En sjuk person kan inte bara stirra in i väggen
DEBATT Dags att ge sjukersatta och utslitna en värdig framtid, skriver Oskar Brandt.
Sjukersättningen – tidigare förtidspensionen – behöver ett större och tydligare uppdrag i Sverige. Inte bara för dem som är permanent utslagna, utan också för dem som arbetslivet eller sjukdom slår ut under längre perioder utan att den utsatte är helt förlorad för arbetsmarknaden.
Den behöver också följa löneutvecklingen. Därför måste sjukersättningen löneindexeras retroaktivt från år 2000.
Det skall vara både pris- och löneindexreglering av sjukersättning, socialförsäkringar och bostadstillägg.
Det handlar om anständighet. Den som arbetslivet eller sjukdom slitit ut, psykiskt eller fysiskt, ska inte samhället straffa med fattigdom.
Ett tryggt skyddsnät är inte bara en fråga om rättvisa. Det är en förutsättning för produktivitet. Vem vågar ge allt i arbetet, om man inte kan lita på att samhället fångar en när man faller?
För att fungera rättvist måste sjukersättningen vara så hög att man kan leva ett gott liv. Jag föreslår en nivå på minst 90 procent av tidigare inkomst. Detta gäller också a-kassa, sjukpenning och ålderspension.
Och nej – det behöver inte betalas med höjda skatter. Staten kan, med förståelse för vår fiatvaluta, skapa pengarna utan att pressa produktionen genom skatteuttag.
Ålderism, det vill säga att arbetsmarknaden ratar äldre arbetssökande, slår ut många redan från 50 års ålder. Då krävs ett system där en ny värdig sjukersättning, som bör återfå namnet förtidspension för att bli mer heltäckande, kan skydda dem som inte längre kommer kunna återvända till arbetslivet.
Ingen vinner på att tvinga högutbildade eller erfarna människor tillbaka till Burger King eller RUT-städ. Sådan konkurrens pressar också unga med gymnasieutbildning ut ur arbetsmarknaden.
Och det skapar ett samhällsklimat av stress, misstänksamhet och förlorad framtidstro. Något som, enligt hjärnforskaren David Rock, minskar både kreativitet och problemlösningsförmåga.
Om och när ålderismen slår ut äldre villaägare, riskerar vi en fastighetskrasch om inte dessa har råd att bo kvar på en sjukersättning eller förtidspension.
Nivån på sjukersättningen håller, likt alla socialförsäkringar, uppe köpkraften automatiskt och stabiliserar lågkonjunkturer. Utan detta skydd för köpkraften riskerar vi djupare lågkonjunkturer där fler företag och arbetare förlorar sin försörjning.
Kriminalitet ökar också om inte samhället erbjuder arbete eller annan stabil försörjning.
Vi måste också ha ett system som ger dem som föds utan arbetsoförmåga eller förlorar sin arbetsoförmåga tidigt i livet en värdig levnadsnivå jämförbar med friska medborgare med normal lön.
Kanske kunde något extra utgå om den unge sjuke hunnit bevisa någon form av studiekapacitet eller avslutat sina studier och blivit sjuk i början av arbetslivet.
Psykossjukdomar slår ofta ut folk tidigt i livet, men lidandet för många psykiska sjukdomar kan begränsas med god ekonomisk levnadsstandard.
Reinfeldts arbetslinje försökte redan på 00-talet att pressa ut sjukskrivna och arbetslösa i låglönejobb – men produktivitetstillväxten minskade istället. Vi behöver därför tänka nytt.
Sjukersättning måste den utsatte kunna kombinera med små hobbyinkomster på upp till 30 000 kronor om året, utan avdrag. Därefter bör man gradvis fasa ut stödet om arbetsförmågan ökar. Det kan ske genom att den sjuke får bli deltidssjukersatt eller att inkomsten sänks med vissa summor för stora hobbyinkomster.
En sjuk person kan inte bara stirra in i väggen. Att måla, skriva och skapa musik kan läka och ge vissa extrainkomster – utan att den utsatte kan arbeta som rivningsstädare för det.
Lagar om att bidragsbrott ska kunna diskvalificera folk från alla framtida socialförsäkringar riskerar att hota samhällets grundvalar. Självklart skall den brottslige förlora det han fått fel, men inte framtida ersättning. Det blir ju en dödsdom.
Det är viktigt att sjukersatta får vara aktiva i föreningar eller på sin fritid särskilt om de inte får betalt. Att bara få stirra in i väggen gör ingen frisk.
Och det sänker produktiviteten om de som ger allt riskerar att hamna i en ovärdig, destruktiv tillvaro om de blir utslagna.
Fack och arbetsgivare bör dessutom kunna samverka för att bygga upp försäkringsfonder för äldre arbetstagare som inte får arbete eller sägs upp på grund av ålderism eller åldersrelaterad arbetsförmågesänkning. Staten ska ta huvudansvar – men kompletterande lösningar behövs om 90 %-nivån inte kan säkras direkt.
Sjukersatta måste också kunna vara politiskt aktiva. Om inte dessa har röster vid makten, riskerar de utsatta total utslagning.
Om de sjukersatta är heltidsarvoderade politiker ska sjukersättningen kunna vila. Om de som fritidspolitiker tjänar under 100 000 kronor per år bör de få behålla sin ersättning, med eventuella avdrag först därefter.
Blir man friskare och får en högre lön innan ny sjukdom drabbar, ska den sjukersättning man får senare i livet utgå från den bästa lönen de senaste fem åren. Bostadstillägg ska vara pensionsgrundande, så att framtiden för de långtidsutslagna inte hänger på politikers nycker.
Bedömningen av arbetsförmåga måste ske mot de yrken man faktiskt har utbildning eller kompetens för. Ingen akademiker ska behöva bevisa att hen inte kan arbeta i byggbranschen eller vice versa.
Samhällets stödinsatser – LSS, hemtjänst, boendestöd – ska säkerställa att en sjukersatt inte har det sämre än en person med medianlön. Annars drar hela lönebildningen nedåt och arbetsmoralen urholkas.
Ett sådant välfärdssystem stärker inte bara demokratin. Det stärker också tilliten, produktiviteten och innovationsförmågan. Det ger utrymme för alla att göra sitt bästa – utan att gå sönder. Och det ger ett samhälle som håller ihop.
Därför måste vi ge sjukersättningen ett nytt uppdrag – för trygghet, rättvisa och framtidstro.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|
Mycket bra skrivet. Det känns dock som att S helt tappat ambitionerna för denna grupp… om inte S kan stå upp för dem, vem ska då göra det?
”Ingen vinner på att tvinga högutbildade eller erfarna människor tillbaka till Burger King eller RUT-städ. Sådan konkurrens pressar också unga med gymnasieutbildning ut ur arbetsmarknaden.”
Det är där vi befinner oss idag. Folk flyttar ut ur landet pga. denna situation.
Klart att det blir så då vår politik ytterst är styrd från annat håll - långt borta. Det är förstärkt av ett narrativ som gör att vi avgudar de länderna och tror att vi - utan dem - går under. Dett är just det som är kolonialism (läs gärna Frantz Fanon: ”Svart hud - vita masker”.)
Vi har ett land - som vi gärna kallar ”fritt land”, men… kvarstår att se hur fritt det egentligen är.