Förändringen börjar i de små samtalen
DEBATT Pushnotiser når våra mobiler – men inte våra hjärtan, skriver Fredrik Säfsten.
När vi slutar knacka på dörrar – Om arbetarrörelsen, individualismen och vägen tillbaka.
Det är en oroande siffra som kryper fram ur rapporterna, år efter år: organisationsgraden sjunker.
Färre arbetare är fackligt anslutna. Färre människor söker sig till föreningslivet. Färre tar plats i möten där de kan vara med och forma sin egen framtid.
Den gamla massrörelsen tappar fäste. Och vi som älskar arbetarrörelsen måste våga ställa oss frågan: varför?
Svaret är komplext, men en sak står klart: vi lever i individualismens tidevarv.
Människan idag har lärt sig att tänka “jag” före “vi.” Hon formas av algoritmer som matar henne med bilder av det personliga lyckoruset, det privata välståndet, den enskildes berättelse.
Tanken på kollektiv kamp eller gemensam organisering ter sig, för många, avlägsen eller till och med gammaldags.
Och medan individualismen växer, minskar arbetarrörelsens kraft. Inte för att våra ideal har blivit mindre sanna – utan för att vi slutat knacka på dörrar.
Arbetarrörelsen föddes aldrig i lokaler med välpolerade stolar eller via digitala utskick.
Den föddes i möten – i smedjor, i kök, i arbetarhem, på gårdsplaner, på arbetsplatsernas rastplatser. Den byggdes av människor som såg varandra i ögonen och sa: “Vi står inte ensamma. Vi står tillsammans.”
När vi i dag försöker hålla kvar kontakten med medlemmarna via e-post och nyhetsbrev, faller mycket mellan stolarna. Digitala utskick är snabba – men saknar värme. Pushnotiser når våra mobiler – men inte våra hjärtan.
Arbetarrörelsens styrka har aldrig legat i sin kommunikationsteknik, utan i sin gemenskap.
Så varför har vi slutat knacka på dörrar? Varför har vi överlåtit kontakten med människor till digitala kanaler eller trötta medlemsmöten som få vill gå på?
Vi talar ofta som om det är människorna som förändrats. Att de blivit lata, ointresserade eller själviska.
Det är en farlig förenkling. Problemet sitter också i rörelsen själv.
För när mötena blir långa, tråkiga och fulla av rapporter – då går folk inte dit. När verksamheten bara handlar om stadgar, administration och konflikthantering, men aldrig om vision, hopp eller gemenskap – då tappar vi människor.
När rörelsen reduceras till “en försäkring” eller “ett trygghetskort i plånboken,” blir den lätt utbytbar. För varför engagera sig ideellt om man kan få samma försäkring billigare någon annanstans?
Vi måste erkänna att arbetarrörelsen har tappat berättelsen om varför den finns. Vi har blivit administratörer av ett system snarare än bärare av en dröm.
Det är därför vi måste börja tala om värderingar igen. Vi måste återta orden solidaritet, rättvisa, gemenskap – och fylla dem med nytt liv.
Inte som nostalgiska slagord från 70-talet, utan som svar på de brännande frågor människor kämpar med idag.
Hur ska vi klara oss när hyrorna skenar? Vem står på vår sida när arbetsgivare skär i personalen? Vem försvarar värdigheten i arbetslivet när tempot blir omänskligt? Vem bryr sig när vi blir sjuka eller utbrända?
Arbetarrörelsen har svar på de frågorna. Men vi måste börja säga det högt igen. Inte i pamfletter, utan i mänskliga möten.
Om organisationsgraden ska vändas, måste vi börja där allt började: bland människorna. Inte i kallelser eller rapporter – utan i samtal, ögonkontakt och gemensamma upplevelser.
Vi måste våga pröva nya sätt att mötas. Korta, fokuserade möten på arbetsplatserna. Gemensamma aktiviteter som både är sociala och politiska. Möten där människor gör saker tillsammans, inte bara lyssnar.
Vi måste finnas där människor redan är: på arbetsplatserna, på lunchraster, i fikarum, i digitala chattar där diskussioner förs.
Vi måste ge plats för små samtal, små frågor, små berättelser. För det är där förändringen börjar.
Individualismen bryts inte genom moraliserande. Den bryts genom gemenskap. Genom känslan av att “jag är inte ensam.”
Därför får vi aldrig förakta de sociala delarna av rörelsen – festen, fikat, studiecirkeln, grillkvällen. Det är där banden knyts. Där växer en solidaritet som inte går att köpa för pengar.
Och det är först när människor känner sig sedda och hörda som de är beredda att ge tillbaka. Medlemskap är inte en tjänst – det är ett vi.
Organisationsgraden kan vända. Men det kräver att vi lämnar tryggheten i våra kanslier. Att vi återvänder till människors verklighet. Att vi knackar på dörrar – både bokstavligt och bildligt.
För arbetarrörelsen är inte död. Den ligger bara och väntar på att någon ska väcka den igen.
Med en berättelse som handlar om mer än individens ensamhet. Med en röst som säger:
Du är inte ensam. Vi står tillsammans.
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Det handlar framför allt om att kanslihushögern som styr toppen av S roffat åt sig all makt från gräsrötterna och minskat strejkrätten för annat än den egna arbetsplatsens skull för att minska det inflytande vanligt folk kan ha p välfärdsutvecklingen. Läs Folk i rörelse av Kjell Östberg. Arbetarrörelsen gick bara åt vänster så länge som folket hade makt över partiledningen och människor strejkade och demonstrerade.