Funktionsnedsatta har också rätt till kärlek
DEBATT Addis och jag mötte ett system där kärleken ofta reducerades till ekonomi, skriver Oskar Brandt.
Jag hade aldrig särskilt lätt att hitta kärleken.
Inte för att jag saknade utbildning, humor eller intressen. Jag är journalist, historiker och författare. Jag har universitetsutbildningar, har publicerat en bok och artiklar i flera tidningar.
Men jag har också funktionsnedsättningar. Jag föddes med dolda fysiska funktionsnedsättningar och sedan många år lever jag också med psykisk ohälsa.
Jag kan arbeta, tänka, skriva och bidra, men bara på vissa medicinska villkor. Jag klarar inte vilket jobb som helst och inte vilka arbetsvillkor som helst.
Många talar om kärlek som något som bara händer. För människor med funktionsnedsättningar ser verkligheten ofta annorlunda ut.
Att hitta någon som förstår begränsningarna, accepterar dem och ändå vill dela livet kan vara betydligt svårare.
Sedan träffade jag Addis.
Men blev inte en romantisk film. Det blev ett juridiskt maraton.
Under två år kämpade vi mot utvisningshot, överklaganden, blanketter, väntan och osäkerhet. Jag lärde mig mer om migrationsrätt än jag någonsin trodde att jag skulle behöva kunna.
Samtidigt upptäckte jag något märkligt.
Sverige har skrivit under internationella konventioner som slår fast att människor med funktionsnedsättning har rätt till familjeliv, relationer och kärlek.
Konventioner om rättigheter för personer med funktionsnedsättning betonar att stater ska motverka diskriminering i frågor som rör familj och relationer.
På papperet lät det bra. I praktiken mötte vi ett system där kärleken ofta reducerades till ekonomi.
Nu vill regeringen och SD dessutom skärpa reglerna ytterligare.
Förslag som presenterats innebär bland annat 30 procent högre försörjningskrav även vid förlängning av uppehållstillståndet, två års väntetid för många grupper, samt att inkomster från subventionerade anställningar, aktivitetsstöd och arbetslöshetsersättning inte längre ska räknas vid familjeåterförening.
Frågan blir då självklar: Hur påverkar detta människor med funktionsnedsättningar?
Lönebidrag finns därför att arbetsförmåga och arbetsmarknad inte alltid passar ihop. Staten har i årtionden sagt att människor med funktionsnedsättning ska kunna arbeta efter förmåga och få stöd till det.
Men om samma stat sedan säger att just dessa inkomster inte duger när du vill leva med den du älskar, uppstår ett märkligt budskap: Arbeta gärna, men det är inte tillräckligt för att få leva ett normalt familjeliv.
Det är svårt att se logiken. Ska en person med halv sjukersättning behöva fundera på om hel sjukersättning är enda vägen för att få leva med sin partner?
Är det verkligen arbetslinjen?
Samtidigt har opinionen börjat röra sig. Under våren har folkets protester lett till motioner och propositioner om nya undantag och ventiler för vissa unga som riskerar utvisning.
Många svenskar reagerar fortfarande när lagstiftningen uppfattas som omänsklig. Fallet med skötsamma ungdomar som riskerar att ryckas upp från sina liv har väckt starka känslor långt utanför partipolitiken.
Det borde vara en signal.
Sverige behöver ordning i migrationen. Men ett samhälle måste också kunna skilja mellan människor som utgör totalt oreglerad invandring och människor som försöker bygga ett liv tillsammans.
Socialdemokraterna står inför ett vägval. Antingen accepterar partiet att familjeliv alltmer blir en ekonomisk klassfråga.
Eller så sätter man ned foten mot Tidölagets hårdare linje, och försvarar principen att kärlek, familj och mänsklig värdighet också ska gälla människor med funktionsnedsättningar, begränsad arbetsförmåga och små marginaler.
För i slutänden handlar frågan inte bara om migration. Den handlar om vilket slags samhälle vi vill vara.
För en human migrationspolitik, skriv under här senast 14 juni och/eller delta i Skiftets demonstrationer under sommaren.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|