Frankrikes kris är Macrons eget verk
UTBLICK Politiken i Paris börjar likna en fars, skriver Robert Björkenwall.
Frankrike har haft fem premiärministrar på två år. Dessutom har man länge haft stora problem med att få igenom en budget i nationalförsamlingen.
Alltsammans liknar allt mer en fars, säger folk i Paris.
Och nu kommer krisen allt närmare en hårt pressad president Emmanuel Macron själv. Men själv har han inga som helst planer på att avgå, utan tänker sitta kvar perioden ut till nästa presidentval 2027.
Trots att mycket av krisen i Frankrike är just hans eget fel. Detta sedan han utlyste sitt spekulativa nyval till nationalförsamlingen 2024. Och med ett svårt bakslag för hans eget mittenblock som följd i det nya parlamentet.
Inget av de tre blocken – Macrons mittenblock, en stort och spretig vänster samt Marine Le Pens högernationalister – i nationalförsamlingen är starkt nog att forma en majoritet. En budget utan rejäla kompromisser har ingen chans att lotsas igenom nationalförsamlingen.
Om inte Macrons egen utvalda premiärminister Sébastien Lecornu – för andra gången på en månad – lyckas bättre nu är krisen akut.
Så han måste nu på kort tid både lyckas med att både forma en regering, bli godkänd och få ihop en budget som accepteras i den splittrade nationalförsamlingen.
Le Pens högernationalistiska block erbjuder ingen hjälp utan vill ha nyval. I vänsterblocket finns chansen att få stöd av Socialistpartiet, men då krävs rejäla eftergifter.
En sådan är det besked som Lecornu lämnade under tisdagen, om att man nu skjuter fram eller fryser det fortsatta genomförandet av pensionsålderns planerade höjning till 64 år. En förändring som miljontals demonstrerande fransmän motsätter sig.
Men sannolikt krävs också att beskattningen av de rikaste kommer upp till diskussion. Socialistpartiet kräver att även de rikaste är med och bidrar när vanliga fransmän nu måste dra åt svångremmen.
Frankrikes budgetunderskott ligger idag på närmare 5,4 procent. Det är klart över de maximalt 3 procent som EU:s finanspolitiska regelverk tillåter. Och något som redan resulterat i att Frankrike fått sänkt kreditbetyg och därmed dyrare att låna på den internationella kapitalmarknaden.
Betänk då att Frankrike redan har en statsskuld på 113 procent av BNP, och nu är det tredje mest skuldsatta EU-landet efter Grekland och Italien.
Men hittills har de franska underskotten inte lett till några större problem. Frankrike är lite som Europas USA, och underskotten har bedömts gå till tillväxthöjande åtgärder. Men viss ökad oro börjar märkas.
Olika premiärministrar som styrt under Macrons presidentskap har försökt minska statsskulden med olika sparpaket. Bland annat borttagna helgdagar och så också den föreslagna höjningen av pensionsåldern. Förslag som mötts med stora massprotester på franska gator och torg.
Efter det misslyckade nyvalet 2024 är det nu ännu svårare att få igenom den sparpolitiken i budgeten i det splittrade parlamentet. Och avgångskraven har också ökat på president Macron själv.
Han lär sitta kvar hela andra perioden ut till 2027. Men han lär behöva vika ner sig och acceptera kompromisser.
Den internationella finansmarknaden vill höja den franska pensionsåldern. Men inte folket, tänker jag när jag flanerar på Paris allt fler bilfria gator, som den socialistiska borgmästaren Anne Hidalgo varit drivande bakom.
Frankrike har av tradition ett starkt välfärdssystem. Och just rätten att kunna gå i pension är viktig för fransmännen, så varje försök som hittills gjort att förändra det har skapat stor folklig vrede.
Om premiärministern Lecornu och hans regering hade försökt driva igenom den höjda pensionsåldern, så skulle den ha fallit och Frankrike ha en politisk kris igen.
Om inte en överenskommelse kan nås, så kan ännu ett nyval ligga om hörnet.
Ett parti som inte lär ingå någon uppgörelse är mer vänsterradikala Okuvade Frankrike, under ledning av Jean-Luc Mélenchon, som också ingår i vänsteralliansen Nya Folkfronten.
Men går det ens att ingå en uppgörelse alls utan att delar av Nya Folkfronten tas in i den franska regeringen?
Robert Björkenwall är frilansjournalist och utredare.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Frankrikes stora tragedi är dess splittrade vänster. Samtidigt är dess stora tillgång en ständigt närvarande folklig beredskap att gå från kritik och protest till öppen handling genom strejk, ockupation och andra tilltag. Detta har gjort att arbetets ställning faktiskt är starkare i Frankrike än i Sverige.