En saga om landet som glömde tiden
DEBATT Landets väktare sade att de sökte det nya, det snabba, det obeprövade, skriver Jan Svärd.
Fyra miljoner svenskar över femtio år sorteras bort från arbetsmarknaden, samtidigt som politiken talar om arbetslinje och längre arbetsliv. Det är inte en paradox utan ett politiskt misslyckande. Ålderismen urholkar både tillit och ekonomi – och ändå är den nästan osynlig i den politiska debatten.
Det fanns en gång ett land som hade byggts långsamt. Inte av stormar eller mirakel, utan av människor som gick till sina arbeten varje dag, som producerade, lagade det som gick sönder och lärde sig av det som inte blev som de tänkt.
Det var ett land som höll ihop därför att någon alltid visste hur.
I detta land fanns en särskild kraft. Den syntes inte i byggnaderna eller på kartorna, men den höll allt på plats. Man kallade den erfarenhet.
Den hade samlats över tid, i händer som gjort samma sak många gånger, i huvuden som sett mönster upprepa sig och lärt sig när man skulle skynda och när man skulle vänta.
De som bar mest av den kraften hade levt länge. De visste hur man höll ihop när det blåste, hur man tog ansvar när andra tvekade, och hur man byggde något som inte rasade vid första påfrestningen.
Men en dag började landet mäta tiden på ett nytt sätt. Inte som något som gav djup, utan som något som tog plats.
Vid portarna till arbetets hus sattes nya gränser upp. De var inte skrivna i lagböcker eller på skyltar, utan i blickar, i tystnader och i uteblivna svar.
De som hade levt länge fick vänta utanför. Inte för att de saknade förmåga, utan för att de hade varit med förr.
Landets väktare sade att de sökte det nya, det snabba, det obeprövade. De sade att framtiden krävde något annat än minne.
Till en början märktes det knappt. Maskinerna snurrade vidare och mötena hölls som vanligt.
Men långsamt började något förändras. Beslut fattades allt snabbare. Misstag gjordes som redan en gång hade gjorts. Ingen mindes längre hur man hade löst detta sist.
Det var då landet började förstå att det inte var de äldre som blivit svagare. Det var landet som blivit glömskt.
Det hade förväxlat rörelse med riktning och nyhet med hållbarhet.
En dag samlades människorna och ställde sig två enkla frågor: Vad är ett samhälle om det inte litar på sitt eget minne? Vad återstår när erfarenhet betraktas som en belastning i stället för en tillgång?
Och först då började dörrar öppnas igen. Inte av hövlighet, utan av nödvändighet. Inte för tiden som gått, utan för det som tiden lämnat efter sig.
Sedan dess berättas sagan för att påminna. Om att det inte finns något bäst-före-datum på ansvar. Inget slutdatum för omdöme.
Och inget samhälle som står stadigt utan tillit till dem som varit med och byggt det.
Jan Svärd är författare samt ordförande för Socialdemokrater för Reformer i Malmö.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.