Feministisk utrikespolitik är briljant
KRÖNIKA Bortom symboliken skapades verklig förändring, skriver Ellinor Vikman Rindevall.
När Sverige 2014 lanserade den feministiska utrikespolitiken gick ett sus över världen. Att ett land kunde välja att sätta kvinnors och flickors rättigheter i centrum för sin utrikespolitik var sensationellt.
En global snackis.
Symboliken var viktig. Det är klart att feminismen – manshateriet, ni vet, som de ännu ofrälsta gärna vill utmåla det som – skapade uppmärksamhet.
Men bortom symbolik och höjda ögonbryn handlade det om en ärlig beslutsamhet kring att göra verkliga och konkreta politiska prioriteringar i svensk utrikespolitik. Prioriteringar baserade på idéer som på riktigt kan förändra världen.
Den feministiska utrikespolitiken handlade om kvinnors och flickors rättigheter, om deras representation och resurser. Att säkerställa kvinnors och flickors tillträde till alla nivåer av inflytande och beslutsfattande integrerades i hela utrikesförvaltningens uppdrag.
Att stärka kvinnors aktiva deltagande i politik och beslutsfattande, inklusive fredsförhandlingar, gör att nya frågor lyfts på agendan. Att bekämpa sexuellt våld i konflikter – något som sällan lyfts när endast männen tagit plats vid förhandlingsbordet – är ett tydligt exempel på detta.
Socialdemokraternas initiativ med den feministiska utrikespolitiken skapade hopp och gav inspiration. Flera andra länder valde att följa Sveriges exempel, däribland Tyskland, Kanada, Mexiko, Liberia och Mongoliet. En imponerande lista av vitt skilda länder som inspirerats till steg för ett mer jämställt samhälle.
Men det väckte ogillande och motstånd också, förstås. Inte minst på hemmaplan, där striden stundvis stod mellan om det främst skulle betraktas som hyckleri eller dubbelmoral, bland annat på grund av att vapenexporten fortsatte parallellt.
Det är rimligt att granska och kritisera. Så fungerar en frisk demokrati. Men precis som när Socialdemokraterna valde feministisk utrikespolitik under Margot Wallströms ledning valde Tidö bort det när Åkesson, Busch, Pehrson och Kristersson tog över.
Kanske kan vi vara överens om att Tidöpartierna hycklar lite mindre. De är väldigt tydliga med att de väljer vapen och Sverigegynnande handelsavtal framför bistånd och fattigdomsbekämpning. Men blev det bättre för världens kvinnor och flickor av det?
För samtidigt som kvinnors röster fortsätter att drunkna i dånet från männens vapen i många av världens konflikter gör biståndsminister Benjamin Dousa deals i Somalia för att kunna utvisa fler. Det är en tydlig prioritering. Två vägval, i varsin riktning.
Inte heller vårt eget land är färdigt med jämställdhetsarbetet. Kvinnor i Sverige tjänar fortfarande mindre än män. Mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett av våra största samhällsproblem. Och i en allt hårdare offentlig debatt möter kvinnor som tar plats i politik och samhällsliv oftare hot och hat.
Att återupprätta en feministisk utrikespolitik efter valet handlar därför inte bara om Sveriges roll i världen. Det handlar också om vilken riktning vi vill att vårt eget svenska samhälle ska ta.
Så när vi vinner valet i höst: låt världen veta att svensk socialdemokrati är åter vid rodret. Att vi kommer att visa vägen mot ett bättre samhälle. Att vi inte skäms för att säga det alla vet: att kvinnors och flickors rättigheter behöver vara i fokus eftersom världen annars fortsätter vända bort blicken.
Vi ska inte glömma bort att Sverige kan leda. Att Socialdemokrater kan sätta upp visioner, sikta högt, och driva frågor på sätt som får världen att titta på oss och vilja följa vårt exempel.
Det har vi gjort förut, och snart kan vi göra det igen.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.