvånande är att inte heller Finanspolitiska rådet tror på den här politiken.
Rådet analyserade nyligen regeringens arbetsmarknadspolitik och kritiserade det ensidiga fokuset på åtgärder som ökar de ekonomiska incitamenten till arbete. Dessa åtgärder leder inte till jobb för personer som har en svag förankring i arbetslivet.
Fokus i arbetsmarknadspolitiken borde i stället, enligt Finanspolitiska rådet, ”ligga på att förbättra matchningen och att åtgärda problem med bristande produktivitet, faktisk såväl som upplevd, bland arbetsmarknadens svaga grupper.” (s. 179 i Svensk Finanspolitik 2024)
Att lyssna på hur regeringen och Sverigedemokraterna pratar om bidragsreformen, och sedan läsa remissyttrandena om förslagen, är som att befinna sig i två parallella verkligheter.
Regeringen kvittrar på om att barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet, bidragsberoende brytas och Sverige stärkas. Men tunga remissinstanser som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) och Socialstyrelsen avstyrker förslagen.
De hänvisar till utvärderingar av liknande reformer i andra länder där konsekvenserna varit mycket negativa – först för redan utsatta grupper som blir ännu fattigare och i förlängningen för hela samhället.
Huvudpoängen i kritiken är att förslagen inte leder till jobb. De flesta som uppbär försörjningsstöd idag har helt andra försörjningshinder än bristande motivation eller vilja att arbeta.
I stället för att leda till jobb, blir konsekvenserna ökad fattigdom och risk för arbetslivskriminalitet med lönedumpning och exploatering av arbetskraft. Och att fler jobbar svart och begår brott.
Förslagen ökar även risken för barnfattigdom vilket leder till sämre skolresultat, att unga tvingas ut i jobb med låga inkomster i stället för att utbilda sig och ökad risk för att barn hamnar i kriminalitet.
Den bild regeringen målar upp av försörjningsstödet som ett alltför generöst stöd, som delas ut lättvindigt, saknar förankring i verkligheten. Försörjningsstödet har alltid varit förknippat med stränga krav och har dessutom stramats åt de senaste decennierna. Några fakta:
År 2024 fick 2,4 procent av befolkningen ekonomiskt bistånd någon gång under året. Andelen har minskat dramatiskt sedan 1990-talet.
Antalet vuxna med långvarigt försörjningsstöd, minst tio månader under ett år, var 83 266 personer år 2024. Det är knappt 1 procent av den vuxna befolkningen.
Kommunerna betalade ut 10,9 miljarder kronor i ekonomiskt bistånd 2024, vilket är rekordlågt. Nivån på stödet har inte räknats upp med Konsumentverkets pris- och konsumtionsberäkningar, vilket ska ske enligt socialtjänstförordningen.
Tidöpartierna har rätt i en sak – försörjningsstödet behöver reformeras. Dock inte på det sätt som föreslås i bidragsreformen. Urholkningen måste stoppas och stödet till biståndsmottagare för att närma sig arbetsmarknaden behöver bli bättre.
I utredningen SOU 2025:15 Stärkta drivkrafter och möjligheter för biståndsmottagare konstateras att biståndsmottagare får sämre tillgång till Arbetsförmedlingens insatser än andra arbetslösa.
Det föreslagna aktivitetskravet har en god ambition – att personer med försörjningsstöd ska få tillgång till meningsfulla aktiviteter som för dem närmare arbetsmarknaden. Men det måste utformas smartare för att inte leda till dubbelarbete mellan kommuner och arbetsförmedling, undanträngning av andra arbetslösa eller att biståndsmottagare låses in i aktiviteter som inte för dem närmare jobb.
Biståndsmottagare behöver konkret hjälp med utbildning och praktik. I stället för att tvingas till arbetsplatsförlagd aktivitet utan lön eller några rättigheter som följer med en anställning, som är en del av aktivitetskravet, behöver de subventionerade anställningar med riktig lön. Många behöver även rehabilitering och sociala insatser.
Den skyhöga arbetslösheten har inte uppkommit på grund av alltför generöst försörjningsstöd. Arbetslösheten beror på att det finns för få jobb och att de arbetslösa saknar den kunskap som krävs för de lediga jobben.
En utdragen lågkonjunktur, orsakad av det LO-ekonomerna kallar regeringens hemkokta jobbkris, har gjort sitt till. I början av mandatperioden skar regeringen dessutom ned dramatiskt på arbetsmarknadspolitiken.
I relation till antalet arbetslösa har medlen för aktiv arbetsmarknadspolitik fortsatt att minska de senaste åren. Alltså strukturella problem som kräver politiska lösningar.
Men regeringen vägrar erkänna sitt politiska ansvar.
För att få ned arbetslösheten behövs investeringar så att jobb växer fram och satsningar på att stärka arbetslösas kompetenser. Det behövs också ett skydd mot risker som arbetstagare utsätts för i en kapitalistisk ekonomi som arbetslöshet, arbetsskador och fattigdom.
Vi skulle kunna kalla det ”Gör din plikt. Kräv din rätt.”-reformer i August Palms anda. Där plikten är vårt gemensamma ansvar att sluta oss samman för att förbättra samhället och kämpa emot lögner och orättvisor. Och rätten vi kräver är ett rimligt socialpolitiskt skydd.
Med August Palms ord ur talet ”Hvad vil Sosial-Demokraterna?”: ”vad kan väl vara skjönare en at vara med til at förbätra detta samfund der er rutet, detta samfund der er grundat på lögn och består af orätvisa”.
Ulrika Lorentzi är utredare på LO.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.