Ett kommunalråd måste vara en "doer"
KRÖNIKA Att lyssna på folk är grunden i ledarskapet, skriver Robert Björkenwall.
Hemmavid på torget möter jag ibland bekanta. Också en bekant som är flykting och som undrar:
– Håller du ännu på och skriver? Och har ett och annat förtroendeuppdrag kanske kvar också?
– Visst, jag är pensionär, svarar jag. Men ännu håller jag på lite och visst kliar det ännu i fingrarna att skriva en och annan text. Särskilt i orostider som dessa. Men kul att du undrar. Och nog tänker jag ibland att lägga av helt.
Men nog var det ett annat och mer inrutat liv när jag var yrkesverksam på heltid och med dagislämning, hämtning och mycket annat. Och så allt detta planerande och alla tankar varje sommar, med semesterplaner, med resor, vänner, en och annan släktträff, böcker som borde läsas och texter som ändå borde skrivas.
Och så förhoppningarna om att samtidigt ändå kunna koppla av. Helst också slippa bli störd av jobbfrågor.
Det lyckades inte alltid så bra. Till hustruns och barnens förtret.
Men visst, ett positivt semesterminne var en het julidag i Östergötland, mitt under fotbolls-VM i USA 1994. Jag och mina döttrar tog fram en boll på egna gräsplätten.
Vi leker att vi är Henke Larsson, Martin Dahlin och Tomas Brolin. Vi passar bollen, skrattar, dribblar och skjuter iväg lite lösa skott; vi saknar ju målis.
Och på nätterna svettas vi vuxna när vi kollar Sveriges spännande väg till brons i fotbolls-VM i USA. En het sommar, då som 2018 och 2024.
Ett annat tydligt minne är när jag i slutet av 1990-talet återvände från en lyckad resa till Las Vegas, när jag föreläst inför 5 000 amerikanska brevbärare (fackligt välorganiserade!) på Letter Carrier’s kongress – och lyckades fånga deras öra och uppmärksamhet.
Detta genom att prata om demokratiskt ledarskap och inledde med att inleda med att prata om när den förra basketstjärnan Larry Bird (från Boston Celtics) med sitt spelarlyhörda ledarskap lyckades göra det länge mediokra Indiana Pacers till amerikanska mästare i basket.
– You really took them now, sa brevbärarfackets fine ordförande Vince Sambrotto.
Och sedan bad han mig, faktiskt, att köra samma föreläsning en gång till på ett seminarium för ett lite mindre gäng fackligt aktiva från olika delar av USA.
Sedan som extra tack för insatsen tog de mig till en visning av den maffiga Hooverdammen i Coloradofloden. Sevärt, ett rejält ingenjörsbygge.
En annan sak som jag då och då reflekterat över är hur ett bra kommunalråd ska eller borde vara.
Tre jag minns särskilt var min födelsestad Kirunas kommunalråd “hälso-Pelle” (Pettersson), uppkallad efter hans tid som hälsoinspektör innan han blev ett folkligt populärt kommunalråd. Han var just ett sådant kommunalråd som löste många problem genom att röra sig bland folk på gator och torg, och vara en “doer”.
Göran Johansson i Göteborg likaså. Samma typ som “hälso-Pelle”. Till och med a-lagarna i Brunnsparken i Göteborg “stramade upp sig” och lovade vara nyktra och rösta på valdagen. Jag minns det väl.
En tredje var folkskolläraren “Röde Börje” Andersson i Borlänge. Samma typ också han. Han berättade vid ett tillfälle för mig varför han valde att göra processen kort och avgå nästan direkt i vantrivsel som försvarsminister i Palmes regering.
Detta och mycket annat berättade Börje när vi satt och pratade en kall februaridag 1991 – mitt under USAs “Desert storm” i Kuwait. När vi satt vid brasan i hans fritidshus i Valsan och pratade om hur en bra kommunalpolitiker ska vara. En story vi sedan kom att använda på en S-konferens i Uppsala.
Storyn handlade om när Börjes efterträdare Georg Karlsson, med bakgrund på Kvarnsvedens pappersbruk, var på besök i Kvarnsveden och träffade sina gamla arbetskompisar. Dessa klagade då på snöskottningen, varpå Georg svarade:
– Jag sysslar bara med målstyrning nu som kommunalråd.
Vad lär vi oss av det här?, frågade Röde Börje. Jo, att en bra kommunalpolitiker måste vara “både mullvad och örn“.
På konferensen i Uppsala blev det många skratt när Börje drog den här storyn. Men Georg Karlsson – folklig också han – sa faktiskt aldrig så, utan tog tvärtom tag i problemet och fixade att snön skottades. Så storyn hittade vi på för att illustrera hur en bra kommunalpolitiker borde vara.
Hela det här illustrerar hur Börje såg på rollen som förtroendevald och folkligt förankrad “doer”. Men i Stockholm trivdes han inte.
Han övertalades av Olof Palme med ångrade sig raskt. Det var inget för honom. “Det är bättre att vara i Borlänge och bestämma än att vara en bland många knapptryckare i Stockholm”, menade han.
Inför den stora “semestern i livet”, pensioneringen, hade jag inte så många planer. Tänkte bara att jag skulle ägna mig mer åt föreningsliv, men det blev faktiskt inte riktigt så.
Men gjorde även då “min medborgerliga plikt”. Ville “betala tillbaka” lite till för vad jag lärt mig i yrkeslivet och som samhällsintresserad.
Detta genom att verka som senior bl a vara nämndeman i förvaltningsrätten och som aktiv i styrelsen, vice först och sedan ordförande i Stockholmsjournalisternas seniorer (dryga 1 200 medlemmar). Många och kunskapsrika seminarier för seniorer varvade med resor och spännande möten i enklaven Kaliningrad (innan Putins Ukraina-krig!) , Bryssel, Madrid, Prag, Budapest, Gdansk, Oslo och Helsingfors.
Jag är fortfarande aktiv där. Även om jag avgått ur styrelsen sedan några år tillbaka.
Redan före pensionen skaffade jag årskort på gym och började träna 2-3 gånger i veckan för att sköta min hälsa och få lite bättre kondition. I samvaro i bastun efteråt möts nya bekanta från högst varierande yrken.
Småprat uppstår om böcker, musik och varför många ting fungerar sämre nu än när vi var vi växte upp. I världen i stort hade vi då lite färre självgoda, narcissistiska och despotiska ledare som Trump, Putin, Xi, Erdogan och Netanyahu. Enas vi om i bastun.
Och hur är det med EU-ledarskapet? Jo, lite väl vekt, och vi kröker fjäskigt rygg när Trump självsvåldigt dikterar villkoren. Och kräver att andra ska dansa efter hans svajiga pipa.
Och inte är Ulf Kristersson någon statsman. Någon Erlander, Palme eller Göran Persson blir han aldrig. Kommer inte ens att nå upp till naveln heller på en högerman som Gösta Bohman, enas vi ofta om i bastun på gymmet.
Statsministern duger på sin höjd till att putsa skorna på Turkiets diktator Erdogan. Den vuxne i rummet blir han aldrig.
Robert Björkenwall är frilansjournalist.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.