Igår var det äntligen finallördag. Gays och faghags (mig själv inkluderad) går på fest i glittriga outfits. Vi jämför nördigt årets vinnare Cornelia Jakobs med det svårslagna Loreen-numret från 2012. Barfotatrenden verkar bestå.

Familjer runt om i Sverige sitter redo i soffan för att hjärtrösta. Det är - som Melodifestivalen själva säger - ”hela Sveriges fest”.

I lördagsunderhållningen med miljonpublik får vi se ett slags potpurri i fina budskap om att krossa normer och låta alla vara sig själva. Det märks att produktionen sett till att en bred palett av människor syns och att programledarnas budskap är woke.

Det är ett slags OS i ”GALighet” (GAL = grön, alternativ, liberal) som pågår om man så vill. 

Samtidigt finns en slags idé om att Europa och Sverige går i en alltmer ”TANig” riktning (TAN = traditionell, auktoritär, nationalistisk). Att folk ropar efter mer traditionalism och att det är ditåt väljarna vänder sig. I tider med krig runt hörnet känns det auktoritära förstås mer närvarande än på länge.

Här kan en del sossar bli ängsliga och framhärda att vårt parti inte får bli för mycket batikhäxor. Vi måste våga prata om hårdare straff. Vi måste prata mer plikt. Annars marginaliserar vi oss själva och skrämmer bort vanligt folk.

Fair enough. Jag håller med. Men! Vi ska inte mata föreställningen om att svensken är konservativ, smårasse, lite homofob och går till SD så fort det pratas om transrättigheter i TV. Jag är övertygad om att det inte stämmer. 

Den klassiska arbetarklassmannen Lasse som bor i Skövdes utkant tittar högst troligt också på Mello. Han har förmodligen noll problem med en kvinna i skägg och läppstift.

Det finns numera Pridefestivaler i nästan varenda småstad. På så vis är väl Melodifestivalen ett gott exempel på hur normer förskjutits, och på hur människor är föränderliga i sina värderingar. Människor utvecklas. Tänk va?

Det Lasse tyckte för femton år sedan är troligen annorlunda än hans värderingar framför TV:n igår kväll.

Förflyttningen är förstås resultatet av en kulturkamp som progressiva feminister och aktivister drivit i många år, men jag vänder mig starkt mot bilden att svensken skulle vara bakåtsträvande. 

Akademiska debattörer som läst för mycket politisk spelteori ska inte få klistra på arbetarklassen konservatismen, eller få oss i sosseriet att tror att konflikten mot GAL är det enda som vinner val.

Vi ska akta oss för att ”TANifiera” Lasse. Han är kanske mer queer än vi tror.

Ellinor Eriksson är psykolog och tidigare förbundssekreterare och -ordförande för SSU.