Fred är inte en parfym som kan sprayas över våld
KRÖNIKA Det finns ingen verklig vapenvila i Gaza, skriver Laila Abdallah.
"Men som du kanske vet är fred inte en parfym som sprayas över våld, så makt kan kännas förfinad och bekväm. Och film är inte bildtvätt."
Dessa ord yttrades av den tunisiska filmregissören Kaouther Ben Hania i veckan på den internationella filmgalan ”Cinema for Peace & Democracy” i Berlin.
Ben Hania slog fast det som alltför många låtsas att de inte förstår: fred kan inte existera utan rättvisa. Och rättvisa uppstår först när ansvar faktiskt utkrävs – inte när världen bekvämt tittar bort.
Ben Hania belönades i kategorin ”mest värdefulla film” för filmen ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, som utspelar sig på Röda Halvmånens larmcentral i Ramallah i januari för två år sedan.
I filmen följer vi personalens förtvivlade kamp för att rädda den femåriga Hind Rajab, som desperat ber om hjälp medan hon sitter fast i en sönderskjuten bil omgiven av sina döda släktingar i Gaza City.
Hjälpen kom aldrig fram. Hind Rajab dödades ensam i bilen, träffad av 355 skott från israelisk militär. Hon har blivit ännu ett namn som världen förväntas vänja sig vid.
Men filmen om Hind Rajab är inte bara berättelsen om ett enskilt barns fruktansvärda öde. Den blottlägger det system som gör sådana brott möjliga, menar regissören. Ett system som genom tyst medgivande låter dödandet fortsätta i Gaza samtidigt som bosättarvåldet eskalerar på Västbanken.
Samtidigt invigdes i dagarna ”Board of Peace” i Washington DC. President Trump skröt om att han ”nått fred i Mellanöstern” och tillkännagav ett nytt ”fredspris”.
Som kronan på verket visades en propagandafilm som på fullt allvar påstod att Gaza förstördes ”på grund av Hamas” – utan ett ord om Israels ansvar för Gazas utplåning.
Det hade varit nästintill komiskt om det inte vore så cyniskt.
Detta bisarra spektakel saknade all verklighetsförankring. De 22 stater som nu ingår har det gemensamt att de antingen är auktoritära regimer eller ekonomiskt beroende av USA – samtliga förbrytare av mänskliga rättigheter – och att de kan betala minst en miljard dollar.
De flesta europeiska länder har än så länge hållit sig utanför, men frågan är hur länge, efter den amerikanske utrikesministern Marco Rubios tal i München förra veckan. Talet hyllades av flera europeiska ledare som ett tecken på närmande av USA till Europa, men bar tydliga drag av västerländsk överhöghetsretorik.
Carl-Oskar Bohlin, Sveriges minister för civilt försvar, ska enligt uppgift ha rest sig och applåderat frenetiskt.
I denna charad kallad ”fredsprocess” ingår Israel. Ett land vars premiärminister är föremål för en arresteringsorder för brott mot mänskligheten från internationella brottmålsdomstolen (ICC) och som utreds för folkmord av Internationella domstolen (ICJ). Samtidigt deltar landet i internationella evenemang som OS i Italien och Eurovision i Österrike senare i vår, som om allt vore i sin ordning.
Parallellt fortsätter utraderingen av bevis på krigsbrott i Rafah och norra Gaza, där israeliska bulldozers jämnar rasmassor med marken utan hänsyn till de palestinska kroppar som fortfarande kan ligga begravda där, allt i förberedelse för futuristiska visioner om ett Gaza utan palestinskt inflytande eller självbestämmande.
Kan det bli mer orwellskt än så här? ”Fred är krig, frihet är slaveri och okunnighet är styrka”, skrev Orwell i 1984.
Verkligheten överträffar obehagligt parodin. Ibland undrar jag om mina medmänniskor lever i ett surrealistiskt parallellt universum när jag som palestinier uppmanas att ”gå vidare” nu när en så kallad ”vapenvila” råder.
Gaslightingen är inte subtil — den är total. Det är svårt att känna annat än djup vämjelse inför detta likgiltiga, neokoloniala ansikte som försöker spreja ordet ”fred” över pågående palestinsk utplåning.
I över två år har vi sett israeliska krypskyttar skjuta ihjäl civila barn ”för skojs skull” och palestinska män massakreras i jakten på mjöl eller matlådor. Vi har sett föräldrar samla ihop sina barns kroppsdelar och väga upp dem i påsar för att överhuvudtaget ha något att begrava.
Vi har bevittnat massvält på nivåer som saknar motstycke i modern tid, samtidigt som internationellt erkända hjälporganisationer hindras från att nå civilbefolkningen. Och nu talas det om vapenvila medan dödandet, ockupationen och annektering av palestinsk mark fortsätter.
Inför årets valrörelse måste socialdemokratin visa att det finns ett verkligt alternativ till regeringens hållning i denna fråga. Det räcker inte med halvhjärtade fördömanden och begränsade krav på sanktioner mot bosättare på Västbanken. Det krävs ett tydligt avståndstagande från kolonialism och fascism i handling, inte bara i ord.
Jag är övertygad om att om detta uteblir kommer många väljare att vända sig bort, väljare som kräver verkligt ansvarsutkrävande för Israels krigsbrott och folkmord. En sann socialdemokrat måste hårdfört ta avstånd från och visa sin avsky över denna ondska.
För låt oss vara ärliga: Det finns ingen verklig vapenvila. Ingen fred. Inget ansvarsutkrävande. Och nej — detta är inte en situation med ”två lika goda sidor”.
Filmregissören Ben Hania vägrade att ta emot sitt pris i Berlin efter att en pensionerad israelisk general belönats i samma kategori. Så länge detta system av tyst medgivande till palestinsk utplåning tillåts fortsätta, menade hon, väger ansvaret tyngre än varje utmärkelse.
Och det är just den insikten som alltför många fortfarande desperat försöker slippa.
Den Oscar- och BAFTA-nominerade filmen ”Hind Rajab – rösten från Gaza” kan nu även ses på svenska biografer.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | A guest post by
|