Facket ska tända missnöjets lågor
DEBATT Ingen rättighet har någonsin vunnits genom att vänta snällt, skriver Fredrik Säfsten.
Det går en kylig vind genom arbetarrörelsen. Inte från högern, inte från marknaden – utan från vår egen försiktighet.
Någonting har stelnat. Någonting har tystnat. Och under tiden fortsätter förmögenheterna att växa där uppe, medan lönekuverten här nere krymper i värde, år efter år.
Vi vet detta. Vi ser det. Vi lever det.
Aldrig har arbetarna varit så produktiva. Aldrig har vinsterna varit så höga. Och ändå har löneandelen pressats tillbaka, som om den vore ett problem, som om rättvisa vore ett hot.
Det är inte en ekonomisk nödvändighet. Det är ett maktförhållande. Och makt flyttar inte på sig självmant.
Här borde arbetarrörelsen stå som en mur. I stället har den i alltför många fall blivit en madrass – mjuk, dämpande, till för att mildra smällarna snarare än att slå tillbaka.
Den fackliga ledningen talar om ansvar, om balans, om återhållsamhet.
Men ansvar inför vem? Balans mellan vilka?
När kapitalets andel av kakan växer obehindrat och arbetarnas andel krymper, då är det inte balans vi ser – det är kapitulation.
Fackets historiska uppgift har aldrig varit att skapa lugn. Den har varit att skapa oro där orättvisan blivit normal.
To fan the flames of discontent – att blåsa liv i missnöjet när makten helst vill se det kvävt.
Det var så åtta timmars arbetsdag vanns. Det var så semester, trygghet och värdighet erövrades. Aldrig genom artiga påminnelser, alltid genom organiserad vrede.
I dag tycks delar av arbetarrörelsen nästan skämmas för konflikten mellan arbete och kapital. Man talar som om den vore förlegad.
Men fråga den undersköterska som springer snabbare för varje år. Fråga industriarbetaren vars reallön urholkas. Fråga lagerarbetaren med scheman som trasar sönder livet. De vet att konflikten är högst levande.
Det är bekvämligheten som är förlegad.
Vi behöver en arbetarrörelse som vågar säga det självklara: att lönerna inte bara ska följa inflationen, utan återta mark. Att vinster inte är heliga. Att jämlikhet inte uppstår av sig själv. Att klass är ett ord som beskriver verkligheten, inte ett retoriskt problem.
När facket slutar vara en kamporganisation slutar det också att vara relevant. Ingen rättighet har någonsin vunnits genom att vänta snällt. Ingen makt har någonsin gett efter utan tryck.
Det är dags att vakna. Dags att resa sig ur förhandlingsrummens dvala. Dags att åter bli en rörelse som stör, skaver och kräver. Arbetarrörelsen måste ta tillbaka initiativet – inte i morgon, inte efter nästa utredning, utan nu.
För historien rör sig inte framåt av försiktighet. Den drivs av människor som vägrar acceptera orättvisan som slutstation.
Upp till kamp. Inte som nostalgi. Som nödvändighet.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall som vill se mer mod i rörelsen.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Vi måste ta över dociala medier o driva partiledningen framför oss. Det gör vi genom att beskriva problemen (och lösningarna) i korrt lättförståelig text gärna med diagram o bilder. De ska gå att lägga ut för slla, även vi som har en lite äldre iphone.
Min första fackliga skolning fick jag av en klok klubbordförande på möbelfabrik. Han förklarade:
"Om medlemmarna vill att arbetsgivaren fixar swimmingpool och tennisbana på fabriksområdet, för vi fram det i lokala förhandlingar. Det är inte fackets uppgift att säga nej. Det gör förstås arbetsgivaren, men vi ska väl inte stå på hans sida?"