Ett trygghetssystem ska inte vara en labyrint av regler och avslag
DEBATT När allt fler fastnar eller faller rakt igenom så måste vi tänka om, skriver Karin Johansson.
Vi har länge trott att våra trygghetssystem är en säker hamn när livet stormar. Men idag möter jag dagligen människor som gråter, är förtvivlade och osäkra på sig själva – fast i en byråkratisk labyrint där hoppet sakta rinner ur dem.
Den trygga famnen har blivit en tunn spindelväv. Frågan är om vi ska låta det fortsätta, eller bygga ett system som faktiskt lyfter människor tillbaka till livskvalitet och egen försörjning.
Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har länge varit två av de viktigaste pelarna i det svenska välfärdsbygget. De har haft uppdraget att ge stöd när livet tar en oväntad vändning – vid sjukdom, arbetslöshet eller andra situationer där den egna försörjningen inte räcker till.
Men idag ser vi en utveckling som borde oroa oss alla: allt fler människor, trots att systemen finns, tvingas söka kommunens nödhjälp (så kallat försörjningsstöd) för att klara vardagen.
Problemet handlar inte bara om resurser, utan hur systemen är organiserade. Handläggningstiderna är ofta orimligt långa. Regelverken är så komplexa att de blir ogenomträngliga för den som redan befinner sig i en utsatt situation.
Att människor som befinner sig i myndigheternas handläggning kan beskrivas med "fia med knuff" eller "mota Olle i grind" är inte acceptabelt. Samhällets trygga famn har förvandlats till en tunn spindelväv – där man kan bli infångad och uppäten, eller falla ner helt från samhällets radar.
Jag möter dagligen människor som gråter, är förtvivlade och osäkra på sig själva. Vi har under årens lopp lyssnat, och i vissa situationer går det numera att få hjälp – till exempel vid hemlöshet.
Metoden bostad först fungerar – men bara om den bedrivs metodtroget och i civilsamhällets regi.
Varför fungerar det? Jo, civilsamhället har mycket större möjligheter att stärka personen där den står, utan krångliga regelverk och kommunal byråkrati.
Är det dags att utöka denna metod och också utveckla jobb först?
Tänk om alla myndigheter som varje år lämnar tillbaka miljarder fick uppdraget att lyssna på civilsamhällets krav på lösningar och arbeta tillsammans på individnivå för att uppnå full sysselsättning?
Varken kommunen eller den privata sektorn har möjlighet att göra den skillnaden. Men det har vi.
Vi måste våga ställa de obekväma frågorna:
Är det dags att tänka helt annorlunda kring hur våra trygghetssystem är organiserade?
Kan vi skapa en mer sammanhållen struktur där stödet är enklare att söka och snabbare att få?
Hur minskar vi risken att människor bollas runt mellan myndigheter utan att få konkret hjälp?
Kan vi bättre kombinera statens ansvar med civilsamhällets närhet och flexibilitet?
Ett trygghetssystem ska inte vara en labyrint av regler och avslag. Det ska vara en bro tillbaka till egenmakt, delaktighet och försörjning.
Det handlar inte om att avskaffa tryggheten – tvärtom. Det handlar om att återupprätta den och se till att den fungerar som en stabil grund att stå på.
Vi i rörelsen har ett ansvar att driva denna diskussion. Vi behöver samla berättelser från dem som drabbats, lyssna på de som arbetar i systemen och inspireras av länder som lyckats bättre.
Bara så kan vi forma ett trygghetssystem som är rättvist, effektivt och mänskligt – ett system som faktiskt hjälper människor tillbaka till livskvalitet och egen försörjning.
Grundfrågan är om vi vill fortsätta lappa på ett trasigt nät – eller vågar vi väva en trygg famn som verkligen håller?
Karin Johansson är verksamhetsledare för Verdandi i Nyköping.
Verdandi är arbetarnas socialpolitiska organisation, med cirka 40 lokala verksamheter runt om i landet. Organisationen arbetar för social rättvisa och ett samhälle fritt från alkoholskador och drogmissbruk. Verdandi har ett socialpolitiskt aktionsprogram som finns att hämta på verdandi.se
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tyvärr är snårigheterna och fallgroparna i trygghetssystemen avsiktliga. Reinfeldt försvarades att folk utförsäkras med att han räknar att de då hittar "en alternativ försörjning". Det är ju så att trygghetssystem motverkar den "järnhårda lönelagen". Den innebär att utan välfärd och arbetsrätt tenderar konkurrensen att driva lönerna och arbetsvillkor mot ett minimum och total rättslöshet. Detta tycker den medvetna kärnan inom högern och extremhögern är gott.
Svaret på dina frågor 1,2 och 4 är JA! Svaret på fråga 3 är att ändra målet för regelsystemen till att ge människor trygghet, inte att slippa utbetalningar som människor behöver.
Tyvärr, för att fortsätta Oskar Brandts resonemang, var det Göran Perssons regering som påbörjade förändringarna med sin "besparings"-hysteri. Ideologin bakom beskrivs tydligt i Karin Petterssons nya bok "Förbannelsen", som rescenseras utförligt i dagens Aftonbladet.
Och Göran Persson själv, hur har han drabbats? Han som upplevt klassamhället och hatar det, var befinner han sig på klasstrappan? Och hur har övriga karriärsossar drabbats?