Forssell verkar njuta av att driva igenom SD:s önskelista
DEBATT Sverige har blivit den fascistiska lekstugan där migrationsministern blåser i visselpipan, skriver Jan Svärd.
Tidöregeringens migrationspolitik har förvandlats till improvisationsteater med människors liv som insats.
Med vandelskrav, retroaktiva regler och ökande godtycke pekar SD ut riktningen – och migrationsminister Johan Forssell verkställer med synbar entusiasm. Resultatet är mindre rättsstat och mer sandlåda.
Sverige styrs numera som en fascistisk lekstuga, och Sverigedemokraterna har inte ens behövt ta över formellt. Det räcker att peka, så springer Tidöregeringen åt rätt håll.
I mitten av manegen står Moderaternas migrationsminister Johan Forssell och ser ut som en ovanligt ivrig lekledare. SD:s förlängda arm, med visselpipa i munnen och ett leende som säger att det här, det här njuter han av.
Tidöprojektets migrationspolitik marknadsförs som ordning och reda. I praktiken är det en improviserad hinderbana där reglerna ändras medan folk springer.
Permanenta uppehållstillstånd ska bli tillfälliga, de tillfälliga ännu mer tillfälliga, och ingen verkar riktigt kunna förklara varför – utom att någon i kulisserna vill se fler utvisningar, till nästan vilket pris som helst.
Att ställa krav på asyl och försörjning kan diskuteras. Det som numera pågår är en systematisk jakt på människor som bor, jobbar och lever sina liv här.
En politik som gör osäkerhet till norm och trygghet till ett tillfälligt undantag.
Vandelskravet är kronjuvelen i denna byråkratiska maktuppvisning. En halvfärdig idé från sena kvällar på Tidö slott, nu upphöjd till princip.
Migrationsverket ska inte bara pröva tillstånd, utan även leka moralpolis: rota i brottsregister, snoka i umgängeskretsar, jaga betalningsanmärkningar och sammanställa allt i en dimmig ”samlad bedömning”.
Vad den egentligen betyder spelar mindre roll. Poängen är att ingen ska kunna känna sig säker.
Att utredningen inte ens har brytt sig om att räkna på hur många som drabbas, eller vilket konkret problem som ska lösas, är nästan imponerande i sin nonchalans.
Brottsförebyggande rådet påpekar att problembeskrivningen saknas. Regeringen rycker på axlarna. Ideologin har redan bestämt svaret.
Och mitt i allt detta står Johan Forssell och talar om att Sverige inte är någon ”kravlös gemenskap”, samtidigt som han glatt driver igenom SD:s önskelista. Inte som en motvillig koalitionspartner, utan som någon som verkar trivas i rollen.
När det talas om retroaktiva krav – alltså att ändra reglerna bakåt i tiden – låter det inte som en varning, utan som nästa punkt på att-göra-listan.
Detta är juridik som sandlåda: man flyttar målstolparna, välter bygget och förklarar sedan att det var så spelet alltid var tänkt att fungera.
Vem, utanför Sverigedemokraternas innersta krets, vill ha en migrationspolitik som bygger på misstänksamhet, godtycke och administrativ grymhet?
Långt in i det borgerliga lägret pyr ilskan. Men regeringen fortsätter, tondöv och målmedveten, medan Forssell blåser i visselpipan och ser till att leken hålls igång.
Det duger inte. Antingen slutar man låtsas att detta handlar om ordning och reda – eller så erkänner man öppet att Sverige numera styrs som en fascistisk lekstuga, där SD sätter reglerna och regeringen, med migrationsministern i spetsen, verkställer dem med synbar entusiasm.
Jan Svärd är ordförande för Malmöreformisterna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Så
många kloka människor som finns inom S och som debatterar här i Rörelsen och så lite det avspeglas av ledningen i medierna i övrigt. Nu talar S i SVT om att man vill samarbeta med M efter valet. Antar, men vet förstås inte, att det bedöms som en smart taktik, att försöka stänga ute SD. Men det innebär ju också att S vill samarbeta med J Forsell. Känns katastrofalt. S behöver tala om vad dom vill åstadkomma efter valet. Föra ut sin vision och konkreta förslag hur de vill arbeta för att gå i den riktningen. Och aldrig, aldrig komma med floskler som att ”barn ska se mamma och pappa gå till jobbet”. Det känns ovärdigt, en underskattning av väljaren. Berätta istället hur man ska hjälpa in arbetslösa på arbetsmarknaden. Och aldrig, aldrig mer säga att Sverige ska bli mer svenskt. Vad betyder det egentligen? Och vad är vanligt folk? Går det efter inkomst? Så less på alla sådana uttryck.
Må Reformisterna få mycket större inflytande över S! Katastrof om samarbete med M blir verklighet!