I debatten nämns ofta att utrikesfödda elever har svagare resultat än svenskfödda, och att föräldrarnas utbildningsbakgrund har stor betydelse för barnens skolframgång.  

Jag är ingen forskare i dessa frågor, men med mer än tjugo års erfarenhet från olika roller i skolsystemet har jag lärt mig en hel del. Framförallt har jag förstått språkets betydelse för att upprätthålla – eller bryta – sociala orättvisor och hierarkier.

Jag har haft hundratals samtal med lärare och rektorer om varför vissa elever inte klarar skolans mål. En faktor återkommer ständigt - eleverna som misslyckats har ett alldeles för fattigt språk.

Som skolborgarråd i Stockholm och utbildningschef i Botkyrka förundrades jag ofta över hur en del elever som kom till svensk skola i högstadiet kunde nå meritvärden uppemot 300 poäng, samtidigt som många elever med utländsk bakgrund men som var födda i Sverige hade så svårt att nå gymnasiebehörighet.

I den allmänna debatten klumpas ofta invandrarelever ihop till en grupp och många tror att deras resultat genomgående är svaga. Själv en amatör på området har jag efter hand lärt mig att förstå den grundläggande mekanismen:

Elevens skolframgång beror inte av vilket språk de talar utan av hur rikt det språket är! Man måste lära sig skilja på språkligt kapital och språklig valuta!

Vi tar ett exempel: En elev som börjar årskurs ett bör normalt ha ett ordförråd på kanske 6 - 8 000 ord för att klara undervisningen bra. Tänk er en elev som har tillgång till 4 000 ord på svenska och samma 4 000 ord på arabiska. En annan elev har tillgång till 8 000 ord på arabiska och inget ord på svenska.

Vilken elev kommer klara skolan bäst?

Ja den allra första tiden kommer eleven som har ett litet ordförråd på svenska klara undervisningen bäst. Men min gissning är att inom ett år kommer den eleven bli omsprungen av eleven med det rika ordförrådet på arabiska.

Det är nämligen mycket svårare att bygga upp ett språkligt kapital (ordförråd, begreppsbildning, nyanser, abstraktioner) än att växla in ett språkligt kapital i en ny valuta (t.ex. att växla från arabiska till svenska).

Det är här klassbakgrunden kommer in. Efter ett antal år i svensk skola är det ingen större skillnad i resultat mellan utrikesfödda och svenskfödda elever – om man rensar för föräldrarnas utbildningsbakgrund.

Att inte ha tillgång till det svenska språket är inledningsvis ett handikapp för de utrikesfödda eleverna. I alla fall så länge vi bara undervisar på svenska, och bara mäter deras kunskaper utifrån vad de kan uttrycka på svenska och inte från vad de egentligen kan.

Jag brukar säga att de nyanlända eleverna inte får betyg i sexton olika ämnen utan sexton betyg i ämnet svenska.

Men i längden kommer det att gå mycket bra för de nyanlända elever som har ett starkt språkligt kapital med sig hemifrån.

De kan ha problem med övergångar mellan skolformer, och lite stelbenta tillträdesregler om de kommer sent i sin skolgång. Men i relation till elever med tillgång till ett litet språkligt kapital ser deras möjligheter bra ut.

Däremot är tyvärr oddsen för skolframgång dåliga för elever med ett svagt utvecklat språk. Oavsett om de är utrikesfödda eller har svensk bakgrund i generationer.

I de tidiga skolåren får inte klassbakgrunden så starkt genomslag i elevernas resultat. Men på högstadiet, där undervisningsspråket blir allt mer abstrakt och mångfacetterat, blir skillnaderna enorma.

Om inte undervisningen under hela skolgången har hjälpt eleverna att bygga upp sitt språkliga kapital så blir det föräldrarnas utbildningsbakgrund som styr resultaten. Och utbildningssystemet återföder det existerande klassamhället.

Därför måste all undervisning från förskolan och uppåt inriktas på att ge alla elever tillgång till ett rikt språk.

Det går inte att skilja på språk och kunskaper. Att utveckla språket är inte bara svensklärarens ansvar utan i allra högsta grad också fysik- och historielärarens.

Den svenska förskolan har en fantastisk potential att jämna ut barnens tillgång till språkligt kapital. I Botkyrka berättade pedagogerna i förskoleklassen (alltså sexåringarna) att de med säkerhet kunde säga vilken avdelning från samma förskola som olika barn hade gått på.

Barnen från den ena avdelningen hade genomgående ett rikare språk och ett större självförtroende än barnen från den andra avdelningen. Om man gick in och tittade på verksamheten så förstod man snabbt varför.

Personalen på den språkligt framgångsrika avdelningen iscensatte ständigt spännande och utmanande lärmiljöer för barnens lek, och de var alltid närvarande med barnen i små grupper där de kunde fånga upp barnens frågor och utforska naturvetenskapliga eller tekniska fenomen. En tur till skogen var inte bara rik på frisk luft utan innehöll en ocean av lärande.

Det är inte givet att personalens utbildningsnivå är liktydigt med den pedagogiska verksamhetens kvalitet. Jag har sett fantastiskt duktiga barnskötare under åren. Men det är klart att tillgång på utbildade förskollärare är viktigt för barnens språkutveckling.

Hur ser det ut med fördelningen av förskollärare i vårt land? Tyvärr ser vi samma bild som inom grundskolan – de rikaste bostadsområdena har i allmänhet mycket bättre tillgång på utbildade förskollärare.

När jag började som utbildningschef i Botkyrka var förskollärarandelen drygt 20 procent i de fattiga norra kommundelarna mot drygt 40 procent i de rika södra. Samma situation rådde i Stockholm när jag var borgarråd.

Här finns en stor uppgift för alla kommunalpolitiker. Man kan inte anställa storasyskon med litet språkligt kapital om man vill lyfta barnens språk. Det är svårt att lyfta sig själv i håret.

En kompensatorisk kompetensfördelning i förskola och skola är minst lika viktig som en medveten ekonomisk resursfördelning.

Hela skolan kan arbeta språkutvecklande. Om man har ett tydligt fokus på att alla anställda har ett ansvar för att utveckla elevernas språk. Om lärare i alla ämnen får hjälp att göra sin undervisning språkutvecklande. Om lärare identifierar de mest centrala språkliga begreppen, och ser till att alla elever verkligen förstår dessa begrepp och inte bara kan stava till dem.

Läsningen är förstås central för utvecklingen av det språkliga kapitalet. Samspelet mellan bibliotek och skola är extremt viktigt i fattiga bostadsområden. Men andra kan också göra skillnad.

Som när fackliga organisationer driver projekt för att få sina medlemmar att läsa med barnen. Som läskampanjer och läxhjälpsaktiviteter.

Och som förälder kan man ha rutinen att be barnet berätta om sin dag på förskolan eller skolan vid middagsbordet. Den amerikanske forskaren Robert Putnam har i en studie visat att samtal vid middagsbordet är en av de mest avgörande framgångsfaktorerna för ett barns framtida livschanser.

Språkligt kapital är alltså viktigt - men hur är det med den språkliga valutan? Det finns ju uppenbarligen utmaningar också för elever som har ett rikt språk, men som har svenska som sitt andra eller tredjespråk.

Hur kan vi bli bättre på att tillvarata alla de kunskaper och erfarenheter som utrikesfödda elever har – men som de ännu inte kan uttrycka på svenska?

Det handlar om tusentals elever som går till skolan varje dag och inte har de språkliga redskapen att hänga med i undervisningen eller visa vad de faktiskt kan. Otaliga studiemisslyckanden som inträffar för att vi inte klarar att organisera undervisningen för flerspråkiga elever tillräckligt bra.

Det finns inte en avgränsad lagringskapacitet i hjärnan för språk, som innebär att utveckling av ett språk står i konflikt med utveckling av ett nytt. Tvärtom.

Vi vet att ju mer välutvecklat ditt förstaspråk är - desto lättare är det att lära sig ett andraspråk. Och ännu lättare blir det att lära sig ett tredjespråk. Språken förstärker varandra ackumulativt.

Att använda elevernas modersmål i skolundervisningen kan ske på olika sätt och med lite olika syften. Dels inom ramen för ämnet modersmål, och dels som ett stöd för elevens skolframgång i alla ämnen. Det finns olika metoder för hur modersmålet kan användas som stöd för undervisning i andra ämnen:

Tvåspråkig undervisning är den kvalitetsmässigt mest avancerade, men också svårast att få till organisatoriskt. Det innebär att eleven i klassrummet får ämnesundervisning både på svenska och på sitt modersmål.

Även om man inte kan ha stödet på modersmålet i klassrummet så kan man ge studiehandledning på modersmålet inför en lektion eller nytt kunskapsområde. Det kan då handla om att bidra till förförståelse och att gå igenom innebörden av vissa centrala begrepp

Modersmål är också ett eget ämne med egna kursplaner och kunskapsmål. Det är en rättighet att läsa för de elever som har ett annat modersmål än svenska som ett levande språk i hemmet. Utifrån ovanstående resonemang om språkligt kapital och språklig valuta fyller modersmålsundervisningen en viktig funktion i att stärka elevernas språkliga kapital - att se till att deras förstaspråk blir rikt. En bra modersmålsundervisning stärker elevernas skolspråk och inte bara deras vardagsspråk.  

Även om ovanstående former för stöd för skolframgång på modersmålet är mycket viktiga är de ofta svåra att få till organisatoriskt. Den överväldigande majoriteten av all undervisning av tvåspråkiga elever sker på svenska. Då gäller det att se till att den undervisningen hjälper till att bygga elevernas språk - att det är en språkutvecklande ämnesundervisning.

All den fortbildning som pågår runt om i landet kring språkutvecklande undervisning är förmodligen den allra viktigaste insatsen för att fler nyanlända elever ska kunna nå skolans mål. Det som är så bra med språkutvecklande ämnesundervisning är att det inte bara gynnar elever med annat modersmål än svenska. Det är också jätteviktigt för svenskfödda elever med ett litet språkligt kapital.

De flerspråkiga eleverna behöver en undervisning baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte på myter och fördomar.

För att sammanfatta: Den ojämna tillgången till språkligt kapital är en central mekanism för att upprätthålla och nedärva klasskillnader. Man måste lära sig att skilja på språkligt kapital och språklig valuta.

Förskolan och skolan kan göra mycket – både för att bygga ett starkt språkligt kapital hos dem som har lite med sig från hemmet. Men också för att utnyttja det språkliga kapital som eleverna har på sitt modersmål, redan innan de hunnit växla över till valutan svenska.

Språk är makt – kanske ännu mer nu än tidigare. Och här finns stora möjligheter för socialdemokratiska skolpolitiker att göra skillnad. För att förbättra förutsättningarna för hundratusentals elever - och för hela vårt samhälle.

Erik Nilsson är tidigare statssekreterare i utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen. Han har också varit utvecklingschef på Skolverket, utbildningschef i Botkyrka kommun och skolborgarråd i Stockholms stad.