Är det så här vår berättelse ska sluta? Är den mest intelligenta arten fördömd för att vi misslyckas med att se den större bilden, i jakten på kortsiktiga vinningar?

Detta frågade sig David Attenborough, den världskände zoologen och TV-personligheten, nyligen inför FN:s klimatkonferens i Egypten.

Jag funderar över samma sak. Efter ett långt engagemang i klimat-, miljö- och hållbarhetsfrågor har det varit en självklarhet att lära mina barn att värna den enda plats i universum vi känner till att vi kan leva på.

Men frågan som allt oftare gnager i mitt inre är om jag gör fel.

Som förälder vill jag rusta dem. Göra dem starka och redo för det världen kommer att kasta framför deras fötter.

Men hur ska jag som förälder hantera motsättningen i att lära mina barn att värdesätta liv och värna vår planet, samtidigt som liv efter liv släcks runt dem? Utan att nya tänds.

Och hur gör jag för att stötta dem, den dag de inser detta?

Idag är hälften av världens korallrev döda. Ofattbara 69 procent av de vilda ryggradsdjuren har försvunnit, och Östersjöns ekosystem är nära kollaps. Det är en realitet här och nu, inte ett dystopiskt framtidsscenario.

Europas torka under sommaren var kanske den värsta på 500 år och Grönlands is beskrivs som förlorad. Smälter den helt har vi att vänta ca sju meters havsnivåhöjning – bara från Grönland.

Björn-Ola Linnér, professor och forskare i klimatpolitik, säger till Dagens Nyheter att det fortfarande är teoretiskt möjligt att nå 1,5-gradersmålet, men inte praktiskt. Politiken är helt enkelt inte redo att göra det som krävs.

För precis som Sir Attenborough pekar på, så är det inte mycket som tyder på att mänskligheten avser att vända trenderna.

”Når vi inte klimatmålen så når vi inte klimatmålen”, säger finansminister Svantesson käckt. Och pekar på viktigare frågor, som inflation och Ukraina.

Medan sommarens hetta i Spanien fått fågelungarna att falla döda från sina bon, har svenskarna obekymrat fortsatt flyga dit på charterveckor.

Och fine; jag fattar att alla inte bryr sig om fågelungar och ja, inflation och krig är viktiga frågor. Men Sir Attenboroughs poäng är att vi måste börja se den större bilden.

Döda fågelungar säger något. Att om vi inte börjar agera är det snart kört, även för oss. För hur lite vi än vill befatta oss med saken, så är vi också levande organismer på en planet i obalans. Och there is no planet B, såvitt jag vet.

Ett av mina övervägda alternativ har varit att ge upp. Att försöka finna en acceptans inför att jag inte kan hindra den biologiska massdöd som följer i klimatförändringars och miljöförstöringars spår.

Att i stället för att lära barnen att värdesätta livet ur ett större perspektiv, försöka rikta om lite. Lära dem att uppskatta dagen, livet här och nu, och inte tänka så mycket på framtiden.

De har trots allt dragit många långa strån som vita svenska pojkar i villaförortsidyllen.

Ett annat alternativ är att jag fortsätter på inslagen väg - engagemanget, hoppet och tron. Och det är ju där jag vill vara. I tron på politikens kraft och dess förmåga att förändra.

Jag blev medlem i Socialdemokraterna samtidigt som vi blev Framtidspartiet och jag minns dragningar på 68:an där konceptet presenterades. Det formulerades som ett överhängande paraply som skulle fyllas med innehåll, och jag köpte det. 

För självklart är socialdemokrati framtiden! Vi är Framtidspartiet. Jag tror på oss. Jag tror på vårt politiska projekt.

Men jag har väntat länge på det där tydliga framtidsinnehållet. Som parti vet vi ganska väl hur vi bygger ett socialdemokratiskt samhälle.

Men hur bygger vi ett hållbart socialdemokratiskt framtidssamhälle i en varmare värld? Vad krävs? Kan våra fritidspolitiker svara på det och agera utifrån det i varje beslut?

För det är oss de kommer att prata om i framtiden. Vi som är politiker nu. Vi som kunde men inte mäktade med att fatta besluten som krävdes. Och vi kan inte skylla på regeringen, för praktisk klimat- och miljöpolitik utförs i kommunen och regionen. Varje beslut spelar roll.

Låt oss samla oss kring framtidsfrågorna. Precis som när NATO-ansökan skulle behandlas så behöver vi gemensamt analysera och staka ut vägen för hur vi stöper om vårt samhälle till att bli just ett hållbart socialdemokratiskt samhälle.

Vi behöver en gemensam vision och ett metodstöd till förtroendevalda. Den nya regeringen har bränt Sveriges ledartröja, men Sveriges största parti och folkrörelse finns kvar. Vi måste börja se vår tids största utmaning i ögonen och prata om hur vårt parti kan forma det politiska ledarskap som krävs.

Vi har redan gjort den här resan: när vi slogs för allmän och lika rösträtt och när vi påbörjade bygget av det som skulle bli framgångssagan Sverige. Låt oss prata om hur vi säkrar den framgångssagan även framåt. 

Att lyfta oss ur de svårigheter vi hamnat i är vår tids utmaning. Men det är klart att vi socialdemokrater är redo att göra det som krävs? Det handlar lika mycket om att ge livet en chans som det handlar om det etiska och moraliska ansvaret i att inte ge upp om framtiden. 

Låt oss lära våra barn att värna om djuren, naturen och andra människor, och låt oss bjuda in dem att ställa sig bredvid oss vuxna i arbetet med att stoppa det som förstör, rädda det som går att rädda och utveckla allt det som är bra.

Nu måste vi bli ett parti med framtiden i fokus, fullt ut.

Ellinor Vikman Rindevall är S-politiker i Region Stockholm med fokus på vatten-, miljö- och hållbarhetsfrågor.