Finansminister Smotrich såg Hamas som en tillgång

FÖRDJUPNING Den israeliska högerns plan är att döda hoppet om en tvåstatslösning.

Kriget mellan Israel och Hamas har aktualiserat frågor om extrem nationalism, folkrätt och etnisk rensning. Idag fortsätter artikelserien med fördjupande texter, som är tillgängliga i sin helhet för dig med en Rörelsen Plus- eller Guld-prenumeration.

I förra veckan var det 85 år sedan nazisterna mobiliserade en vecka av våld mot judar i hela Tyskland. 1 400 synagogor och bönehus förstördes, 400 judar mördades och 30 000 skickades till koncentrationsläger.

Novemberpogromen kulminerade natten mellan 9-10 november 1938. Dessa mörka timmar har blivit kända som Kristallnatten, då 7 500 butiker med judisk koppling fick skyltfönstren krossade, för att sedan vandaliseras och plundras.

Händelsen var en del av den etniska rensning av judar från Tyskland som inleddes redan med nazisternas maktövertagande 1933. Situationen eskalerade till ett industriellt organiserat folkmord efter att Nazityskland inlett sin militära ockupation i Öst- och Centraleuropa.

Då mördades omkring 6 miljoner judar, men även romer, polacker och fackligt och politiskt organiserade av många nationaliteter fick sätta livet till.

I det senaste avsnittet av podden Studio Expo beskriver Svenska Kommittén Mot Antisemitisms kanslichef Mathan Shastin Ravid hur målinriktat arbete till följd av Göran Perssons initiativ “En levande historia” bidragit till att öka svenskars medvetenheten om Förintelsen.

Men dessvärre har mycket av upplysningsarbetet handlat om det specifika folkmordet, och mindre om den bakomliggande antisemitismen.

Nu har den nyuppblossade konflikten i Mellanöstern fått hat och hot mot judar att växa kraftigt i Sverige. Både på nätet i och i verkligheten. Anmälningarna av hatbrott har ökat med 50 procent, och i förra veckan valde åtminstone en judisk församling att sätta säkerheten först och arrangera en intern ceremoni för att minnas novemberpogromen.

Gårdagens höger bar upp 1930- och 40-talens svenska antisemitism. Idag försöker borgerliga företrädare framställa judehatet som importerat, eller som något sossar håller på med.

Men sanningen är att antisemitismen är djupt rotad i vårt land. Det var den europeiska antisemitismen, som var stark inte minst bland de styrande klasserna, som fick judar att formulera drömmen om en egen stat.

En rörelse växte fram om att lämna samhällen präglade av hat och misstro. Sionismens dröm var att bygga en judisk stat i det historiska Israel, området mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Problemet var bara att det redan bodde människor där. Palestinier som ansåg sig ha rätt till platsen där de levde, och där deras förfäder levt i hundratals år.

Att vara antisionist är inte samma sak som att vara antisemit. Men många av sionismens symboler är samtidigt symboler för judisk tro och identitet. Den som bränner en davidsstjärna bränner något som har en djup mening för tiotusentals svenskar tillhöriga en nationell minoritet.

Och som dessutom valt att inte leva i Israel.

Den förra texten i denna artikelserie bildsattes bland annat med en omtvistad kartbild över förlorat palestinskt territorium sedan 1948. Den bilden var inte populär i alla läger. Och visst kan man diskutera om huvuddelen av det brittiska mandatet Palestina fram till 1948 eller Västbanken och Gaza under jordanskt respektive egyptiskt styre 1948-67 kan beskrivas som “palestinskt land”.

Men kartbilden illustrerar inte gränserna för en palestinsk stat – någon sådan fanns och finns inte – utan var det bott och bor palestinier. Möjligtvis kan det ifrågasättas varför kartbilden inte grönmarkerar områden inom Israel där folkmajoriteten fortfarande är palestinsk.

Syftet med den här artikelserien är inte att kivas om kartbilder – det gör andra så bra. I den förra artikeln diskuterades exempel på etnisk rensning från USA, Israel-Palestina, Nagorno-Karabach, Förintelsen och Ukraina – och från Skåne, Sápmi och Tornedalen.

Historien är historia. Men historien är likväl viktig att samtala om och hitta en väg vidare från. Och om välfärdsstaten är svag eller obefintlig och inte klarar av att ge alla medborgare goda livsförutsättningar, kommer etniska och rasmässiga konflikter att växa i styrka.

Den här artikeln gräver vidare i getingboet i Mellanöstern. En konflikt någon annan stans, som också har en stor påverkan på judar som muslimer som lever i Sverige. För att återigen citera Mathan Shastin Ravid, så är det ingen tävling i vem som är mest utsatt. Vi behöver bekämpa alla former av rasism.

Vi behöver också uppdatera oss om den politiska utvecklingen i regionen, och inte minst i Israel. För de rubriker som sveper förbi i nyhetsflödet ger sällan så mycket vägledning för den som vill förstå på riktigt.

Ska man komma bortom gamla sanningar, motsättningar och slagord, behöver man dyka djupare.

Det fanns en tid då hoppet om en tvåstatslösning var högst konkret. Bilden är från förhandlingarna mellan Israels premiärminister Ehud Barak och det palestinska självstyrets president Yasser Arafat år 2000, under ledning av USA:s president Bill Clinton. Foto: Wikipedia/Photographs of the White House Photograph Office (Clinton Administration)

En av de mest tongivande personerna i dagens israeliska politik är finansminister Bezalel Smotrich, som också ansvarar för administrationen av det ockuperade Västbanken.

Smotrich påstås ha börjat sin bana som politisk aktivist 2005 med att planera sprängningen av en motorväg i protest mot regeringen Sharons eftergifter till palestinierna (!) Men som så många högerextremister har han också andra strängar på sin lyra. Han arrangerade också en protestaktion mot Prideparaden i Jerusalem 2006.

Idag är Smotrich ledare för det ultranationalistiska Religiösa Sionistpartiet, samtidigt som han själv är bosättare på Västbanken. Han har utvecklat sin ideologiska syn i ett längre dokument från 2017. Det är tillgängligt online på engelska under namnet “Israel’s Decisive Plan”.

Grundtanken är att sionism och palestinsk nationalism inte kan samexistera. Det enda sättet att få slut på konflikten är att en av sidorna - läs den palestinska - ger upp sitt hopp om en stat.