Frihet från kapitalismen är inte en avlägsen dröm
DEBATT Kapitalets hunger efter profit skapar lidande och splittring, skriver Fredrik Säfsten.
Det kan finnas skäl att kalla sig “antikapitalist”. Eller åtminstone smaka på ordet och testa sig fram i ord som blir till text.
Och vidare ett försök att måla en frustrationens och omsorgens tavla vars färger visar både på de förkrossades tårar – kapitalismens konsekvenser – och samtidigt ett solidaritetens hopp.
Kapitalismen utlovar frihet genom valfrihet, välstånd genom tillväxt och lycka genom konsumtion. Men bakom dessa löften döljer sig en annan verklighet, en tomhetens verklighet.
En värld där människan reduceras till en maskinens kugge, vars enda syfte är den genererade vinsten. Relationer blir transaktioner, naturen en resursbank.
Och tiden – denna vår kanske mest värdefulla tillgång – förvandlas till blott en kommersialismens produkt. Endast en vara att sälja.
Kapitalets hunger efter profit skapar lidande och splittring, trampar alltid på de svagaste. Men mitt i detta kapitalets hunger söker vi måla en antikapitalismens tavla, vilken önskar visa på en väg där människovärdet står över marknadens kalla logik.
I jakten på oändlig tillväxt på en ändlig planet blottas systemets paradox. Jorden töms, själar utarmas och samhällen splittras. Den mänskliga värdighetens inneboende längtan efter mening och gemenskap kvävs av produktivitetens jagande efter de skatter vilka rost och mal förstör.
Antikapitalismen hör idag ropen från alla de som världen över sliter för minimilöner i kapitalets fabriker.
Antikapitalism handlar inte bara om att frustrerat söka måla en kritikens tavla över ett ekonomiskt system, utan om att återupprätta människans plats på denna jord. Som varelser kapabla till omsorg och samhörighet, snarare än enbart till produktion och konsumtion.
Det är en påminnelse om att människan inte mäts i något så tomt som pengar, utan i vår inneboende längtan att leva fullt ut i kärlek och harmoni med varandra och med skapelsen.
Hur samlas vi alla antikapitalister, om vi nu vågar kalla oss det i dessa dagar, utanför vår trygghet och ställer oss samman med de förtryckta, inte bara i ord utan i handling?
Där kapitalismen säger ‘mer till mig’, säger vi ‘mer till den som inget har’. Där individualismen säger ‘jag klarar mig själv’, säger vi ‘älska din nästa som dig själv’.
Vi kan kanhända inte kalla oss själva fria så länge våra systrar och bröder är kedjade vid fattigdomens bojor.
Till sist urskiljer vi även hoppets färger i denna tavla. Frihet från kapitalismen är inte en avlägsen dröm.
Det är en verklighet som bryter fram varje gång vi står upp för den som är svag, och varje gång vi säger nej till orättfärdiga strukturer.
Fredrik Säfsten är klubbordförande inom IF Metall i Stockholm.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tack för att du påminner om varför våra pionjärer en gång bildade fackföreningar och ett politiskt parti. Det kan verka som om alltför många av våra egna har glömt det, varför vi ska sträva efter att t ex vinna val. Ibland kan man tro att målet för vår kamp är att några ska få bra arvoden.
Tar staten kontrollen över penningskapandet, kan målet för människors arbete bli människan själv istället för kapitalet.