När jag var runt 5 år gammal besökte jag IKEA med min mamma. Vi körde in på familjeparkeringen nära huvudingången när jag sa: men vi kan ju inte stå här, vi är ju ingen riktig familj. 

Som liten gick jag ofta runt och funderade på hur det skulle vara att ha en “riktig” familj. Hur det skulle vara att ha syskon. Men framförallt hur det skulle vara att ha en pappa.

När jag var ett år gammal gick min pappa bort. Sedan dess har det bara varit jag och min mamma. Jag har haft det bra, och ska inte klaga.

Jag har nog aldrig känt någon sorg över min situation, men har ofta stött på andra som uttalat sig fördomsfullt och dömande. 

Samma känsla som på IKEA-parkeringen fick jag när Ebba Busch sa att en familj ska sträva efter att vara mamma, pappa, barn. Det är enligt KD-ledaren det enda rätta, det så kallade naturliga. 

På något sätt skulle min familj vara sämre.

KD-ledarens uttalande var framförallt riktat till likasinnade i en konferenshall 2018. I sammanhanget var uttalandet en attack mot samkönade pars rätt att skaffa barn.

Men för mig är det också en attack på alla ensamstående föräldrar som kämpar för att få vardagen att gå ihop.

Vad vill Busch att ensamstående föräldrar ska göra? Snabbt skaffa sig en ny partner? Vem som helst? Förutom någon av samma kön då.

Svaren lyste med sin frånvaro. Då som nu.

Varför just en kärnfamilj skulle vara det bästa framkommer inte heller. Är det för att barn ska lära sig idrotta av en pappa? Eller lära sig vara “känslosam” av en mamma?

Jag är kvinna, jag använder inte smink och, om jag får säga det själv, jag är rätt grym på att spela fotboll. Utöver har jag fem SM-guld i skateboard.

Tänk, jag blev elitidrottare i mansdominerad idrott utan en pappa. 

För mig är det en annan faktor som är avgörande för en familjs lycka. Det är närvaron av kärlek. Närvaro vid myskvällar, kramar och stöd.

Jag tror inte att det spelar någon roll hur många föräldrar en har, eller vilket kön de har. 

Under mitt korta liv har jag mött så väl barn till kärnfamiljer och stjärnfamiljer som har haft det jobbigt hemma. Familjekonstellationen har inte varit problemet.

Samtidigt är den heller inte oviktig. Familjer med enastående föräldrar kan råka på ekonomiska svårigheter.

Innan pandemin levde nästan var femte barn med en ensamstående förälder i barnfattigdom. Nästan vartannat barn med en utrikesfödd ensamstående mamma var drabbad av barnfattigdom.

Det är en skam för ett välfärdsland som Sverige. Barnfattigdomen behöver utrotas. Det är en av de stenar Socialdemokraterna behöver vända för att knäcka nyrekryteringen till gängen. 

När det gäller barn till samkönade par är det bara ren lycka. Det är tråkigt att människor år efter år behöver må dåligt och diskrimineras för att de älskar en person av samma kön.

Jag hade hoppats att vi kommit längre. Men jag är inte heller förvånande att åsikter som de Ebba Busch ger uttryck för finns inom religiöst kopplade organisationer.

För er som för fortfarande lever i en kärnfamiljsfantasi - det är dags att växa upp.

Barn behöver främst av allt kärlek och stöd, inte ett korrekt antal föräldrar av motsatta kön.

Det tog mig närmast 20 år innan jag accepterade och förstod att jag och min mamma visst var en riktigt familj. Att vi visst förtjänade att stå på IKEA:s familjeparkering. Det spelar ingen roll vad konservativa politiker säger.

Så om jag skulle träffa mitt femåriga på den där IKEA-parkeringen idag så skulle jag säga: Det är din mammas kärlek till dig som visar att ni är en riktig familj, inget annat.

Emma Fastesson Lindgren är förbundsordförande för S-studenter